Camino-världen

Jag har skrivit om camino-världen och verkligheten. Jag vet ju att allt är verklighet egentligen. Att det inte är någon annan slags verklighet jag klivit in i de här veckorna i Spanien. Men ändå så är det det. Jag ska försöka förklara.

  

Det händer något när man lämnar det liv man är van vid och under en längre tid är i rörelse. Att varje dag uppleva nya platser, orter, naturområden och människor gör något med en.

   Att vara borta från de vanliga distraktionerna och istället öppna upp för att lyssna mer inåt, gör att man blir mer uppmärksam på vad som händer där inne.

   Den som tror på en Gud, eller något högre medvetande, kan börja se mönster i det som sker. Kan börja upptäcka att det som första gången verkar vara en slump, sjunde gången verkligen inte kan vara det.

Att inte planera eller veta var man ska sova natten efter eller var man ska äta, gör att man övar sig i överlåtelse. Man kortar ner sin tidsram till att mer handla om nu än då och sen.

   Den här gången har det landat mer i mig. Förra caminon försökte jag fortfarande ha kontroll. Den här gången har jag blivit bättre på att också följa den ledning jag får. Jag har tagit ut svängarna mer, brutit mot ”reglerna” som andra och jag själv satt upp för hur ”man” borde vara och göra.

   Det är med nyfiken förväntan jag vill fortsätta försöka leva så när jag kommer hem.

Jag har suttit på tåget och halvsovit. Så tittar jag upp och inser att vi åker åt andra hållet. Det känns helt självklart att det inte är konstigt alls och jag inser att tidigare hade jag blivit lite orolig och velat ta reda på varför.

   Missar jag en buss tar jag för givet att det är meningen att jag ska ta mig fram på annat sätt. Är det fullt på boendet är det såklart för att jag ska bo någon annan stans. Tanken på att möta besvikelser och motgångar på samma sätt hemma är svindlande.

   Att leva i ett icke-värderande, där det inte är dåligt att missa bussen. Där allt bara är. Där en brusten relation öppnar upp för en ny, där ett inbrott i lägenheten får vara en möjlighet att återigen rensa ut bland sakerna man har, där ett förlorat jobb innebär möjligheten att få ett bättre. (Och visst får man också vara ledsen över det som gått sönder eller inte blivit.)

Den världen vill jag leva i och på caminon inser man att det går. Men hemma i ”verkligheten” är det svårare. Men vem har sagt att det ska vara lätt. Jesus säger att "Mitt rike hör inte till denna världen". Han försökte visa på hur man lever i en sån annan värld. Mitt i den här världen.

   Han var radikal och skrämde slag på människor av makt. De fattiga och utstötta älskade honom. Han talade om vikten av att inte lägga vikt vid pengar, saker, makt och kontroll.

   Fri är du när du inte är bunden vid dina jordiska ting. När du inte är rädd att dina saker ska bli stulna, för det är bara saker. När du inte oroar dig för hur mycket pengar du har på banken, för du vet att du alltid kommer att ha tillräckligt. Provocerande? Visst! De korsfäste honom.

   Fri är du när du inte styrs av rädsla. Rädsla för att förlora dina pengar eller saker, rädslan för att vara ensam och i grunden, såklart, rädslan för att dö. Denna rädsla som gör oss så rädda för att leva. Dessa rädslor som begränsar våra liv och får oss att förminska oss själva.

När jag nu åker denna tolvtimmarstur tillbaka tvärs över Spanien och ser alla skogar, fält där nu solrosorna blommar, berg, floder, sjöar, små byar och gamla stenkyrkor inser jag att jag för andra gången vandrat rakt över detta land. Hade någon frågat mig för ett år sen om jag trodde att jag skulle göra nåt sånt, inte bara en gång, utan två, hade jag skrattat. Aldrig i livet!

   Hade du frågat mig för tre månader sen om jag trodde att jag skulle vandra en till camino inom ett år så hade jag också skrattat. Men nu sitter jag här. Och jag VET att ingenting är omöjligt och jag VET att jag inte vet någonting alls egentligen.

   Jag kan tro att jag planerar, men det blir i alla fall inte som jag tänkt. Överlåter jag mig i händerna på mästerregissören så blir det däremot så mycket bättre än jag någonsin kunnat fantisera ihop själv.

I natt sov jag åter igen hos Fransiscanerna i Santiago de Compostela. Vi delade igen en bönestund i deras kapell och den här gången fick jag översätta och läsa texten på svenska, som tidigare lästes på så många andra språk.

   Vi kramades alla innerligt och önskade varandra frid och när munken blåste ut ljuset som tänts för att symbolisera friden, sa han att nu behövs inte lågan längre, för vi är alla symboler för frid. Vi har delat den med varandra och vi tar med oss den hem. 

Jag vet att jag är priviligierad som har både tid och pengar att kunna göra det här. Att jag inte har ansvar för någon annan människa, utan kan ”ta en paus” från vardagslivet och jobba med mig själv på det här sättet.

   Och så tänker jag på de jag mött längs vägen. De gamla, de sjuka, mannen som kört en annan man i rullstol tvärs över Spanien, familjen med tre barn i åldrarna elva år, åtta år och åtta månader som hjälps åt att dra den minsta i vagnen upp och ner för berg, mannen med en benprotes, pojken med sin personliga assistent, de helt utan pengar som förlitar sig på donativo (gratis men de tar gärna emot donationer), de som sover i tält och lagar all sin mat själv, sonen med en hjärntumör som vandrade med sin far för ett mirakel, paret med sin hund, killen som gick med sin katt, kvinnan som nyligen förlorat sitt barn, mamman och dottern som vandrar i sorg efter pappans död, artonåringen som vandrar själv.

   Kan de, kan jag, kan du, kan vem som helst. Och blir det inte en dryg månad vandrandes i Spanien, så gör det på något annat sätt. Gör det för dig!