Död och uppståndelse

Den starkaste rörelsen jag vet är den från död till uppståndelse. Det är också en av de svåraste. Att släppa taget. Förlora kontrollen. Förlora sig själv. Det själv jag tror är viktigt. För att uppstå som något nytt. Utan att veta vad det kommer att vara.
   Oj, vad det handlar om tillit och överlåtelse.

Jag utmanas att ge upp mitt gamla jag. Det har blivit tydligare för mig att det är det jag håller på med. Jag förstod under förra året att jag jobbade med att förstå vad som var jag.
   Vad som var ego och vad som var själ, vad som var tankar och känslor och kropp, men ändå inte jag. Mest jag, upptäckte jag att min själ är. När jag är närvarande i min själ. Är. Ett jag som ändå inte ett jag, utan mer ett varande.
 
Nu är det något som pågår i det inre, en omprogrammering kanske. Ett läggande till rätta, eller kanske snarare ett upprörande av stagnerade partiklar. Det mullrar i mitt inre och knakar här och där. Det är inte särskilt plågsamt längre, som delar av processen har varit under året som gått. Det är mest fascinerande.
   Stillsamt undersöker jag vad som händer, accepterar att jag inte alltid förstår. Ger upp och släpper taget, om och om igen. Och inser att det inte längre är så läskigt. Det är ganska skönt. När jag inte längre behöver bevisa något, ens för mig själv.

Men för varje insikt måste jag ta ett varv till och sen ett till. När jag kommer på mig själv med att tycka att jag är duktig som inte försöker vara så duktig längre så utmanas jag att ta det ännu längre. Se att det finns ego där också.

Ofta slutar det med en fnittrande befrielse bara jag ser det. Utan att värdera. Mycket är fnittrande befrielse. Och sen stillhet och lugn. Fyllt av vibrerande livsenergi.
   För varje gång jag uppstår, i det lilla eller i det ofantliga, lär jag mig mer om hur befrielsen känns. Lär sig mina celler att inte hålla lika krampaktigt fast nästa gång. Lär jag mig av med kampen. Låter livet fladdra fram.

Mer sårbar...

Jag har funderat en del över vad det innebär det här att vara mer i själen, att plocka ner skyddsmurarna och vara lite mer öppen, lyhörd och flödande. Det är svårt!

Det är svårt för att det bryter mot hur jag lärt mig att jag ska vara. För att det innebär att inte göra mig mer hårdhudad så jag "klarar av" saker bättre. För att det innebär att gråta lite mer, att visa mig svag lite mer, att visa mig stark lite mer och kanske framförallt att tillåta mig att vara alla de här sakerna samtidigt. Att bara vara det jag är.
 

När lär vi oss av med det? 

Jag inser hur absurt det är när jag får påminna mig om att det är okej att vara trött. Att jag kan få känna mig lite trött och låg och samtidigt vara lycklig. Blir fnittrig av att berätta att jag är trött, för vem som helst, inte bry mig om att försöka imponera. Egot går bananas, fattar ingenting. 

   Jag tillåter mig att ändra mig, ena sekunden vara glad, andra ledsen, ena stunden energisk, andra helt urlakad. Och så fort jag accepterar känslan börjar energin flöda igen. Så fort jag tillåter mig att vara trött blir jag piggare. Eller kan njuta mer av att bara vara trött, samtidigt som jag gör det jag ska göra. 

När lärde jag mig av med att veta vad jag känner och att vara i det, undrar jag. 

Så vad är det jag säger, att det bara är jobbigt och besvärligt att leva med en mer öppen och blottad själ. Till viss del, men det är mer liv, det är mer sant, det är mer frid och det är mer lycka.
   Det finns en tröskel att komma över, helt klart. En period när det gör lite mer ont, är lite mer ångest, är lite mer oro. Det är när egot motsätter sig som mest och dessutom fortfarande får ta stor plats.
   Sen bleknar dess försök och friden breder ut sig lite mer.

Vi har ett samhälle som inte riktigt är lämpat för öppna själar. Som istället uppmuntrar till att sätta upp skyddsmurar, att anpassa sig, att stålsätta oss, att hålla tillbaka. Som får oss att tro att det är oss det är fel på när vi brister, inte systemet.
   Men stängda själar håller oss ifrån varandra, tillåter oss att skada varandra, skapar ensamhet och hårdhet. Att hitta strategier för att hantera det kan verka lockande, men jag tror inte det är lösningen. Jag tror lösningen är att fortsätta vara öppen mitt i smärtan, för att tillslut inse att den inte är verklig.
   För att tillslut inse att bara kärleken är verklig.

För det finns poänger med en öppen själ. Jag ser mer, jag känner mer, jag förstår mer, jag kan ge mer, ta emot mer, verka mer, älska mer, vara mer. Eller kanske inte mer. Bara inte mindre. Jag ser, känner, förstår, ger, tar emot, verkar, älskar och är. Punkt. Klart, tydligt och rent.
   Och jag tror att det är vägen tillbaka och framåt, till oss själva och till Gud.

(Inte min cykel, bara en helt underbar cykel!)

Ett par veckor in...

Jag har ledig måndag idag. Efter två intensiva första veckor på nytt jobb, efter nio lediga månader, är det lite skönt. Vad man nu menar med ledig tid, tid att spendera som man vill kanske, inte schemalagd, inte med lön.

Det har verkligen varit två intensiva första veckor. Räknat ut att jag hunnit med att ha tre personaldagar, lärt mig namnet på nästan alla mina ca 35 nya kollegor samt en massa andra människor, haft två begravningar, två dop, hållit i en mässa, varit med på en annan, hållit en andakt, haft fyra sorgesamtal och två dopsamtal, planerat katekumenatträffar och så personalmöte och gudstjänstplaneringsmöte och lite annat smått och gott. 

Jag har också förtjusts över hur snabbt jag kan ta mig hem, hur mycket mer tid jag har att spendera på annat än jobb och pendlande än tidigare, hur roligt det är att arbeta mitt i stan, hur fantastiskt roligt det är att det kommer så många människor till kyrkan, hur jag njuter av att sitta och luncha på olika ställen, vilka trevliga nya kollegor jag har. 

Men idag är jag lite trött. 

Jag har gett mig själv tillåtelse att inte kräva mer av mig själv än vad som är rimligt utifrån vad jag möjligtvis har tid och energi att åstadkomma. 

   Hm, eller rättare sagt, jag har accepterat att jag kommer att glömma saker, att jag kanske inte är 100% närvarande i allt jag gör, att jag kanske kommer att göra någon besviken (hemska tanke), att allt jag gör inte behöver vara perfekt.

Och så inser jag att i mig pågår en liten kamp. För jag har verkligen förväntat mig alla de här sakerna av mig själv tidigare och nu försöker jag leva på ett annat sätt. 

   Jag har bytt universum ett par gånger under det här senaste dryga året och nu är det dags att se hur det funkar i verkligheten. Ja, så känns det. 

   Ibland ramlar jag ur det nya och när jag sen ramlar in i det igen (vilket går ganska snabbt), så märker jag kontrasterna. Att det finns en stor skillnad i hur jag upplever livet och det jag gör och är. Vad som är viktigt. Hur jag vill arbeta med människorna jag möter. 

   

Jag påminner mig om att jag visste att det inte skulle bli så enkelt. För jag är inte klar. Det här är bara nästa steg i utvecklingen. Och det är kul! 

Sanningen skall göra er fria...

Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria. Så undervisade Jesus i templet. Jag tänker att det finns ganska få sanningar som egentligen verkligen är sanningar. Om man tänker efter. 

   Vilka sanningar finns i ditt liv? Vilka sanningar lever du efter? Vilka sanningar har du lärt dig om dig själv och om livet?

När jag har börjat titta på mina sanningar så har jag ju insett att ganska många av dem inte alls är sanningar. Jag har insett att jag har gått runt och trott på en massa saker som inte är sanna. 

   Från de allra enklaste, vardagliga småsakerna, som att man borde göra en massa saker som man faktiskt inte vill och inte heller måste, till de stora sanningarna. 

   Jag har till exempel inte trott att jag förtjänar att älskas. Jo, jag har vetat att det finns människor som älskar mig, men jag har ändå haft den där känslan av att det är så mycket lättare att älska mig om jag är duktig på jobbet eller om jag gör en massa gott för andra människor. Om jag inte är till besvär. Jag har haft svårt att tro på en villkorslös kärlek.

   

Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst. 

Det är ett sånt där ordspråk som vi slänger oss med och som de flesta tycker är fint. Jag har också gjort det. Men så började jag fundera på vad det verkligen säger. Älska mig mest när jag förtjänar det minst. Att jag kan förtjäna kärleken mindre. Men kärleken är inte något vi kan eller inte kan förtjäna. 

   Vad vi än gör, eller inte gör, så påverkar det inte om vi förtjänar att älskas. Det innebär ju inte att alla människor alltid kommer att älska oss, men det är en annan sak, det har inte att göra med om vi är värda att älskas eller inte. Men när vi använder såna här ordspråk utan att reflektera över dem, så smyger vi in såna här sanningar i våra liv. Och så börjar vi tro på dem.

   

Så vad är sant då? Hur vet jag vad som är sant?

   

Det senaste året har jag ägnat mig åt att titta på mina sanningar. Jag insåg att jag faktiskt inte trodde på att Gud älskar mig. Jag insåg att när det väl gällde, så vågade jag inte tro på att jag är älskad, att Gud vill mig väl. 

   Men sen insåg jag också att jag trodde precis som jag alltid har trott, att Gud är kärlek, men att det inte räcker att tro i huvudet. Att ha en tanke om något. Jag behövde veta i mig, djupare i mig. Och det var det som hade saknats.

   Jag insåg att det skulle krävas tillit, att våga lita till att det var sant och faktiskt prova det. Jag har trott att jag måste frälsa mig själv, ta hand om mig själv, klara mig själv, göra allt själv. Men så insåg jag att det kanske inte var sant. 

   Så jag provade, jag slängde mig ut, jag riskerade mitt hjärta och vågade tro på att Gud kunde älska mig, leda mig, att jag kunde älska mig.

   

För mitt i fallet så insåg jag att det är så det fungerar. Om jag verkligen tror på att Gud älskar mig så kan jag också älska mig. Inte bara det som är fint och duktigt i mig, utan allt i mig, också mina brister och skuggsidor. Och då förvandlas hela livet. Då kan jag vara snällare mot mig själv, sannare mot mig själv. Och också mer kärleksfull mot andra.

   

Sanningen ska göra er fria, säger Jesus. När jag släpper taget och vågar tilliten, vågar tro att jag är älskad, då befrias jag från så många gamla sanningar som inte har varit sanna.

   Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria. Sanningen kan man bara lära känna i sig själv. Den känns. Den sanningen är inte något objektivt, den sanningen har inte att göra med rätt eller fel. Den sanningen kan man inte läsa sig till, man måste känna sig till den. I dig, kan du veta vad som är sant.

   Prova dina sanningar, titta på de självklarheter du lever efter, varje dag. Är de verkligen sanna? När du känner efter.

Jag har hittat väldigt få sanningar som jag verkligen tror på, men de jag hittat räcker ganska långt. 

   Att det finns något som jag kallar Gud är en sanning. Att jag är älskad är en. Att jag kan älska är en annan. Och att det finns något som är jag, som är. 

   Så jag vet att Gud finns, att jag är, att jag är älskad och att jag kan älska. 

   Men tro inte på de sanningarna bara för att jag säger att det är så. Tro inte på det för att det står i Bibeln. Låna kanske sanningarna ett tag för att prova dem, för att de verkar vettiga, men försök att hitta dem i dig själv. 

   För först när de landat där, kommer de också att verka genom dig. Och då förvandlas inte bara du, utan allt omkring dig också. För sanningen, den kan verkligen göra oss fria.

Liv flätas samman...

