Det är mycket här i livet som jag inte vetat.
Men aldrig har det känts så påtagligt som nu.
Att inte veta när han kommer.
Som att förbereda sig för en resa ut i rymden.
Med vetskapen att jag när som helst kan bli ombedd att sätta mig i en taxi till avskjutningsrampen.
För att få vara med om något livsomvälvande.
För att få byta universum.
Det kan bli om fyra veckor, eller sex, eller åtta.
Eller i morgon.
Det är inget som gör mig stressad eller orolig.
Inte än i alla fall.
Jag sniglar mig fram i största möjliga närvaro.
Den yttre världen krymper.
Och jag känner mig mer och mer i samklang med kroppen och bebisen i den.
Resten av tillvaron får mindre betydelse.
Jag känner ett bubbel i kroppen.
En nyfiken förväntan.
Jag ska få vara med om något stort!
Jag är med om något stort.
När jag har vandrat har världen också minskat.
Allt som funnits är vägen och jag och de jag möter i stunden.
Jag har inte alltid vetat var jag ska sova på kvällen, oftast inte.
Jag har inte vetat när och var jag ska äta.
Vilka jag ska möta eller vad jag ska vara med om.
Och det är något enormt befriande i det.
En hjälp att leva mer i stunden.
I ett aktivt nu.
Och just idag när jag sovit väldigt dåligt under natten.
För att jag behövt kissa stup i kvarten.
Och vända på mig en gång i halvtimmen för att höften jag ligger på börjar göra ont.
Och själva vändningen gör ont i fogarna.
Och handlederna värker och fingrarna svullnar.
Just idag när jag börjar gråta för ingenting, för att jag är så trött.
Och det gör ont att sätta sig och resa sig och förflytta sig och stå.
Så vet jag i alla fall en sak.
Det kommer att gå över!
Om bara några få veckor, kommer jag att ha bytt universum.
Och inget kommer någonsin bli sig likt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar