Ut i ljuset

På min första vandringsdag gick jag in i en kyrka i Saint Jean Pied de Port och tände ett ljus. Jag bad till Gud om upplysning och medvetenhet. Att ljuset skulle få lysa min väg framåt, men även in i mig. Jag ville se vad som fanns där, ta fram allt i ljuset, även det som kanske är smärtsamt. Förstå mig själv, Gud och mitt kall. Se det som är sanningen och inte gömma mig i mörkret. 
   Ja, ibland säger man ju "Be careful what you wish for, you might get what you want". Och så har det väl varit och är. Jag har inte velat gömma mig för det smärtsamma utan se det för vad det är. Jag har velat förstå och utvecklas. 
   Ibland har jag tänkt att, "Gud, nu vill jag inte mer, jag orkar inte mer", så har Gud svarat, "vi kan dra ner på takten om du vill, du bestämmer", och jag har suckat och sagt att, "nej, det vill jag ju inte". Och så har vi fortsatt. För jag vet att det är oundvikligt och jag vet att ju längre jag stannar i ett oupplyst tillstånd, gällande vilken fråga som helst, så gör det mer ont. 
   
När jag konfirmerades fick jag ett bibelord: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." (Joh 8:12) Det har följt med mig genom livet. Det här med ljuset har blivit något väldigt viktigt. Det upplysta. Det som tål att lysa ljuset på. 
   Jesus talar mycket om ljus och mycket om sanning. Att när vi ser saker för vad de är, när vi inte längre är förmörkade av vårt ego, av lidande, av rädsla, då ser vi mer klart. 
   Att bli mer upplyst handlar också om att se vilka vi är mer klart, "Guds rike är inom er" säger Jesus. Jag har Guds rike inom mig, precis som du. Inom mig finns Guds rike. 

Jag gick in i katedralen i Barcelona idag. På trappan blev några kvinnor stoppade av en katedralsvakt, de hade för korta shorts. Ja, vakterna stod faktiskt där och hindrade kvinnor med för korta shorts eller kjolar från att gå in i kyrkan. Män med shorts fick gå in. 
   Man kan tala om anständighet eller annat, men jag är fullständigt övertygad om att varken Gud eller Jesus skulle bry sig ett dugg, tvärt om. 
   Det har inget att göra med att ära det gudomliga, det har att göra med män som inte klarar av att se kvinnors lår. Om en kyrka som har svårt för både det kroppsliga och det kvinnliga. Och sen hänger den här kvinnan där inne i all sin härlighet ...  

Nu har jag även badat i medelhavet. Idag låg jag på en fullproppad strand här i Barcelona och blottade mina fortfarande ganska så sandfärgade lår i solen en stund. 
   Jag tittade på min kropp när jag låg där. Den som förra vandringen minskade med sex kilo och den här gången förmodligen minskat med lika mycket till. 
   Den är mindre, det är den, på många ställen. Och jag har noterat att den också ändrat form, såklart. Men det är som om den är lite förvirrad. Som rumpan, den var rund förr, nu har den minskat och liksom blivit lite oformligare, som om den inte riktigt vet hur den ska se ut nu.
   Och jag tänker att det är likadant med mitt övriga system. Mitt universum har förändrats, men jag vet inte riktigt vad allt det här nya innebär i olika situationer. Vad innebär de nya insikterna i verkliga livet liksom? Ja, det får jag väl undersöka, möjligen lite förvirrat till att börja med.