Spöken

Idag har jag vandrat med ett spöke.

   Ja, eller vad man nu vill kalla dem. 

   Ibland dyker de upp hos mig och vill följa med en bit på vägen.

   Oftast för att vi har något ofärdigt mellan oss, tror jag.

   Eller för att de bär på nån nyckel, som låser upp de inre rum i mig som behöver vädras ut.

Så vi går där och pratar, ibland blir jag arg, ibland ledsen, ibland får jag förklara mig färdigt och ibland lyssnar jag på spökets version.

   Ibland gör det att jag förstår bättre, oftast är det så.

   Ibland verkar det som att de förstår bättre, det ger lättnad, även fast jag vet att det inte är på riktigt.

Förr trodde jag min livliga fantasi mest handlade om verklighetsflykt, men nu kan jag se hur fantiserandet hjälper mig att jobba med det som behöver jobbas med.

   Och det är nästan aldrig planerat och jag kan bli väldigt förvånad över vem det är som dyker upp där på vägen.

På en Camino finns det ro att prata klart.

   Att närma sig det som är jobbigt i den takt som behövs.

   Idag har varit en dag när det funnits den tiden.

   Idag har jag gått genom eukalyptusskogar och olivlundar, under korkekar, längs floder och ängar.

   Njutit av molnen som på förmiddagen gjorde luften svalare och fågelkvittret som ersatt lastbilsbullret.

   I 12 timmar har jag vandrat i glädje och frid.

Fniss och äkta glädje

I Portugal har man ett eget Santiago som heter Fatima. 

   En liten by där tre herdebarn 1917 fick en uppenbarelse, en lysande kvinna med en rosenkrans i handen "Lady of the Rosary".

   

Hon uppmanade barnen att be mycket och att återkomma samma datum de nästföljande månaderna.

   

Då visade hon sig igen för dem och den sista gången, även för 70 000 andra personer de tagit med sig.

   Hon sa att de skulle bygga ett kapell där och det har såklart gjorts.

   

Eller kapell och kapell.

   Någon slags gigantisk byggnad med något som liknar Roms Petersplats utanför och en Basilika som är stängd för renovering.

Det, och en mängd turister i matchande kepsar så de inte skulle tappa bort varandra, var vad som mötte mig på denna heliga ort, som jag tog bussen till.

   Vad jag hade förväntat mig var nog något annat och kanske något lite mer genuint. 

   Jag förväntade mig Betlehem och fick Jerusalem, tänkte jag, när jag haltande skuffades runt till de heliga platserna där de allvarliga barnen stått eller byggt leksakshus en gång i tiden.

   

Det var inte riktigt min grej och jag undrade stilla vad det ska bli av den här Caminon egentligen. 

   Fnissande insåg jag att det nog verkligen var dags att släppa taget om "Caminon". 

   Sluta försöka över huvud taget utan bara följa med.

   Utan några förväntningar alls.

Redan på vägen dit fick jag en känsla av att jag kanske inte skulle stanna där över natten.

   Och när jag gick där bland alla hotell och souvernirshoppar, där de bland annat sålde gigantiska ljus och stearinmagar, -fötter, -barn och annat att tända eld på, blev det väldigt tydligt att det skulle vara totalt omöjligt.

   

Så sen eftermiddag tog jag en ny buss till tempelriddarnas by Tomar.

   Vandrandes mot mitt nya hostel passerade jag en gata där det dukades upp bord, och människor i kostymer övade.

   Det visade sig att det just den kvällen var en liten festival till minnet av ett gäng helgon.

Så efter att ha installerat mig på mitt nya rum och bekantat mig med Patricia från USA, ännu en pilgrim som tycker det är för varmt för att gå, gick vi tillsammans ut och satte oss för att äta sardiner och lyssna på folkmusik ute i vimlet.

  

Vi pratade och skrattade och jag mötte 15-åriga Aurora som vill bli sångerska och Paolo som försökt bli någon slags regionpolitiker, men förlorat med 13 röster och vi diskuterade politik och åt sommartårta och livet kändes väldigt gott.

Lärdomen antar jag är att släppa taget.

   Sluta försöka.

   Följa glädjen och lusten och inte kämpa emot så förbaskat mycket när kroppen och själen säger ifrån.

   För då kan en smärtande fot vara precis det som gör att man hamnar på exakt rätt plats vid rätt tidpunkt!

   

Skräp och ruiner

Var jag än vänder mig så står där fallfärdiga hus och ruiner, längs vägarna skräp överallt.
   Det är som om allt faller isär.
   Allt skapat av människohänder faller isär, krackelerar och lämnar efter sig spillror.

Jag tog tåget idag till Santarém.
   Min fot är svullen och öm, så jag har lindat den och haltar fram i sakta mak.
   Beslutat mig för att det här är en pilgrimsfärd där alla sätt att ta sig fram är tillåtna!
   Inga regler och borden längre.

På väg från stationen in mot stan kom jag fel och fick gå en lång omväg, uppför och uppför och uppför såklart. 

   Omvägen ledde mig till ett kloster som stod i ruiner och när jag klev in kom tårarna oväntat.

   Äntligen upplevde jag något som tog sig in i mig.

   Jag mindes en kyrka i ruiner i Viana, längs den franska vägen och hur jag liksom nu satt där och upplevde hur mycket mer äkta det rummet kändes än alla andra kyrkor jag gått in i längs vägen. 

För där finns kontakten, det avskalade, det som bara är utan att försöka.

   Där bryter livet igenom det som försökt stänga in och strukturera upp.

   Det som velat så gott, men i ängslan börjat stänga in istället för att bjuda in.

   Där finns inga låsta portar som i sin iver att skydda kyrksilver och krucifix också stänger ute dem rummen är till för.

Som i livet i övrigt är det nytt som gäller.

   Allt vänds det upp och ner på, allt gammalt får falla bort och lämna plats för något nytt.

   Lämna kvar vackra, flagnande minnesbilder kanske, men mest blotta något som legat gömt bakom.

   Något som kraftfullt vilat och väntat på sin tur att få komma fram i ljuset.

Att vandra runt i en liten stad i slow motion ger tid att ta in och reflektera.

   Gamla minnen väcks till liv, också från tidigare Caminos.

   Jag förstår att det inte går att gå tillbaka, att inget längre är sig likt.

   Att jag inte är mig lik, men kanske mer lik än någonsin.

Jag har störts av bullret längs vägarna och skräpet vid vägkanten.

   Stört mig, för att jag inte accepterat det som är.

   För att jag jämfört och haft förväntningar.

Men allt är nytt nu och det är precis såhär.

   Och det krackelerade får påminna mig om allt det jag håller på att låta falla. 

   Och ljuset som får komma fram.

   Och kraften som får komma fram.

   Och glädjen som får komma fram.

   Och friden som får komma fram.

Vad gör jag här?

Ja, det har jag frågat mig de här två första dagarna.
   VAD SJUTTON GÖR JAG HÄR?

Varför jag är här vet jag, för att jag skulle hit, men vad jag gör här är en annan fråga.

De här två första vandringsdagarna från Lissabon, har på många sätt varit en plåga. Det är väldigt varmt, 38 grader när jag kom i mål idag vid kl 15. Vägen har till största del varit asfalterad, genom industriområden, med lastbilar dundrande förbi på rader.
 

Jag kom iväg sent igår, katedralen där jag hämtade ut mitt pilgrimspass öppnade först kl 9, och jag var inte färdig med mina första 3 mil förrän vid kl 20 på kvällen. Problemet längs den här delen av leden är att det är så långt mellan sovställen, så det finns inga andra valmöjligheter än att gå långt!
   Jag insåg att jag hade gått för långt och missat avfarten till de små hotell som fanns i ett industriområde och när jag satt där på trappan till tågstationen kändes det helt omöjligt att gå tillbaka. Jag satt där och kände att nu orkar jag inte mer, nu sitter jag här tills någon löser det åt mig.
   Så efter ett tag började jag titta i guideboken igen och såg att nästa ort med härbärgen låg en mil fram, längs järnvägen. Sagt och gjort, jag köpte en biljett och hoppade på ett tåg. Slog tre flugor i en smäll: slapp gå tillbaka, slapp bo på tråkigt hotell i industriområde och kortade dagens etapp med en mil. Kom fram mycket nöjd och fick ett eget rum med en lila säng!

När jag kom fram efter dagens etapp, träffade jag mina första pilgrimer. Två 18-åriga tjejer från Barcelona. De hade gått samma etapper som jag, men hade nu bestämt sig för att bryta och åka tillbaka till Lissabon.
   "Vi lyssnar på våra kroppar och de säger att det inte går det här."
   Bara sådär.
  

Igår fick jag en blåsa under trampdynan framme vid tårna under ena foten. Jag hade preppat fötterna noga och lyckats undvika blåsor på alla de vanliga ställena, så det känns som en konspiration.
   "Hm, var ska vi sätta en blåsa den här gången då när de vanliga ställena inte funkar? Jag vet, under foten, det blir besvärligt!"
   Vilka de är vet jag inte riktigt, fötterna, Gud, Universum, änglarna som lär mig läxor...
   Ja, den sprack iaf sen och idag har den inte känts alls.

Så idag har jag fått ont i andra foten istället. Vid knölen på utsidan och sen spred det sig vidare fram över foten så jag har haltat fram vissa sträckor. Nu ser det ut som ett blåmärke på fotryggens sida...
   Och så har jag fått skavsår i skarven mellan skinkor och lår.
   Och så började min mens idag.
   Hepp!

Sååå, vad gör jag då här? Jag sysslar ju INTE med självplågeri längre.

Jag ser allt som händer på en Camino som något som kan lära mig något om mig själv eller livet.
   Tankar började formuleras igår om relationen mellan det själsliga och det världsliga, om det gudaskapade och det människoskapade. Om avstånd och tid, att räkna kilometer och timmarna de tagit att gå. Om vacker natur och all denna nedskräpning längs vägarna. Om hur jag värderar allt och irriteras. Om hur jag nånstans där innanför ändå alltid bara mår bra. När jag puttat egot åt sidan och hittat in, alternativt hittat en bänk i skuggan i en busskur.
 

Med kommentaren om att lyssna till kroppen i huvudet gick jag in och satte mig i kyrkan här i Azambuja. Där fanns mest död, lidande och överdådigt guld som vanligt, men hittade iaf en skulptur av en glad Jesus med ett brinnande hjärta, som såg ner på mig och sträckte ut sina händer. Som om han visade mig: "Allt det här finns här för dig!" Och det jag såg var inte kyrkorummet utan hela livet. Alla möjligheter, alla val.
   Så jag insåg att jag måste tänka om, låta denna Camino, liksom livet, få bli ännu friare. Släppa formen, värderandet, kraven. Strunta i kilometrar och timmar, och börja fokusera på upplevandet, glädjen och njutningen. Kanske gå kortare, åka mer tåg eller buss, ta avstickare till kloster eller andra sevärdheter, upplevelsevärdheter.

Så kanske kommer det bli vad jag gör här. Omvärderar, avvärderar, uppvärderar...
Ja, så Bon Caminho!

Förberedelser och avgrundsdjup

Om en vecka flyger jag till Lissabon för att börja vandra min fjärde Camino. 

   Denna gång blir den en ny led, där jag kommer börja gå ensam, ett nytt sätt att vandra en Camino för mig.

Det händer något när man bestämmer sig för att vandra en Camino.

   Den börjar genast jobba med en. 

När man vandrar och verkligen överlåter sig till vägen.

   Då ger den en allt vad man behöver där man står i livet just då.

De senaste dagarna är det som om mina djupaste rädslor och sår har aktiverats. 

   Som om livet säger: Nu tar vi det ett varv till och får det gjort ordentligt.

Jag vet att det kommer fram för att jag är redo. 

   För att jag är trygg och vågar se och känna.

För att jag känner mig älskad och nära.

   För att jag har något att riskera.

Stort är det och svindlande.

   Att stå kvar i rädslan, låta den rasa genom kroppen utan att söka skydd, sårbar och öppen.

Att lufta den, prata om den, smeka den lite ömt.

   Den där lilla Ellen där inne som är så himla rädd.  

Det ska bli fint att få vandra en Camino med henne.

Försmak av en fjärde...

Jag har åter igen vandrat efter gula markeringar, denna gång på Korsika.
   Vandringar som väckt upp något inom mig.
   Något jag ständigt verkar glömma, när för lång tid går mellan vandringarna.




Det är inte så mycket en tanke, som en känsla.
   En känsla av närvaro och av att något liksom drar i mig.
   En upplevelse av fördjupad mening och kontakt inåt, uppåt och nedåt.
   Grundad ner i jorden, i kontakt med det gudomliga inom och utom.
   Ett klarare fokus och riktning framåt.
   Upplevelsen av att vara ledd.


Det är så lätt att glömma.
   Att bli distraherad, fördunklad.
   Av rädslor, ego, den världsliga världens alla bekymmer och problematiseringar.
   När allt egentligen är så enkelt.
 
Det handlar bara om att följa, flöda, vara.
   Överlåtelse, tillit, liv.
   Alltid tillbaka till samma insikter.
   Vägen leder mig dit, alltid.
   Om jag bara följer med.

Vägen kallade mig in i en klosterkyrka i bergen.
   Ner på knä, sen vidare ner på golvet.
   En längtan efter att falla djupt.
   Överlåta mig, överlåta mitt jag.
 

Min favoritmystiker Etty Hillesum skriver i sin dagbok:
   Jag övar mig att böja knä. 
   Jag var ännu för generad över den åtbörden som är lika intim som kärlekens gester som inte heller kan beskrivas i ord, ifall man inte är diktare. 
 
Det är nära sammanflätat.
   Inte bara nära, utan helt sammanflätat.
   Inser jag mer och mer.
   Livet och kärleken.
   Det världsliga och det gudomliga.
   Det kroppsliga och det själsliga.


På denna vandring släppte jag också de gula markeringarna och följde en man.
   Följde i kärlek och tillit.
   En process som får ta tid.
   Som handlar om att prova sig fram, att vara, utan att analysera.
   Steg för steg, mer och mer i öppenhet och sanning.

En process som befriar och fördjupar.
   På en väg som leder långt utanför en Camino.
   Som handlar om att släppa kontrollen och låta någon annan hålla i kartan.
   Som hjälper mig att släppa mitt "kan själv".
   Som öppnar upp mina inre rum och sprider frid och lätthet i mig.

Ettys älskare säger till henne:
   Jag tror att jag är en förövning för en verkligt stor kärlek för dig.
   Jag tror rörelsen går åt båda hållen.

Genom kärleken till och från en närvarande och kärleksfull man, lär jag mig mer om kärleken till och från Gud.
   Fördjupas jag i mina känslor och i mitt varande, i min kropp och i min själ.
   Men genom min överlåtelsekamp med Gud, har jag också skapat förutsättningarna för en verkligt nära, levande och utvecklande, överflödande kärleksrelation.

   

För mig är det nytt att vandra i tvåsamhet, att leva i tvåsamhet, på riktigt.
   Inte bara sida vid sida, utan i fördjupat samspel.
   En ny ingrediens jag bär med mig när jag nu förbereder mig för en fjärde Camino till Santiago de Compostela.