Alla dessa känslor

Jag tror aldrig jag har varit så arg i hela mitt liv som jag varit några gånger sen jag blev gravid.
   Det är som att jag bara exploderar.
   Vid ett tillfälle slog jag sönder ett litet bord.
   Det var såklart redan lite trasigt, för jag är alldeles för kontrollerad för att ha sönder hela, fina saker.  
   Men ändå.
   Jag slog sönder ett bord.
   Och det var skönt.
   Befriande.

Och jag är rädd.
   För så mycket.
   Och det är jag inte alls van vid.
   Oftast inser jag snabbt att rädslorna är helt irrationella.
   Så när en rädd tanke dyker upp, tänker jag "gravidhormoner" och så låter jag den fladdra vidare.
   Det funkar oftast.

De senaste dagarna har det mest varit gråt.
   Allt från stilla sipprande till hyperventilerande.
   Jag gråter när jag känner mig orolig eller frustrerad, eller bara blir rörd över något.
   Men mest gråter jag nog för att jag är ledsen.
   Och när jag känner mig ensam.
   Det kan kännas förvånansvärt ensamt att vara gravid, trots att jag numera aldrig är riktigt ensam, vilket den lille krabaten i magen ofta påminner mig om.

Jag funderar en del på hur han påverkas av mina känslor.
   När jag känner mig stressad tänker jag att han också pumpas full med kortisol och så undrar jag vad det gör med honom.
   Men sen tänker jag att jag inte kan vara lugn som en filbunke jämt.
   Det går ju inte.
   Särskilt inte med gravidhormonerna, som liksom när jag haft PMS förstärker alla mina känslor som en megafon.

Så jag tänker att det bästa jag kan göra är att vara så sann som möjligt i det jag känner.
   Försöka att inte kapsla in och hålla tillbaka så känslorna liksom sätter sig fast i mig.
   Låta dem flöda.

   

Och så förklarar jag för honom vad som händer, att det inte är farligt.

Att det är bra att känna och visa sina känslor.