Hemma igen

Det har varit jobbigt att komma hem igen. Kanske är det för att jag haft inbrott medan jag var borta. Det är rörigt i lådorna där mina snälla föräldrar lagt tillbaka allt som välts ut, jag hittar glassplitter i sovrummet, trots att det dammsugits och överkastet skakats. Men annars märks det inte mycket i lägenheten.
   När jag började gå igenom mina smycken insåg jag att en del är borta. Smycken jag fått eller köpt utomlands, arvegods och favoriter. Det känns mer tråkigt än jag trodde att det skulle.
   Sen är det en annan känsla här. Jag känner mig inte helt hemma.

Men så undrar jag om jag hade känt mig hemma annars, om det inte hade varit inbrott. Kanske är det inte lägenheten som förändrats så att vi inte längre har samma energi, det är nog jag.
   Ofta när något stort händer i mitt liv eller när jag behöver en nytändning så möblerar jag om och målar om mina väggar. Min lägenhet är en förlängning av mig och när något förändras på insidan, måste jag också förändra på utsidan så vi passar varandra.
   Så jag satte igång och målade. Och möblerade om. Och tröttnade på soffan som stått på två ben och ett par högar med tidningar och sågade helt enkelt av de andra två också. Och jag målade med stor frenesi och det jag jobbat med under vandringen for genom mig och jag började gråta över vissa saker och kände mig starkare över andra.

Efter förra vandringen, målade jag vägen upp på berget, som jag i år gick uppför utan att stanna. Det var en sån viktig upplevelse att jag ville minnas den. Jag målade vägen gul som The Yellow brick road.
   När jag kom till Santiago de Compostela förra gången köpte jag mig ett par röda skor för att påminna mig om att "we're not i Kansas anymore", som Dorothy säger i Trollkarlen från Oz. Och inte bara det, det finns inget Kansas längre. Jag ville påminna mig om att mitt universum förändrats för alltid.
   Den här gången målade jag solnedgången jag sett över havet och jag målade mig rakt in i ljuset. Jag vill inte längre fokusera på vägen, jag vill fokusera på varandet där. Jag vill inte längre vara på vandring mot ljuset i livet, jag vill befinna mig i det.

Jo, förresten. Jag tänker fortsätta skriva på bloggen, fastän caminon på plats i Spanien är klar. Dels för min skull, att fortsätta hålla caminon levande i mig, men också för att jag tror det kan vara intressant att höra om det man ser på ett annat sätt när man varit borta. Med förhoppning om att det också kan få ge dig något.
   På katedralen i Santiago de Compostela finns Alfa och Omega, A och O (Ö), början och slutet. Men skrivet tvärt om, Omega och Alfa, för att visa på att det som är slutet också är början på något annat.
   Att ha kommit i mål innebär bara att en ny utmaning börjar. Det är nu det svåra börjar, att vandra vidare här hemma.