Jag gick mot tunnelbanan och såg en kvinna stå och sälja Situation Stockholm. Ganska snabbt insåg jag att jag kände igen henne. Hon satt i fängelset när jag jobbade där. Jag började le och gick mot henne, undrade lite om hon skulle känna igen mig, det är över ett år sen vi setts.
   Hon lös upp när hon såg mig, "Hej!", sa hon. Vi kramades. Jag frågade hur hon har det. Hon berättade att hon är ren, går på metadon, det funkar jättebra. Bättre än subutexen som inte funkade så bra för henne. Hon hade börjat med heroin igen när hon kom ut, men sen bestämt sig. Hon tyckte det kändes så bra för att hon hade bestämt sig själv.
   Hon berättade om sitt boende, om sina dagar. Att hon funderar på att flytta för att det finns saker som inte funkar, att hon tror att det finns en risk att hon tar ett återfall annars. Och det vill hon inte. För hon mår bra och det trivs hon med. Hon ser annorlunda ut, det är mer liv i henne! Vi ler och kramas igen.

Jag satte mig på tunnelbanan och log, blir alltid varm av såna möten. Tänkte att mitt gamla liv möter mitt nya, eller så finns det inget gammalt och nytt, inget före eller efter, allt flätas samman, är bara ett nu. Möten, människor, liv. Olika liv som möts och mitt i våra likheter och olikheter så möts vi.
   Jag har alltid känt mig så tacksam för de mötena. De som påminner mig om att livet kan vara så olika, men ändå lika. Att vi människor är precis likadana, bara människor. Och att våra omständigheter kan vara så olika.

Sen träffade jag min alldeles nya lilla brorson, tittade på honom när han låg i vagnen och sov. Hur han ibland sträckte på armarna, med knutna små nävar som att han boxades lite. Gäspade eller sög på nappen. Ibland blinkade han till och tittade på mig, så somnade han igen.
   Jag tittade och funderade över det liv han har framför sig. Vem är han? Vad kommer han att möta för svårigheter, vad kommer att göra honom som lyckligast? Ett fullt liv, oavsett. Hur långt det än blir och vad det än innehåller, så, ett fullt liv. Varken mer eller mindre.
 
Och i morgon ska jag begrava. Alla dessa påminnelser om liv som levs. Olika, lika, unika. En gång föddes också hen och låg där bara några dagar gammal i en vagn. Mellan då och nu har ett helt liv levts. Ett helt fullt liv.

Nya insikter

Efter nio månader som tjänstledig har jag börjat jobba igen. Några intensiva personaldagar har gett mig möjligheter att verkligen konfronteras med "verkligheten" igen.

Och det är spännande. För jag ser så mycket nytt. Främst i mig och hur jag fungerar och hur jag fungerat. Hur jag kan förhålla mig på ett nytt sätt till det som händer.

Jag känner en skillnad i energin i mig. Tidigare har jag gått helt in i jobbet, lagt mitt fokus där. Och ofta tappat annat.
   Nu går jag in med mig helt närvarande i det jag gör och känner så tydligt att mitt grundfokus på att vara i mig finns kvar.

Och därför kan jag också vara mer i mötena med andra. Det märker jag ju. Jag är där på ett annat sätt än förr. Kanske för att den JAG som är där, är annorlunda.
 
Jag blir förvånad varje gång jag kommer hem, för att det gått så fort.
   Efter att ha pendlat sammanlagt tre till fyra timmar om dagen i två år, kommer jag nu hem på en halvtimme. Jag inser att jag inte ens under mina fyra extremt intensiva första dagar är för trött för att kunna använda mina kvällar.

Inser att jag varit det de senaste åren i arbete. De här åren har jag helt räknat bort kvällarna som tid att använda till något annat än vila.

Jag anar att det är ett nytt liv jag börjat nu. En ny fas, som innebär en sysselsättning som jag älskar, en möjlighet att få göra utifrån det jag lärt mig ännu mer om under det senaste året, och kanske faktiskt en balans i livet som håller.
   När jag gick från jobbet gick jag förbi caféer med människor som umgicks, butiker, mötte folk på gatan. Så långt ifrån min ensamma vandring till bussen, en lång åktur, tunnelbana, byte, mer tunnelbana och buss igen.
   Ja, jag tror faktiskt att det handlar om livskvalitet.

Jag tittade på evangelietexten till nästa helg, då jag ska ha första gudstjänsten på nya jobbet. ”Ty de verk som Gud har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Gud har sänt mig.”
   Och jag tänker att så enkelt är det. När man funderar, vad är mitt kall, min mening, min uppgift. Det är så man vet. Utifrån det man faktiskt utför.
   Om jag är lyhörd, om jag följer, då är jag precis där jag ska vara. Om jag dessutom får respons från människor jag möter, på att det händer något med dem, ja, då gör det nog det. Och då är jag nog där jag ska vara.

Men bibelordet säger också något annat. Det säger att det jag gör är det jag ska göra. Det är lätt att se tillbaka och fundera, kunde jag gjort annorlunda, men orden säger mig, jag har gjort det jag gjort. Jag får ta ansvar för det jag gjort, på resultatet ser jag vad jag gjort. Så är det. På resultatet ser jag vad jag gjort. Och där kan jag se Gud.

Idag har jag varit i min favoritblomsterbutik, Gullvivan, en butik för själen. Jag insåg när jag fotograferade att jag såg på bilderna som jag såg på bilderna från en katedral. Det händer något i rummet, det finns en känsla av närvaro, jag letade bland detaljerna, färgerna, ljuset. Där fanns Gud!

Stjärnan från Betlehem

Jag lyssnade till en predikan idag. Om det som finns i marginalerna.
   Det som kanske inte alltid syns, men som finns där, i små vrår.
   Människor i vårt samhälle, delar av våra personligheter.


 




Det var vad jag hörde i alla fall, för jag har ju lärt mig att det som sägs i en predikan, ganska ofta är något annat än det som hörs.
   Av var och en som lyssnar.

Idag fick jag besöka några mörka vrår i mig, där det fortfarande fanns att upptäcka. Att ta ett varv till i.
   Jag undersökte mina känslor och sätt att hantera dem. Stannade i ett lugn, men är inte helt säker på att det var det bästa.
   Men sånt kan man väl aldrig veta.










Och det spelar nog egentligen ingen roll.
   Men jag började fundera över vad jag låter finnas där, i det synliga. Vilka känslor tycker jag är okej? Vad tillåter jag mig att visa?
   Vad tillåter vi oss att visa? Vad får plats i de fina salongerna i livet?

Sista psalmen sjöng vi fler verser än vanligt av, och jag fastnade i en mening. "Stjärnan från Betlehem visar dem leden fram genom hindrande jordiska fängsel..."
   Stjärnan som barn och herdar gärna följer, stjärnan som inte leder bort, men hem...
 
Låter vi stjärnan leda oss genom hindrande jordiska fängsel?
   Hem?
   Genom föreställningar och begränsande ramar.
   Och i oss?
   Hem i oss?
   Genom smärtor och oläkta sår.
   Ut i marginalerna och tillbaka in i själens mjuka vila.

Stjärnan lyser starkt. Visar vägen hem. Att låta den leda är inte alltid behagligt. 

Men den leder tillslut till läkning och frid.  

Treenigheten

På 1100-talet i Italien, levde en man som hette Joakim av Floris. Han hade en teori om att frälsningshistorien kunde delas in i tre epoker som motsvarade de olika personerna i treenigheten.

   Faderns tid var det gamla förbundets och patriarkernas tid, där människan lyder under lagen.  

   Sonens tid inleddes när Kristus blev människa och präglades av kärleksbudskapet, förlåtelse och försoning, där människan är ett barn i kärleken.

Andens tid, som Joakim trodde låg alldeles runt hörnet, skulle vara ett fredsrike där sanningen inte längre skulle finnas i böckerna eller religionerna, utan bestå av ett inre ljus i alla människor.
   Alla mystiska hemligheter skulle uppenbaras och människorna skulle som fria vänner njuta av nåden. 

När jag vandrade upp för berget till O'Cebreiro för några veckor sen, kom hans tankar till mig. Jag började tänka på mina tre vandringar, hur olika jag upplevt dem.

   Joakim av Floris talade om historiska tider, men beskrev dem också som tillstånd och jag insåg att mina vandringar hade drag av dessa tillstånd.  

   

Min första vandring, insåg jag, handlade om att lära mig hur man är en pilgrim på vandring. Jag lärde mig "reglerna" som finns.
   Om härbärgen, när man måste gå upp på morgonen, om utrustning och kläder, om stämplar man måste få, om ritualer och hur man tar hand om sina blåsor.

På den andra vandringen lärde jag mig att reglerna i sig var ganska oviktiga, de låg till grund för en förståelse av pilgrimsvandringen, men att vara pilgrim handlade om att gå bortom dem.
   Jag förstod att jag är älskad, lärde mig om förlåtelse och försoning, om död och uppståndelse, om nåden. Om pånyttfödelse.

Och när jag gick där upp för berget på den tredje vandringen, insåg jag att jag förhöll mig till allt på ett nytt sätt. Jag upplevde allt integrerat i mig.
   Gud i mig, runt mig, allt en del i alltet, hur allt hängde ihop, var en enhet. Det var en Andens vandring, väldigt mycket i kroppen. 

   Att hålla fast vid en ny förståelse av livet och mig själv var lättare efter andra vandringen än efter den första, och nu efter den tredje, upplever jag integreringen. Något har landat på djupet i mig. 

 

Kanske är det en naturlig ordning. 

Att först lära känna något på ett strukturerat sätt. 

För att sen släppa strukturen och utforska friare.

För att slutligen släppa taget helt och låta livet blomma fritt. 

   

Nyårsdagen

Ett nytt år. Vi har sagt farväl till ett gammalt. Ett som gått. Ett som är färdigt. För att vi har bestämt att vi delar in tiden så.
   För så är det ju.
   Vi har bestämt att ett år slutade igår och att ett nytt börjar idag. För att vi behöver avslut och börja nytt. För att vi behöver struktur och definition.
   Påminnelsen om början och slut, avslut och nystarter. Yttre betoningar av inre processer. Påminnelser om livets cykler.

Egentligen spelar det ju ingen roll. Allt bara flyter på. Tid är tid, även om den ju knappast är likadan. Utdragen eller hoptryckt, långsam eller snabb. Då eller sen, eller kanske bara nu? En hel massa nu efter varandra, eller ligger de kanske inte ens i följd?
   I morgon är allting nytt igen. Liksom alla dagar. Mina celler i kroppen har förnyats, även om jag känner mig likadan.

Men jag känner mig inte likadan.
 
Jag tror aldrig att ett år inneburit så stora förändringar i mig som 2013.
   Jag har lärt mig om kärlek och acceptans, om lidande och försoning, om att släppa taget och om död och uppståndelse, om att ta ansvar för mig själv och mitt välmående, om mitt värde, om att våga vara sårbar och om tillit. Och jag har en känsla av att jag ännu bara nosat på alla de här områdena.

Livet serverar oss lektioner vare sig vi vill det eller inte. Vi övas i att släppa taget när människor dör ifrån oss, när vi lämnar arbetsplatser, avslutar kärleksrelationer eller förlorar vänner.
   När en fas i livet är över och vi går in i en ny. När våra egna kroppar förändras. Ibland blir vi brutalt uppryckta med rötterna, ibland är övergångarna mer gradvisa.
 
Ingenting är beständigt, döden är en del av livet och i dess närhet kan ibland livet bli ännu mer levande. Mitt i paradoxerna är vi och allt vi har är nu.  

2014 börjar med en nymåne. Tillsammans med himlakropparna snurrar vi vidare i våra banor. Färdas vi vidare in i ovissheten, och allt vi kan göra är att hantera det som dyker upp så gott vi kan. Leva våra liv mitt i allt det som är liv så gott vi kan.
 

Alla ensamma, ändå tillsammans, i relation till varandra och allt som lever och är.