Storstad

Det är roligt att vara i en storstad med puls. Vandrarhemmet jag bor på ligger mitt i smeten och istället för att väckas klockan fyra av att vandrare börjar göra sig i ordning för dagens vandring, väcks man vid samma tid av att festare kommer tillbaka för att sova.    

   Men jag märker att jag måste dra mig tillbaka lite då och då. Dra för gardinen till mitt lilla sängutrymme och få vara själv en stund.
   Ville gå ut och dansa, men tror inte jag är redo än. Har hört talas om en måndagsklubb som ska vara rolig, så sparar det kanske till dess, sista kvällen innan flygresan hem.
 
Shoppat lite kläder och nya underkläder. Känner för att klä mig fint och så på med lite smink. Är det att kliva in i en roll igen. Efter avskalningen på caminon? Hur är jag mest jag? Är det naket avskalat, eller kan jag bli mer jag med lite läppglans på? Vad är att framhäva och vad är att dölja? Och hur vet man vilket man gör?
   Har förresten börjat raka mina ben och under armarna igen också, för ett tag sen. Inser att det inte finns några rätt och fel, som vanligt. Man får helt enkelt känna efter vad som känns gott och livgivande.

Det är roligt att vara i en storstad med puls, skrev jag i inledningen. Men jag vet inte om det är så roligt egentligen? Jag är trött och lite låg. Lite ledsen.
   Det jag rensat ur på caminon ligger liksom fortfarande omkring mig och skvalpar. Det är ju processer, saker tar tid. Inga mirakel-fixar. Och jag vet att jag har saker att ta tag i när jag kommer hem.
   Sen går det i vågor, det har jag ju redan märkt. Ena dagen triumfer, nästa måste man följa vågen tillbaka ner en bit för att kunna glida upp igen.
   Satt på en tvättomat och väntade på att mina pilgrimsluktande kläder skulle bli rena igen. Bara en massa maskiner och jag. Började gråta helt plötsligt. En nunna gick förbi utanför och jag tänkte på nunnan i kyrkan som kramade om mig när jag grät så. Det känns som så länge sen.

Jag gick förbi två kvinnor på gatan som pratade svenska, sa att det var trevligt att höra svenska pratas. De tittade konstigt på mig och sa att "jo, det är många svenskar här". Totalt ointresserade av att prata vidare. Längs caminon hade vi fortsatt prata, delat lite liv med varandra.
   Är det automatiskt lite mer opersonligt i en storstad? Kanske. Det är så mycket vi måste värja oss mot, reklam, människor som försöker sälja saker, som tigger pengar, som försöker locka oss till restauranger, så vi måste liksom ha försvar uppe, hålla vissa ute. Måste det vara så? Vill vi ha ett samhälle som kräver det av oss?
Så finns det de som verkar strunta i allt sånt där och bara rockar loss när gatumusikanterna spelar...