Egentid

Att gå från att ha bott själv i nästan femton år, till att bo med en sambo och en tonåring på halvtid, innebär ganska stora förändringar.
 
Jag har alltid haft ett stort behov av egentid.
   Av vila.
   Av att göra ingenting.




Tid att låta hjärnan sortera intryck och låta själen rensa bland känslorna.
   Tid att landa i mig själv, utan att det som är jag hela tiden blandas ihop med andras energier.

Här är det nästan ständigt liv och rörelse och aktivitet.
   Det är fart och glädje och stress och konflikter och höjda röster och skratt och gråt (mest min) och saker som måste göras och som inte blivit gjorda och människor att ta kontakt med och människor som kommer och går när jag minst anar det.

Och det är så mycket av det jag tycker är viktigt som jag glömmer i kaoset.


Men nu har jag haft några dagar själv.
   Bara fått vara.
   Som jag brukade förut.
 

Gjort höstigt här hemma, bytt ut gardiner och ljusstakar.
   Satt fram färska blommor.
   Tänt rökelse.
   Vilat.
   Pysslat.
   Fotograferat.
   Skrivit.
 
Inte behövt bry mig om någon annan än mig själv.
 
Inte haft någon annans energi i mitt space.

Haft tid och rymd och frid.
 


Återfunnit lite av ett inre fokus.
 
Ett inre ankare.
 
Och jag inser att det är en nödvändighet om jag ska hålla.

Och det vill jag.
 
Hålla.
 
För jag vill ha allt det här livet i mitt liv.
 
I någon slags balans.
 

Det svåra är bara att hitta den där balansen.