Liv flätas samman...

Jag gick mot tunnelbanan och såg en kvinna stå och sälja Situation Stockholm. Ganska snabbt insåg jag att jag kände igen henne. Hon satt i fängelset när jag jobbade där. Jag började le och gick mot henne, undrade lite om hon skulle känna igen mig, det är över ett år sen vi setts.
   Hon lös upp när hon såg mig, "Hej!", sa hon. Vi kramades. Jag frågade hur hon har det. Hon berättade att hon är ren, går på metadon, det funkar jättebra. Bättre än subutexen som inte funkade så bra för henne. Hon hade börjat med heroin igen när hon kom ut, men sen bestämt sig. Hon tyckte det kändes så bra för att hon hade bestämt sig själv.
   Hon berättade om sitt boende, om sina dagar. Att hon funderar på att flytta för att det finns saker som inte funkar, att hon tror att det finns en risk att hon tar ett återfall annars. Och det vill hon inte. För hon mår bra och det trivs hon med. Hon ser annorlunda ut, det är mer liv i henne! Vi ler och kramas igen.

Jag satte mig på tunnelbanan och log, blir alltid varm av såna möten. Tänkte att mitt gamla liv möter mitt nya, eller så finns det inget gammalt och nytt, inget före eller efter, allt flätas samman, är bara ett nu. Möten, människor, liv. Olika liv som möts och mitt i våra likheter och olikheter så möts vi.
   Jag har alltid känt mig så tacksam för de mötena. De som påminner mig om att livet kan vara så olika, men ändå lika. Att vi människor är precis likadana, bara människor. Och att våra omständigheter kan vara så olika.

Sen träffade jag min alldeles nya lilla brorson, tittade på honom när han låg i vagnen och sov. Hur han ibland sträckte på armarna, med knutna små nävar som att han boxades lite. Gäspade eller sög på nappen. Ibland blinkade han till och tittade på mig, så somnade han igen.
   Jag tittade och funderade över det liv han har framför sig. Vem är han? Vad kommer han att möta för svårigheter, vad kommer att göra honom som lyckligast? Ett fullt liv, oavsett. Hur långt det än blir och vad det än innehåller, så, ett fullt liv. Varken mer eller mindre.
 
Och i morgon ska jag begrava. Alla dessa påminnelser om liv som levs. Olika, lika, unika. En gång föddes också hen och låg där bara några dagar gammal i en vagn. Mellan då och nu har ett helt liv levts. Ett helt fullt liv.