Jag sitter och försöker sova eftersom jag sover ganska dåligt på nätterna nu för tiden.
Men att inte svara på sparkarna känns svårt.
Att inte visa att jag känner honom.
Smeka magen där han rör sig för att visa att jag är här, att jag upplever honom.
En relation som håller på och byggs.
Säkert en inbyggd instinkt i mig, att svara an på mitt barn.
Och så tänker jag på det faktum att han inte ens är född än.
Att det vi räknar som hans liv, inte ens har börjat än.
Att mitt liv räknas från det klockslag då jag föddes.
Men även jag levde ju ett helt liv i min mammas livmoder.
Ett annat slags liv.
Ett liv före.
Allt som skiljer det livet från detta är en fosterhinna och en livmodervägg, lite muskler, nerver, blodkärl och hudlager.
Ett annat slags livsuppehållssystem.
En moderkaka som förser honom med all behövlig näring.
Fostervatten som omsluter hela hans kropp.
Fram tills han slungas ut i luften.
Fanns han innan det liv som är före?
Jag tror ju det.
Inte som en han dock.
Inte i den kropp som håller på och skapas i min kropp.
Utan som en själ.
En evig själ.
Vad han visste då om livet, vet jag inte.
Vad han vet nu, vet jag inte heller.
Vad jag visste då, minns jag inte.
Men jag vet att det en dag tog slut.
Att jag en dag slungades ut ur den enda värld jag kände till då, ut i något främmande.
Med en hjärtrytm nära mig som jag kände väl.
Med röster och beröringar som jag kunde känna igen, även om de nog upplevdes annorlunda utan hinnorna mellan.
Med nya behov som behövde tillfredsställas.
Och jag vet att jag en gång till kommer att genomgå en transformation.
Till ett liv efter.
Ett liv jag inte känner till nu, men ibland kanske kan ana genom hinnorna.
Ett liv där jag åter igen kommer släppa taget om min kropp och gå tillbaka till att bara vara denna eviga själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar