Den starkaste rörelsen jag vet är den från död till uppståndelse. Det är också en av de svåraste. Att släppa taget. Förlora kontrollen. Förlora sig själv. Det själv jag tror är viktigt. För att uppstå som något nytt. Utan att veta vad det kommer att vara.Oj, vad det handlar om tillit och överlåtelse.
Jag utmanas att ge upp mitt gamla jag. Det har blivit tydligare för mig att det är det jag håller på med. Jag förstod under förra året att jag jobbade med att förstå vad som var jag.Vad som var ego och vad som var själ, vad som var tankar och känslor och kropp, men ändå inte jag. Mest jag, upptäckte jag att min själ är. När jag är närvarande i min själ. Är. Ett jag som ändå inte ett jag, utan mer ett varande.
Nu är det något som pågår i det inre, en omprogrammering kanske. Ett läggande till rätta, eller kanske snarare ett upprörande av stagnerade partiklar. Det mullrar i mitt inre och knakar här och där. Det är inte särskilt plågsamt längre, som delar av processen har varit under året som gått. Det är mest fascinerande.Stillsamt undersöker jag vad som händer, accepterar att jag inte alltid förstår. Ger upp och släpper taget, om och om igen. Och inser att det inte längre är så läskigt. Det är ganska skönt. När jag inte längre behöver bevisa något, ens för mig själv.
Men för varje insikt måste jag ta ett varv till och sen ett till. När jag kommer på mig själv med att tycka att jag är duktig som inte försöker vara så duktig längre så utmanas jag att ta det ännu längre. Se att det finns ego där också.
Ofta slutar det med en fnittrande befrielse bara jag ser det. Utan att värdera. Mycket är fnittrande befrielse. Och sen stillhet och lugn. Fyllt av vibrerande livsenergi.För varje gång jag uppstår, i det lilla eller i det ofantliga, lär jag mig mer om hur befrielsen känns. Lär sig mina celler att inte hålla lika krampaktigt fast nästa gång. Lär jag mig av med kampen. Låter livet fladdra fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar