Mer sårbar...

Jag har funderat en del över vad det innebär det här att vara mer i själen, att plocka ner skyddsmurarna och vara lite mer öppen, lyhörd och flödande. Det är svårt!

Det är svårt för att det bryter mot hur jag lärt mig att jag ska vara. För att det innebär att inte göra mig mer hårdhudad så jag "klarar av" saker bättre. För att det innebär att gråta lite mer, att visa mig svag lite mer, att visa mig stark lite mer och kanske framförallt att tillåta mig att vara alla de här sakerna samtidigt. Att bara vara det jag är.
 

När lär vi oss av med det? 

Jag inser hur absurt det är när jag får påminna mig om att det är okej att vara trött. Att jag kan få känna mig lite trött och låg och samtidigt vara lycklig. Blir fnittrig av att berätta att jag är trött, för vem som helst, inte bry mig om att försöka imponera. Egot går bananas, fattar ingenting. 

   Jag tillåter mig att ändra mig, ena sekunden vara glad, andra ledsen, ena stunden energisk, andra helt urlakad. Och så fort jag accepterar känslan börjar energin flöda igen. Så fort jag tillåter mig att vara trött blir jag piggare. Eller kan njuta mer av att bara vara trött, samtidigt som jag gör det jag ska göra. 

När lärde jag mig av med att veta vad jag känner och att vara i det, undrar jag. 

Så vad är det jag säger, att det bara är jobbigt och besvärligt att leva med en mer öppen och blottad själ. Till viss del, men det är mer liv, det är mer sant, det är mer frid och det är mer lycka.
   Det finns en tröskel att komma över, helt klart. En period när det gör lite mer ont, är lite mer ångest, är lite mer oro. Det är när egot motsätter sig som mest och dessutom fortfarande får ta stor plats.
   Sen bleknar dess försök och friden breder ut sig lite mer.

Vi har ett samhälle som inte riktigt är lämpat för öppna själar. Som istället uppmuntrar till att sätta upp skyddsmurar, att anpassa sig, att stålsätta oss, att hålla tillbaka. Som får oss att tro att det är oss det är fel på när vi brister, inte systemet.
   Men stängda själar håller oss ifrån varandra, tillåter oss att skada varandra, skapar ensamhet och hårdhet. Att hitta strategier för att hantera det kan verka lockande, men jag tror inte det är lösningen. Jag tror lösningen är att fortsätta vara öppen mitt i smärtan, för att tillslut inse att den inte är verklig.
   För att tillslut inse att bara kärleken är verklig.

För det finns poänger med en öppen själ. Jag ser mer, jag känner mer, jag förstår mer, jag kan ge mer, ta emot mer, verka mer, älska mer, vara mer. Eller kanske inte mer. Bara inte mindre. Jag ser, känner, förstår, ger, tar emot, verkar, älskar och är. Punkt. Klart, tydligt och rent.
   Och jag tror att det är vägen tillbaka och framåt, till oss själva och till Gud.

(Inte min cykel, bara en helt underbar cykel!)