Avsked

Jag cyklar ju mycket! 

   Överallt faktiskt eftersom jag inte har körkort. 

   Och ibland så kommer såna gångtunnlar som man svischar igenom. 

   De är ofta mörka. 

   Särskilt nu när solen skiner utanför. 

Jag cyklade igenom en härom dagen och insåg att jag varje gång tänker att jag inte ser hur marken ser ut i den. 

   Det är för mörkt. 

   Jag saktar inte ner utan kör bara vidare, in i mörkret. 

   Och hoppas att det inte finns någon grop eller stora stenar eller annat som kan störa min väg och kanske till och med få mig att krascha. 

   Varje gång jag inte ser tunnelns golv, så tänker jag det. 

   Men jag saktar sällan in. 

Min pappa sa till mig en gång, när jag hade tänkt sluta på mitt jobb för att pilgrimsvandra och kanske skriva en bok, att det är som när man ska hoppa mellan isflak i vattnet. 

   Man måste känna sig för med foten och se om nästa isflak håller, man kan inte bara hoppa. 

   Men jag visste redan då och är ännu säkrare nu, att jag inte är sån. 

   Jag hoppar! 

   Och det är inte för att jag är särskilt risktagande, jag gör det inte totalt omdömeslöst. 

   Jag har faktiskt både tänkt och känt efter, bara på andra sätt. 

Men främst har det nog att göra med min Gudstro och syn på livet! 

   Och det handlar inte om att jag tror att Gud ser till så att det aldrig kommer att ligga en stor sten där i tunnelns mörker, det kan det fortfarande göra. 

   Det handlar inte heller om att jag ”efteråt”, skulle kunna säga till Jesus, ”Om du var där, hade jag aldrig kraschat!”. 

   Men det handlar om upplevelsen av att ha en grundinställning av tillit i livet. 

   Och på samma sätt som jag cyklar genom tunnlarna, försöker jag lita till min känsla av åt vilket håll jag ska gå. 

   Och att då inte tveka, utan gå, göra, hoppa. 

Och det är mycket hoppande nu! 

   Jag har fått ett nytt jobb, som fängelsepräst, ett jobb jag inte ens haft en ordentlig intervju inför. 

   Så då behövde jag en bostad, på en ny ort, så jag har köpt ett radhus som jag inte hunnit se på grund av Coronan. 

   I en stad jag faktiskt aldrig ens varit i. 

   Men allt känns rätt. 

   Det finns ingen oro i mig. 

   Konstigt nog kanske. 

Men jag flyttar ju närmare min familj, min släkt, mina gamla vänner. 

   Och jag följer mitt kall. 

   Faktiskt ett ursprungligt kall. 

   Innan jag blev präst kände jag att fängelsepräst var vad jag ville bli och nu får jag bli det igen. 

   Det var också min första tjänst efter pastorsadjunktsåret. 

Men att flytta, byta jobb, starta något helt nytt, handlar för mig också om ett slags epokskifte. 

   Där jag kan göra bokslut, sätta punkt, se över det som varit och rensa, för att skapa plats för det nya. 

   Och ser jag mig om, så sker de här processerna överallt nu. 

   Det är så många jag möter som också går igenom stora livsförändringar. 

   Liksom vårt samhälle, så många andra samhällen världen över och också vår kyrka. 

Vi får en möjlighet att verkligen se över våra strukturer, värderingar och levnadsmönster. 

   Lever vi på ett sätt som leder till mer liv?

   För vårt samhälle, för vår värld, för våra medmänniskor och oss själva? 

   Vilka gamla stelnade sätt att göra saker på eller vara behöver vi bryta med? 

   Var behöver vi mer kärlek, mer medmänsklighet, mer omtanke? 

   Mer rättvisa och mer jämlikhet? 

På vilka sätt kan vi behöva vara föraktade obekväma hörnstenar i våra omgivningar. 

   När och var är det viktigt att vi står upp för ljuset och kärleken? 

   Står upp för att stå kvar i tillit, att göra de nödvändiga förändringarna, men inte utifrån rädsla, utan utifrån kärlek. 

   Alltid utifrån kärlek. 

På andra sidan gångtunneln skiner solen igen, men väldigt ofta gör den ju inte alls det. 

   Men ändå handlar det om att fortsätta cykla, fortsätta hoppa, fortsätta stå kvar och fortsätta leva. 

   En gång hoppade jag också hit. 

   Ner till Skåne, till något okänt, som också ledde mig till Torns församling. 

   Den första tjänst som dök upp när jag sökte efter en halvtidstjänst i Lund. 

   Som om det var meningen. 

Och när det nu är dags att hoppa vidare, så är det ju inte för att jag specifikt vill lämna församlingen, utan för att vägen helt enkelt kallar mig vidare. 

   För att jag svarar ”Ja!” på frågan ”Tror du detta?”.

   Till den Gud som är Skaparen som jag vet ville och vill våra liv. 

   Gud som är Befriaren som kom för att tala om för oss att vi alla är fria, fria att leva våra liv utifrån den tillit vi fötts in i även när det verkar omöjligt. 

   Och så Gud som är Livgiverskan som blåser rakt in i mig och vidare ut genom mig, genom oss alla, vidare och vidare. 

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Joh 11:18-27)

Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är 'stenen som föraktades av' er 'husbyggare men blev till en hörnsten'. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” (Apg 4:5-12)

Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt. (1 Mos 18:1-8)

Törst

När jag skulle cykla hem från jobbet härom dagen, så stannade jag vid en affär för att handla lite mat. 

   När jag kom ut, satt det en kvinna med en rullator utanför på en bänk. 

   Hon hade fulla matkassar på rullatorn och frågade mig åt vilket håll jag skulle gå. 

   Jag pekade åt hållet dit jag skulle cykla, och hon skulle åt andra hållet. 

”Vad synd" sa hon.

   ”Jag känner mig inte riktigt säker och skulle bara vilja få lite sällskap på vägen”. 

   ”Men jag kan gå med dig”, sa jag och så gick vi. 

   Hon log och så sa hon när vi gick att hon hade bett till Gud om en ängel som kunde hjälpa henne ”och så kom det en präst!". 

   "Jag blir alldeles full i skratt”, skrockade hon. 

   ”Ja, ibland svarar Gud direkt!” sa jag glatt. 

   Och hon svarade att ”Det gör Gud alltid när jag ber!”.

Det här kunde ju vara en berättelse om bönesvar, men för mig var ju det här mötet något annat. 

   En påminnelse om att Gud verkar. 

   Att vi människor tillsammans kan uppleva Gud. 

   Och att jag kan få uppleva Gud genom en annan människas bön. 

   Inte bara genom en bön till Gud, utan till mig. 

   

En enkel fråga, kan du vandra med mig en bit. 

   Inte bära hennes kassar, bara vandra med en bit. 

   Hålla sällskap, skapa lite trygghet. 

   Och genom att vandra med henne en liten bit, fick jag en påminnelse om att Gud finns. 

   Här och nu. 

Vi behöver nog alla våra bekräftelser. 

   På just det sätt som vi är mottagliga för. 

   På vårt språk. 

Men jag tänker också på kvinnans svar till mig: 

   ”Gud svarar alltid när jag ber!” 

   Att det handlar om inställning och vad vi förväntar oss. 

   Att den som tror att Gud verkar nog ser Gud verka mer. 

   Jag är ju sån också, jag ser tecken överallt, får små hälsningar, bevis. 

   Men det innebär ju också att jag, liksom den här kvinnan, agerar som om Gud kan verka. 

   Hon satt inte bara där på bänken och väntade på att någon skulle komma och fråga henne om hon behövde något. 

   Hon frågade mig om hjälp när jag gick förbi. 

Och jag tänker att den där törsten som Jesus talar om, att han inte pratar om att släcka den. 

   Att man inte ska dricka det han erbjuder för att släcka sin törst. 

   Man dricker och dricker och dricker och fortsätter att vara törstig och fortsätter att vilja dricka och det i sin tur skapar flödet. 

   Att fortsätta törsta gör att jag fortsätter att söka Gud överallt och i mitt sökande skapar jag också plats för Gud att röra sig. 

   Mitt sökande efter Gud här och nu är ju en levande tro som också skapar liv omkring mig. 

   Och i mig. 

Berättar du om Gud? 

   Om hur du möter Gud? 

   Hur Gud verkar i ditt liv? 

Vi gör ju sällan det. 

   Såklart är det lättare för en främmande människa att säga något sånt när jag kommer med prästkragen på. 

   Men jag fick också känslan att hon kanske var någon som kunde säga något sånt till andra också.

   Eller inte. 

   Men ska det behövas en krage för att människor ska vilja nämna Gud? 

Och hur pratar vi om Gud, när vi nu gör det? 

   Pratar vi i språk som människor förstår? 

   Pratar vi med ord som betyder något? 

   Pratar vi opersonligt och i teologiska termer, liksom distanserat OM Gud? 

   Eller med inlevelse utifrån vår egen upplevelse! 

   LEVER Gud i våra ord? 

För att prata om Gud behöver ju faktiskt inte ens innefatta ordet Gud. 

   Men kanske borde vi berätta mer om hur vi upplever livet när Gud är närvarande i det. 

   På vilka sätt det gör livet bättre, eller i alla fall sannare och mer levande. 

   För mig blir det i alla fall det. 

   

Kanske förändrar det inte mycket av det konkreta i livet, men säkert förändrar det hur jag upplever livet. 

   Kanske handlar Guds närvaro inte främst om att förändra det som är. 

   Utan att förändra mig i mitt sätt att uppleva det som är.  

Och så från kvinnan jag mötte. 

   Genom mig och dig. 

   Blåser Anden vidare.

   Lyfter, stiger, fladdrar till bland löven. 

   Tar en snäv gir och slungas ner bland människor igen. 

   Blåser vidare och vidare.

   Skapar törst och skapar liv… 

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” (Apg 2:1-11)

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. (Joh 7:37-39)

Varför står ni och ser mot himlen?

De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg 1:6-11)

Jag har lärt mig någon gång att när man letar i minnet efter något, så vänder man ofta blicken nedåt.

   Medan om man söker efter en ny tanke, en ny förståelse, så vänder man omedvetet blicken uppåt. 

   Jag tänker på det när frågan kommer: 

   ”Varför står ni och ser mot himlen?” 

Jag tänker att de som står kvar på marken och tittar upp i skyn, undrar vad som ska komma. 

   Jag tror ju inte att det är många runt Jesus som egentligen förstod vad han menade. 

   Och kanske kan vi det inte än idag. 

   Kanske kan vi inte riktigt ta till oss hans ord och forma någon slags verklig sanning av dem. 

   Kanske kan vi bara möta orden med blicken vänd uppåt.

   Sökandes efter någon slags ny förståelse av livet. 

Jag tror de anade, liksom vi, att han kom med något nytt. 

   Och att för att förstå, måste vi vara villiga att helt vända upp och ner på vårt sätt att se på livet.

   Jesus sätt att förstå livet går sällan ihop med våra. 

   Det är ju också därför vi har så svårt att leva utifrån hans idéer.

Vi samlas som hans kyrka, men hur ofta vänder vi inte blicken nedåt.

   I försök att minnas vad som står i en skrift.

   Vad som sagts av en tidigare troende. 

   Vilka ordningar som skapats. 

   

Minnas vad vi lärt oss att tro.

   Snarare än att med blicken uppåtvänd öppna oss för det som är totalt nytt för oss. 

   Öppna oss för den uppståndne. 

   För kontakten med den som fortfarande lever och lever för alltid. 

   Inte bara där någon annanstans, utan också i oss. 

   Blicken uppåt leder inte bara mot himlen, den leder också djupare in i oss själva! 

Och det gäller ju inte bara tron. 

   Det gäller ju livet i vårt samhälle också. 

   Vi vänder blicken nedåt och minns hur vi förväntas att uppföra oss. 

   Vad vi förväntas göra och tänka. 

   Vi minns strukturer vi borde försöka upprätthålla och vägar vi förväntas gå. 

Men nu är allt nytt. 

   Våra gamla sätt att tänka fungerar inte längre. 

   Det är nog egentligen länge sen de gjorde det. 

   Men nu har vi fått en unik möjlighet att bli uppmärksamma på det. 

   På att det åter igen är dags att lyfta blicken. 

   Öppna oss för nya tankar, nya sätt att förstå livet, nya sätt att leva. 

Vi har en möjlighet att lyfta blicken och se något nytt också i oss själva. 

   Hur vill jag verkligen leva, vad tycker jag är viktigt? 

   Blicka ut i rymden och in i ditt inre universum. 

   Upplev din oändlighet och evighet. 

   

Du är en del av den vackra världen, tro inte att du är mindre än det! 

   Blicka mot himlen, men förstå också att himmelriket redan finns där i ditt inre. 

   Blicka uppåt, inåt och blicka sedan utåt. 

   Låt det himmelrike du kan finna i dig, få spridas ut i vår värld. 

Anders Tegnell och Salomo

I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.” Salomo svarade: ”Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?” Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. Gud sade: ”Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv.” (1 Kung 3:5-14)

Jag tänkte på Anders Tegnell, när jag läste texten om Salomo. 

   Fast han kanske inte är så ung och oerfaren. 

   Eller jo, oerfaren att stå framför TV-kamerorna nästan varje dag. 

   Och svara på frågor och vägleda hela vårt land igenom den här krisen. 

   Kanske ber han också till Gud om ett lyhört sinne och förmågan att skilja mellan gott och ont. 

   Eller så gör han inte alls det. 

Men oavsett så tänker jag att Anders Tegnells sätt att arbeta också är ett sätt som glädjer Gud. 

   Han söker inte uppmärksamhet för egen vinning skull.

   Han försöker bara ta reda på så mycket han kan för att kunna ta så kloka beslut som möjligt i hur vi ska navigera den här krisen. 

   Kanske har han rätt, kanske har han fel, jag vet inte. 

   Men jag känner mig i alla fall övertygad om att han, liksom alla de han arbetar med, gör så gott de kan. 

   Och det är väl kanske allt man kan begära. 

Vi är många som kan känna oss oerfarna nu. 

   Som trevar oss fram i helt nya situationer och under helt nya förutsättningar. 

   Och det kommer nog fortsätta under en lång tid. 

   Vi ställs inför nya utmaningar.

   Måste kanske förändra våra värderingar, våra prioriteringar, våra planer. 

   Kanske kan vi inte ens göra nya planer på samma sätt längre. 

   För vi vet inte hur det kommer utveckla sig. 

   Livet. 

Kontrollförlust. 

   Kanske ett av Guds mest kraftfulla verktyg för att få oss att släppa taget och öppna oss mer för ledning. 

   Inte så att jag tror att Gud önskar oss kaoset.

   Det är bara en del av livet.

   Men när det kommer, så tror jag att Gud finns där med oss. 

Vi är så vana vid att förstå, kunna ta steg för att åtgärda, göra planer. 

   Men i såna här situationer, måste alla planer vara flytande. 

   Inga klara svar går att få. 

   Hur lång tid? 

   Hur många?

   Vet inte! 

   Allt vi kan göra, är att utgå ifrån det vi har och det vi vet och göra det bästa av det. 

Och kanske är det så vi borde försöka leva mer, även när livet känns lite mer normalt. 

   För det gör oss mer närvarande här och nu. 

   Det gör att vi kanske uppskattar det vi har lite mer. 

   Och det kanske inte är så dumt att vi måste omvärdera några av våra prioriteringar och värderingar. 

   För jordens skull är det nog inte så dumt och inte för människan heller tror jag. 

Jag pilgrimsvandrar ju en del och en av övningarna med att vandra jag har upplevt, är att lära sig att följa. 

   Att vara lyhörd för signaler, känslor, tecken, ledning. 

   Att inte alltid veta vägen framåt i förväg.

   Hur långt jag kommer gå idag, vilka jag kommer möta, var jag kommer sova nästa natt? 

   

Det kan kännas ovant i början och skapa lite oro. 

   Men sen släpper det och ger istället en känsla av lugn. 

   I att jag inte behöver ägna så mycket energi åt att försöka planera allt. 

   För det är ändå omöjligt. 

   För jag kan inte veta när det kommer dyka upp ett virus, eller en tsunami eller för den delen alla de små sakerna i livet som påverkar vår väg framåt. 

Så jag ber med Salomo: 

   ”Ge din tjänare ett lyhört sinne!” 

   Och så vandrar jag vidare genom livet. 

Med Etty Hillesum

I fredags cyklade jag hem från jobbet. 
   Mellan lysande gula rapsfält och sådär illigt gröna lövträd.
   Solen sken och himlen var blå. 
   Luften var frisk när den fyllde mina lungor. 
   Det var bara ren njutning. 

Då är det svårt att tänka sig att det finns små virus som härjar. 
   Men det är också svårt att tro att kvinnor misshandlas.
   Att barn dör i krig eller på flykt.
   Att arbetare för väldigt liten lön riskerar sina liv för att vi ska kunna köpa billiga kläder.
   Och att jordens lungor skövlas. 

Det är verkligen inte lätt att få ihop verkligheten. 
   Att ta in den i sin fullhet. 
   Så vi gör oftast inte det. 
   För det går inte riktigt att leva så. 

För när jag cyklar där på vägen, så behöver jag få vara bara där. 
   För en stund så behöver världen få vara solsken och rapsfält och vinden i håret. 
   För hur ska man annars orka? 
   Hur skulle man orka om verkligheten bara var härjande virus, andnöd, smärta, rädsla och lidande?

När jag cyklade där kom jag att tänka på min favoritmystiker, Etty Hillesum. 
   Hon tyckte också om att cykla. 
   Etty var 28 år, judinna och hon skrev i sin dagbok i hemlandet Polen under andra världskriget: 
   ”I morse cyklade jag längs Stadionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens utkant och andades in den friska, oransonerade luften. 
   Och överallt satt små anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen. 
   Men över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet.” 

Etty har ett lite annorlunda sätt att förhålla sig till sin tillvaro. 
   Hon är anställd vid det Judiska Rådet i Amsterdam dit människor kommer för att hitta en trygg utväg ur Holland. 
   Hon möter desperata människor med dödsångest hela dagarna och hon skriver: 
   ”Jag är i Polen alla dagar, på slagfälten, så kan man kalla dem, ibland tränger sig en vision av giftgröna slagfält på mig. 
   Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster. 
   Det finns plats för allt i ett enda liv. 
   För en gudstro och för en undergång i elände.”

Det kan tyckas konstigt att jämföra människors situation i koncentrationslägren, med vår här i Sverige. 
   Men syftet är inte att jämföra. 
   Syftet är att göra det som Etty önskade, orsaken till att hon skrev.
   Hon skriver: 
   ”Livet och döden, lidandet och glädjen, blåsorna under söndergångna fötter och jasminen utanför huset, förföljelserna, de oräkneliga grymheterna, alltsammans finns i mig som ett enda kraftfullt helt och jag accepterar det som en helhet. 
   Jag skulle vilja leva länge för att en dag kunna beskriva det här förloppet. 
   Och om det inte blir mig förunnat, nåja, då kommer någon annan att fortsätta mitt liv, ta vid där mitt blev avbrutet, och därför måste jag leva så bra och så säkert som möjligt intill mitt sista andetag, så att de som kommer efter mig inte måste börja om helt från början och inte få det så besvärligt.”

Etty skrev i sin dagbok för att vi ska kunna lära av henne.
   För att hennes erfarenhet och djupa andliga arbete ska kunna hjälpa oss i hur vi möter livets svårigheter. 
   Etty bestämmer sig för att inte hata. 
   Hon kan förundras över bödlarna och känna medlidande med dem. 
   Men de kan inte tvinga henne att sjunka till hatets låga nivå. 
   Hon bekymrar sig dock över människans svårigheter i att hantera lidandet. 

Hon skriver: 
   ”Detta är det svåraste lidandet för de flesta: 
   att de är andligen så totalt oförberedda, därför drunknar de i elände redan innan de ännu sett ett arbetsläger. 
   Med den inställningen är vår katastrof komplett. 
   Dantes Inferno är en lättsinnig operett i jämförelse med detta. 
   Man går för långt i sin ängslan för vad som kan hända med denna olycksaliga kroppen, och låter själen, den bortglömda själen skrumpna någonstans i ett hörn. 
   Man lever fel, man uppför sig inte värdigt. 
   Man har för lite historisk insikt. 
   Jag hatar ingen. 
   Jag är inte bitter. 
   Om man låter sin människokärlek slå ut i full blom inom sig så växer den ut i det omätliga.”

Etty beskriver sitt eget förhållningssätt till lidandet och livet. 
   Men också en människokärlek som är det kraftfullaste och mest ovillkorliga ”du skall älska din nästa som dig själv” som jag har mött. 
   Men Etty utvecklas också mycket i sin relation till Gud.    Anita Goldman har i boken Guds älskarinnor skrivit om Etty. 
   Och hon menar att under de extraordinära omständigheter Etty levde, så kunde hennes Gud inte vara den bibliske allsmäktige Guden som man ber till. 
   Istället blev Gud den man måste be för. 
   Det finns en tröst i att tala till Gud, men Gud kan inte rädda och hjälpa. 
   Om Etty hade bett Gud om det minsta lilla, hade hon riskerat att förlora honom. 
   Det är inte Guds men människornas ansvar när helvetet snarare än paradiset härskar på jorden, skriver Goldman. 

Igår var det 75 år sen andra världskriget avslutades. 
   Då hade Etty Hillesum dödats i Auschwitz. 
   Vad vi vet från hennes texter, fortsatte hon att se på världen och människorna i den på samma kärleksfulla sätt, ända till slutet. 
   De sista orden i hennes dagbok var: 
   ”Jag ville gärna vara ett plåster på många sår.” 

Så vad kan vi lära av Etty? 
   Hur kan vi bäst hedra hennes minne och samtidigt få ett lite bättre liv? 
   Kanske genom att leva så kärleksfullt och närvarande som vi kan, så att vi får bidra med så mycket gott i världen som vi kan. 
   Och då låta vår människokärlek växa så att den tar över allt. 

Och så låter jag Etty avsluta min predikan. 
   Hon skriver: 
   ”När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner för kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. 
   Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig. 
   Kanske kommer jag aldrig att bli någon stor konstnärinna, det är ju det jag egentligen vill, men jag är redan helt omsluten av Dig, min Gud.

Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda mod, ger de modlösa kraft. Jag skall inte ständigt hålla räfst, inte vredgas för evigt — då skulle livsanden förgås, de levande väsen jag skapat. (Jes 57:15-16)

Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. (Gal 5:13-18)

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. (Joh 17:9-17)

Ständig ljuvlighet

En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön. 

Jag vill prisa Herren, han ger mig råd, mitt inre förmanar mig om natten. 

Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte. 

Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, 

ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven.

Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, 

ständig ljuvlighet i din högra hand. 

(Ps 16:6-11)

Jesus har uppstått och är fortsatt uppstånden. 

Han är här med oss idag! 

   

Vad betyder det? 

Jag vet inte riktigt! 

Mer än det jag själv kan uppleva. 

   

Hur jag upplevt att han vandrat bredvid mig på mina pilgrimsvandringar. 

Hur han kärleksfullt skrattat åt mig när jag inte förstått. 

Förstått att jag är så innerligt älskad. 

   

Han satt en gång bredvid mig på en bänk i Irache i Spanien. 

Där finns en vinkran på en vingård vid ett kloster, där man kan få gratis vin. 

Jag kom dit en morgon, efter att ha vandrat och gråtit och känt mig ensam 

och funderat över nattvarden, kommunionen, gemenskapen. 

Jag gick fram till kranen med mitt snäckskal, 

ett sånt där pilgrimsmusselskal som pilgrimer ofta bär med sig, 

och vred om kranen. 

Fem droppar droppade ner i skalet, sen var det slut. 

Jag vred lite mer, men det kom inget. 

Det kom flera personer bakom mig, 

som med sina tomma flaskor i händerna tittade besviket på kranen. 

Här ska det ju alltid finnas vin. 

Så gick de vidare. 

   

Jag gick och satte mig på en bänk i parken. 

Med snäckskalet med de fem dropparna vin 

och till det ett litet kex jag hittade i ryggsäcken. 

Bredvid mig satt Jesus, med sina dammiga sandaler. 

Jag kände så tydligt, det behövdes inga instiftelseord, 

det fanns inget offer, det fanns bara gemenskap. 

Så jag sa det enda som kändes meningsfullt: 

”Du i Mig, Jag i Dig!”. 

Antingen kan vi stanna i besvikelsen över det vi förlorar. 

Eller så kan vi se att väldigt lite av det vi upplever som viktigt, 

egentligen är nödvändigt. 

När vi skalar av mer och mer, så är varken brödet eller vinet viktigt.

Det viktiga är mötet och det kan ingen ta ifrån oss! 

Genom tid och rum möter han oss här, när vi än behöver honom. 

Jesus lämnar oss inte där i dödsriket utan visar oss alltid mot livet. 

Han uppmuntrar alltid det som är liv 

och sträcker ut sin hand mot oss, 

full av ljuvlighet.