Saaakta ner

Allt saktar ner just nu.
   Förutom veckorna som liksom springer iväg.
   Snart kommer han!

Men allt annat saktar ner.

Jag går långsamt på grund av foglossningen.
   Jag rör mig långsamt eftersom magen är i vägen.
   Jag tänker långsamt.
   Och nu tar allt som kräver två händer, eller min dominanta högerhand, längre tid.

Jag har fått nån inflammation i en senskida i handleden och det gör ont så ont.
   Ska få en skena att ha i några veckor och sen ska det visst bli bra.
   Såna konstiga saker som visst kan hända när man är gravid.
   Men ja, det saktar ner mig ytterligare.

Jag har accepterat att jag har en lugnare lunk och traskar sakta framåt, men tycker det är svårare att bli mer och mer begränsad i vad jag kan göra.
   Och sen är jag dessutom trött så trött.

Jag kom att tänka på min andra Camino.
   När jag började vandringen ut ur Saint Jean Pied de Port, rakt uppför ett berg, och en äldre herre sa till mig att "slow down".
   Då var det för att spara mina fötter.
   Men konsekvenserna blir desamma nu.
   Att sakta ner ger mer tid att vända sig inåt.


Att reflektera och känna in.
   Att tänka klart tankarna och känna klart känslorna.
   Att möta rädslor och att hinna njuta.
   Att förbereda sig.

Och eftersom det har stressat mig att inte kunna göra lika mycket som förut, så fick väl kroppen säga till mig på skarpen.
   Göra det omöjligt att göra.
   Så jag slutar stressa upp mig över det.
   Och jag är innerligt tacksam att det är genom en hand som inte riktigt fungerar längre, och inget värre.
 

Så jag accepterar, vilar och saktar ner ytterligare.