Treenigheten

På 1100-talet i Italien, levde en man som hette Joakim av Floris. Han hade en teori om att frälsningshistorien kunde delas in i tre epoker som motsvarade de olika personerna i treenigheten.

   Faderns tid var det gamla förbundets och patriarkernas tid, där människan lyder under lagen.  

   Sonens tid inleddes när Kristus blev människa och präglades av kärleksbudskapet, förlåtelse och försoning, där människan är ett barn i kärleken.

Andens tid, som Joakim trodde låg alldeles runt hörnet, skulle vara ett fredsrike där sanningen inte längre skulle finnas i böckerna eller religionerna, utan bestå av ett inre ljus i alla människor.
   Alla mystiska hemligheter skulle uppenbaras och människorna skulle som fria vänner njuta av nåden. 

När jag vandrade upp för berget till O'Cebreiro för några veckor sen, kom hans tankar till mig. Jag började tänka på mina tre vandringar, hur olika jag upplevt dem.

   Joakim av Floris talade om historiska tider, men beskrev dem också som tillstånd och jag insåg att mina vandringar hade drag av dessa tillstånd.  

   

Min första vandring, insåg jag, handlade om att lära mig hur man är en pilgrim på vandring. Jag lärde mig "reglerna" som finns.
   Om härbärgen, när man måste gå upp på morgonen, om utrustning och kläder, om stämplar man måste få, om ritualer och hur man tar hand om sina blåsor.

På den andra vandringen lärde jag mig att reglerna i sig var ganska oviktiga, de låg till grund för en förståelse av pilgrimsvandringen, men att vara pilgrim handlade om att gå bortom dem.
   Jag förstod att jag är älskad, lärde mig om förlåtelse och försoning, om död och uppståndelse, om nåden. Om pånyttfödelse.

Och när jag gick där upp för berget på den tredje vandringen, insåg jag att jag förhöll mig till allt på ett nytt sätt. Jag upplevde allt integrerat i mig.
   Gud i mig, runt mig, allt en del i alltet, hur allt hängde ihop, var en enhet. Det var en Andens vandring, väldigt mycket i kroppen. 

   Att hålla fast vid en ny förståelse av livet och mig själv var lättare efter andra vandringen än efter den första, och nu efter den tredje, upplever jag integreringen. Något har landat på djupet i mig. 

 

Kanske är det en naturlig ordning. 

Att först lära känna något på ett strukturerat sätt. 

För att sen släppa strukturen och utforska friare.

För att slutligen släppa taget helt och låta livet blomma fritt.