När jag jobbade som fängelsepräst på ett kvinnofängelse blev det ännu tydligare för mig att detta försvårade relationen till det gudomliga för många.
Inte bara det gudomliga utanför dem, som i relationen till en Gud, när männen i deras liv ofta varit förtryckande.
Utan också i relationen till det gudomliga inom dem.
När mannen är Gud, vem är då jag som kvinna?
När jag började arbeta som präst kunde jag lättare "ha överseende" med språket.
Jag såg det som ett nödvändigt ont, där jag i mina utläggningar kunde problematisera och vidga begreppen för att också vidga upplevelsen av Gud.
Och jag har varit noga med att inte benämna Gud som "han"
Men sen började jag mer och mer se det som ett så onödigt hinder i vägen.
Som jag varje gång var tvungen att hantera.
Jag ville liksom lägga in en utläggning inför varje användande av orden.
Nu är jag gravid och förundras över den skapelseprocess som sker i min kropp.
Och hur det någonsin blev Fadern och inte Modern som kallades Skaparen har jag svårt att förstå.
Visst behövs de båda.
Mannens spermie möter kvinnans ägg.
Men sen är processen igång och hur mycket mannen än kan stötta och hjälpa till vid sidan om, så sker skapelseprocessen i kvinnan.
Och inte bara i en enskild livmoder, utan hela kroppen är engagerad.
Ett helt system sätts igång, utan att jag medvetet behöver göra någonting.
Kroppen vet vad den ska göra.
Den skapar en moderkaka, ett livets träd, som förser det växande livet med näring och forslar bort avfall.
Den ökar blodmängden i min kropp och vidgar kärlen så att bebisen ska kunna förses med ordentligt med syrerikt blod.
Den ökar lungkapaciteten och möblerar om organ.
Den gör mig sugen på alla möjliga saker som den behöver för bebisens utveckling.
Den vidgar bäckenet och börjar producera mjölk.
Den saktar ner mig så att jag får mer tid att ägna åt att förbereda mig inför det stora som ska ske, istället för att springa runt och engagera mig i den yttre världen för mycket.
Den är helt enkelt en fulländad skapelsemaskin, och en helig sådan.
Ebba Witt-Brattström, skriver i sin bok om Heliga Birgitta, att:
"Marias tempel, den havande gudsmoderskroppen, är hos Birgitta den första, och kanske viktigaste, av kristendomens heliga platser."
De senaste gångerna jag varit i tjänst, har jag ibland föreslagit att den som vill kan byta ut Fader mot Moder i vår bön Fader vår.
För att se vad som händer.
Flera personer har kommit fram till mig efteråt och berättat att det blev en helt annan bön.
Till en helt annan slags Gud.
Att det till exempel är en stor skillnad i upplevelsen att be en Fader eller en Moder om bröd.
Att till exempel den Gud som bads till upplevdes mer som den heliga Anden och fanns mer nära.
Vi kan hävda hur mycket vi vill att vi i vår kyrka är högst medvetna om att Gud inte är en man, men vi måste nog förstå att språket påverkar oss, våra gudsbilder och våra relationer till det gudomliga.
Lösningen är inte heller att göra Gud till en kvinna.
Men tills vi uppnått en balans och en djupare insikt om vad Gud verkligen är, tror jag vi behöver bli bättre på att lyfta fram också det kvinnligt gudomliga i ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar