Ofta finns det en fortsättning. Det finns något planerat. Det finns ett i morgon och något att göra då. Det finns en nästa höst och vad jag gör då.Men så ibland får vi vila i luften, som en fågel som flyger stilla, svävar på samma plats i väntan på en vindpust som kommer föra i någon riktning.
Leva i avvaktan. Utan plan. Där är jag nu.
Jag har varit tjänstledig i snart fem månader, så det är inget nytt att inte ha ett jobb att gå till. Men det har funnits planer, aningar. Men så efter andra caminon så insåg jag att jag släppt även dem. Nu har jag ingen aning. Om något.
Relationer, inkomst, sysselsättning. Allt svävar fritt i luften. Och det är inte läskigt alls. Det finns ingen stress eller oro i det. Bara frid.
Jag lyssnar till ledningen jag får och följer så gott jag kan. Varje dag något nytt. Där jag minst av allt förväntar mig det dyker det upp en möjlighet. Och jag säger Ja. Jag säger Ja till det mesta nu.
Förutom det jag vill säga Nej till. Men inte Nej av rädsla. Nej för att jag inte vill. Så enkelt det är. Hur kunde jag inte veta det?
Så livet ligger öppet. Och jag ser det med öppna ögon. Allt går att omvandla, nej inte omvandla, förstå. Det handlar inte om att göra något annat med det, bara se vad det handlar om. För allt handlar om något. Allt handlar om livet.
När man skalar bort det som inte ska vara där. När man har nolltolerans på smärta, när det måste finnas mening, eller glädje, eller frid, eller i alla fall inte onödig destruktivitet.
När det man säger Ja till är av godo. När man verkligen vill det och känner hur viktigt det är. Även om det bara är att diska. Då händer det något.
Människor kommer till en, möjligheter, tillfälligheter, möten och situationer. Med närvaro. I närvaro.
Inte allt på en gång, inte i särskilt hög fart nödvändigtvis, precis i rätt takt. Så jag väntar. Avvaktar. Vilar i vinden.
I morgon ska jag få begrava min gudfarmor, Tuttan. Någon som funnits i mitt liv hela mitt liv. Generationer avlöser varandra. Så är livet. De försvinner, men finns ändå kvar mitt ibland oss.
Och när jag sitter här och skriver, kommer en liten döden vandrandes på min gräsmatta. Ja, vad ska man säga. Jag kan inte annat än le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar