Stjärnan från Betlehem

Jag lyssnade till en predikan idag. Om det som finns i marginalerna.
   Det som kanske inte alltid syns, men som finns där, i små vrår.
   Människor i vårt samhälle, delar av våra personligheter.


 




Det var vad jag hörde i alla fall, för jag har ju lärt mig att det som sägs i en predikan, ganska ofta är något annat än det som hörs.
   Av var och en som lyssnar.

Idag fick jag besöka några mörka vrår i mig, där det fortfarande fanns att upptäcka. Att ta ett varv till i.
   Jag undersökte mina känslor och sätt att hantera dem. Stannade i ett lugn, men är inte helt säker på att det var det bästa.
   Men sånt kan man väl aldrig veta.










Och det spelar nog egentligen ingen roll.
   Men jag började fundera över vad jag låter finnas där, i det synliga. Vilka känslor tycker jag är okej? Vad tillåter jag mig att visa?
   Vad tillåter vi oss att visa? Vad får plats i de fina salongerna i livet?

Sista psalmen sjöng vi fler verser än vanligt av, och jag fastnade i en mening. "Stjärnan från Betlehem visar dem leden fram genom hindrande jordiska fängsel..."
   Stjärnan som barn och herdar gärna följer, stjärnan som inte leder bort, men hem...
 
Låter vi stjärnan leda oss genom hindrande jordiska fängsel?
   Hem?
   Genom föreställningar och begränsande ramar.
   Och i oss?
   Hem i oss?
   Genom smärtor och oläkta sår.
   Ut i marginalerna och tillbaka in i själens mjuka vila.

Stjärnan lyser starkt. Visar vägen hem. Att låta den leda är inte alltid behagligt. 

Men den leder tillslut till läkning och frid.