Jag har ledig måndag idag. Efter två intensiva första veckor på nytt jobb, efter nio lediga månader, är det lite skönt. Vad man nu menar med ledig tid, tid att spendera som man vill kanske, inte schemalagd, inte med lön. 
Det har verkligen varit två intensiva första veckor. Räknat ut att jag hunnit med att ha tre personaldagar, lärt mig namnet på nästan alla mina ca 35 nya kollegor samt en massa andra människor, haft två begravningar, två dop, hållit i en mässa, varit med på en annan, hållit en andakt, haft fyra sorgesamtal och två dopsamtal, planerat katekumenatträffar och så personalmöte och gudstjänstplaneringsmöte och lite annat smått och gott. 
Jag har också förtjusts över hur snabbt jag kan ta mig hem, hur mycket mer tid jag har att spendera på annat än jobb och pendlande än tidigare, hur roligt det är att arbeta mitt i stan, hur fantastiskt roligt det är att det kommer så många människor till kyrkan, hur jag njuter av att sitta och luncha på olika ställen, vilka trevliga nya kollegor jag har.
Men idag är jag lite trött.
Jag har gett mig själv tillåtelse att inte kräva mer av mig själv än vad som är rimligt utifrån vad jag möjligtvis har tid och energi att åstadkomma.
Hm, eller rättare sagt, jag har accepterat att jag kommer att glömma saker, att jag kanske inte är 100% närvarande i allt jag gör, att jag kanske kommer att göra någon besviken (hemska tanke), att allt jag gör inte behöver vara perfekt.
Och så inser jag att i mig pågår en liten kamp. För jag har verkligen förväntat mig alla de här sakerna av mig själv tidigare och nu försöker jag leva på ett annat sätt.
Jag har bytt universum ett par gånger under det här senaste dryga året och nu är det dags att se hur det funkar i verkligheten. Ja, så känns det.
Ibland ramlar jag ur det nya och när jag sen ramlar in i det igen (vilket går ganska snabbt), så märker jag kontrasterna. Att det finns en stor skillnad i hur jag upplever livet och det jag gör och är. Vad som är viktigt. Hur jag vill arbeta med människorna jag möter.
Jag påminner mig om att jag visste att det inte skulle bli så enkelt. För jag är inte klar. Det här är bara nästa steg i utvecklingen. Och det är kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar