Leva utanför ramarna

Jag är djupt tagen. Ja, det är helt rätt beskrivning. Tagen på djupet.
   I morgon åker jag hem till Sverige igen och idag fick jag då äntligen en kyrkoupplevelse som liksom fångade upp och band ihop hela resan. Som blev en något förvånande pricken över allt.

När jag vandrade i katedralen i Leon och lyssnade på guiden som sa att "allt i denna katedral är byggt för att rikta oss mot Gud", så tänkte jag att "nja, tror inte det, ledsen, men det funkar inte för mig".
   Men nu, i Gaudis kyrka, Basilica de la Sagrada Familia, denna underliga byggnad som fortfarande är under konstruktion. Äntligen ett riktigt Gudsrum. Här finns ljuset, färgerna, lekfullheten, storslagenheten, rymden, öppenheten, känslan, närvaron, detaljarbetet.
   Jag började gråta flera gånger medan jag gick runt. Utan att riktigt förstå varför. Tagen på djupet. Och tacksam. Tacksam över att få avsluta min vandring i Spanien på det här sättet.

När jag fått frågan om när jag upplever den heliga Anden som mest, så har jag svarat att det är när jag får vara kreativ. Det är när jag får skapa.
   Jag brukar känna hur det börjar klia och bubbla och spritta i mig liksom och så vet jag att jag måste få utlopp för det. Måla en ny väggmålning eller möblera om eller skriva eller något annat.
   Den kraften som finns i kreativiteten, det var den jag kände i Gaudis basilika. Den kraft som gör att ingenting är omöjligt. Den kreativitet som kan skapa konst, men som också kan skapa liv eller viktig text, odla, måla bilder i talade ord eller tänka ut allt det där nya som ingen tänkt förr. Den kreativa kraft som är själva livskraften. Den kände jag där.
 
Är det inte Gud? Är det inte det gudomliga vi vill försöka nå och uppleva? "Guds rike finns inom er", säger Jesus. Ja, där i kreativiteten upplever jag det i alla fall. När jag låter den strömma genom mig, flöda från mig, när den kreativa livskraften upptar allt som är jag. Det är något av det närmaste Gud jag tror att jag kunnat komma. Det närmaste jag kommit att släppa fram Gud i mig. "Inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig", säger Paulus.

Gaudi var en djupt andlig man. Jag tänker att han levt ut Gud väl i sitt arbete. Det originella och naturliga finns där, fastän varje detalj är uttänkt och noggrant konstruerad.
   Katedralen har han tänkt sig som en skog, där pelarna är träd som håller upp taket. Jesus själv dalar visst ner i en fallskärm (min tolkning, inte Gaudis).
   Om ljuset sa han att det inte bara ska vara ljust, det ska vara rätt sorts ljus. Därför har han också valt de målade glasen i regnbågens alla färger. Allt hade han en tanke kring, inget är en slump.










Det sägs om Gaudi att han kan ses som en misslyckad man i världens ögon. Att många av hans projekt aldrig blev av och att flera lämnades ofärdiga.
   Så värderar och bedömer egot.
   Det Gaudi gjort, som så många andra inte vågar, är att ta ut svängarna. Att måla utanför ramarna. Att drömma ihop en fantasikatedral och sen skapa den. Att inte se begränsningar. Att inte tänka att "inte kan väl jag". Att inte tänka "men det skulle väl vara lite för galet".
   Det här är det liv vi lever. Alla har vi gåvor som vi inte vågat drömma om att leva ut. Gud har skapat oss till sin avbild. Vi, människor, kan skapa katedraler som denna.

Så kom jag då till dörren ut. Och såg skålen för vigvattnet. Kanske inte en pilgrimsmussla, men väl en snäcka fick avsluta mitt besök. Allting knyts ihop, allting hänger ihop, allt är ett och alla är vi ett.

Gaudi önskade att han skulle få dö omgiven av fattiga på ett sjukhus och det fick han. Han blev påkörd av en spårvagn och tagen för en anonym fattig, förd till sjukhuset Heliga korset där han dog 1926, hans sista ord var "Amen, min Gud, min Gud!". Han är nu begraven i kapellet under basilikan.