Ljus i mörkret

På min cykel har jag ett sadelskydd som nu är några år gammalt. Det är ett ljusblått från folktandvården som jag fått som reklam någon gång. Resåret har helt tappat sitt grepp, så sadelskyddet blåser av lite då och då så sadeln blir blöt ändå när det regnar och jag hittar skyddet under någon buske nånstans.
  Dessutom upptäckte jag härom kvällen när jag skulle cykla hem från stan, att lyset fram inte fungerade. Jag har inte cyklat i mörkret på bra länge så det måste ha rostat.

Idag cyklade jag in till stan, försöker få till den där vardagsmotionen så ofta jag kan. I alla fall så saktar jag ner vid en korsning och där går två killar med något i händerna, de börjar prata med mig, men jag hör inte vad de säger, tänker de gör reklam för något eller så.
   Jag säger i farten medan jag cyklar förbi något som "Nej, tack!", varpå ena killen ler, säger "Du får en!" och slänger ner något i min cykelkorg.
   Det visar sig vara ett kit med ett nytt sadelskydd och ett cykellyse för fram på cykeln. Vill ni gissa färgen på lyset? Lila såklart, min favoritfärg och även matchande cykeln.

Om jag nu någonsin skulle tvivla på att jag blir omhändertagen... Hjälp med lite ljus i mörkret, så att jag kan se vägen... Jo...

Vara i avvaktan

Ofta finns det en fortsättning. Det finns något planerat. Det finns ett i morgon och något att göra då. Det finns en nästa höst och vad jag gör då.
   Men så ibland får vi vila i luften, som en fågel som flyger stilla, svävar på samma plats i väntan på en vindpust som kommer föra i någon riktning.
   Leva i avvaktan. Utan plan. Där är jag nu.








Jag har varit tjänstledig i snart fem månader, så det är inget nytt att inte ha ett jobb att gå till. Men det har funnits planer, aningar. Men så efter andra caminon så insåg jag att jag släppt även dem. Nu har jag ingen aning. Om något.
   Relationer, inkomst, sysselsättning. Allt svävar fritt i luften. Och det är inte läskigt alls. Det finns ingen stress eller oro i det. Bara frid.

 
Jag lyssnar till ledningen jag får och följer så gott jag kan. Varje dag något nytt. Där jag minst av allt förväntar mig det dyker det upp en möjlighet. Och jag säger Ja. Jag säger Ja till det mesta nu.
   Förutom det jag vill säga Nej till. Men inte Nej av rädsla. Nej för att jag inte vill. Så enkelt det är. Hur kunde jag inte veta det?
 
Så livet ligger öppet. Och jag ser det med öppna ögon. Allt går att omvandla, nej inte omvandla, förstå. Det handlar inte om att göra något annat med det, bara se vad det handlar om. För allt handlar om något. Allt handlar om livet.

 
När man skalar bort det som inte ska vara där. När man har nolltolerans på smärta, när det måste finnas mening, eller glädje, eller frid, eller i alla fall inte onödig destruktivitet.
   När det man säger Ja till är av godo. När man verkligen vill det och känner hur viktigt det är. Även om det bara är att diska. Då händer det något.
   Människor kommer till en, möjligheter, tillfälligheter, möten och situationer. Med närvaro. I närvaro.
   Inte allt på en gång, inte i särskilt hög fart nödvändigtvis, precis i rätt takt. Så jag väntar. Avvaktar. Vilar i vinden.


I morgon ska jag få begrava min gudfarmor, Tuttan. Någon som funnits i mitt liv hela mitt liv. Generationer avlöser varandra. Så är livet. De försvinner, men finns ändå kvar mitt ibland oss.
   Och när jag sitter här och skriver, kommer en liten döden vandrandes på min gräsmatta. Ja, vad ska man säga. Jag kan inte annat än le.

Hälarna

Mina hälar har under två caminos varit ett av kroppens sätt att kommunicera med mig. Jag insåg under den första vandringen att det som pågick på insidan som jag inte tog tag i eller förstod, helt enkelt kom ut genom fötterna. Den här gången ännu mer specifikt genom hälarna.

Jag slutade vandra och cyklade de sista etapperna för att det var nolltolerans på smärta. Jag ville visa kroppen att jag lyssnar och inte bara det, jag gör något åt det också. Jag väljer ett alternativ som inte ger smärta. Jag gör något annorlunda.
   Så kom jag till Finisterre och började promenera på stränderna barfota. Vart jag gick, hade jag sandalerna på, skorna stod på rummet oanvända. Och då fick jag istället självsprickor på hälarna. Är det inte helt galet.
   Allt jag kunde tänka var ju att jag inte fattat vad de ville säga mig. Att det inte bara var att inte gå som var grejen. Så jag försökte fila och smörja in och tejpa. Och fundera över varför mina hälar fortfarande bråkade med mig.

Nu har jag varit hemma ett par veckor. Ett par veckor precis faktiskt. Och en spricka på ena hälen gör fortfarande ont. Och vissa dagar smörjer jag in den och ibland filar jag på den, men de flesta dagar glömmer jag bort. Eller kanske struntar i.
   Och så tänker jag, men vad har jag då lärt mig? Jag har inte tagit reda på varför jag fortfarande har den och om det nu helt enkelt handlar om att jag är dålig på att ta hand om mig själv, så är jag ju tydligen det fortfarande.
   Det finns ingen quick-fix, det är väl grejen. Man kan förstå och förstå och göra annorlunda och tycka att man fattat, men det handlar om att kunna omvandla det till verklighet också. Långsiktigt. Och det är inte helt lätt.

Saker slår an på så många nivåer. Vi är ett invecklat nät. Vi, varje människa. Kanske har jag hittat en orsak till något, men sen finns det ju så många fler intrasslade.
   Igår var jag på en heldag om mindfulness, lärde mig om hur hjärnan funkar och lärde mig nya sätt att meditera. Insåg att vi verkligen kan omprogrammera våra hjärnor, är inte det skönt! Hittade en fyrklöver i en gräsmatta och tänkte att den ju måste båda gott.
   Idag har jag filat mina hälar och trevar vidare framåt. Sakta. Målmedvetet. Ibland modfällt. Oftast hoppfullt.

 

Bakslag

Jag kom hem med så goda intentioner. Var så klar över vad jag ville. Var så i mig själv.

Nu känner jag mig stressad. Andra människor att förhålla mig till, utan att tappa det där fokuset. Jag trivs i min nya kropp, försöker gå och cykla så mycket jag kan. Men så ett kilo upp på vågen. Och känslan av att tappa greppet.
   Är det av ren fåfänga eller hälsoskäl? Inte är jag ju så duktig och äter så nyttigt som jag skulle vilja. Helt plötsligt spelar sånt roll igen. Inte sjutton åt jag särskilt nyttigt i Spanien. Vadå hälsoskäl?
   Jag är rädd att ramla in i gamla mönster. Men jag inser också att jag inte kan göra mig ur det, bara vara mig ur det. Eller in i det.

Hur var det nu. Jag är ljus, jag är en del av alltet, jag är. Jag är. Ah, så svårt det är att komma ihåg. Att komma ihåg känslan. Av att bara vara. Av att inte fastna i allt runt omkring. Hör alla röster. Alla röster som tala om ytan.
   Att jag ser snygg ut. Blivit så smal. Det får man bli glad över. Men det finns ingen balans. Var får jag finnas med allt det andra? I vilka sammanhang får min själ vistas med andra själar och bara vara? Jag har inte hittat dem än. Och då blir det skört. Det är svårt att göra det själv.
   Du strålar, säger de. En inre strålkastare jag släpper igenom. Är den på nu? Jag känner mig inte så strålande idag. Hur slår jag på den? Eller hur var det nu igen? Det är ju inte så det funkar. Inte göra, vara.

Är jag för hård mot mig själv igen? JA! Jag vet ju det.
   Jag blir stressad när bussen är försenad, jag kommer komma för sent till ett möte. Men hur var det nu? Allt är precis som det ska vara. Inte värdera var det. Var i nuet. Varför ska jag komma för sent? Kanske helt enkelt för att få en möjlighet att komma ihåg det jag redan verkar ha glömt.
   Att det inte spelar någon roll. Att allt bara är.

Sista kvällen i Santiago de Compostela la jag en sten med en gul pil på altaret hos Fransiscanerna. En gul pil som fick symbolisera min riktning vidare, in i mig, ut i livet. På stenen under pilen fanns sprickor. Jag tänkte att de visar på att även över sprickorna i livet går vägen vidare. Och där kommer finnas sprickor. För så är livet.

Att vara människa

Vad är det att vara människa? Varför lever vi här på jorden? Vad är meningen med just mitt liv? De stora frågorna.

När man vandrar på caminon kan man vistas i de frågorna under en längre tid. Man kan vistas i dem. Inte bara fundera över dem en liten stund, man kan marineras i dem.
   När man inte behöver bry sig om den vanliga vardagens alla små problem, när man inte är fast i sina vanliga rutiner, då ser man saker på ett annat sätt. Det som annars bara är självklart, kan på lite avstånd börja se tveksamt ut och efter ett tag blir det kanske helt omöjligt.

Jag pratade härom dagen med en man som inte var lycklig i sin relation. Han trodde inte att hans sambo heller var det. Så hade det nog varit ett bra tag och de verkade inte ha någon tanke på att ändra på det. Det var liksom så livet var bara.
   Jag pratar ibland med människor som inte trivs på sitt jobb, som inte ser någon mening i vad de gör. Som lever för de där få semesterveckorna på året. Som tänker att när jag pensioneras, då.

Det händer något med en när man vandrar. Det där då, blir liksom väldigt avlägset. Det finns faktiskt inte ens. Det finns tillslut bara ett nu. Och detta nu, blir ganska viktigt. Jag, i nu, blir viktig. Mitt liv i nuet blir viktigt. Inte ett eventuellt sen. Redan nu. "Redan idag skall du vara med mig i paradiset", säger Jesus till mannen som hänger på korset bredvid.  
   På caminon kommer människor fram till att de behöver skiljas, eller att de faktiskt älskar sin man eller kvinna mer än de trott och vill att relationen ska bli bättre. Eller så kommer de på att de vill byta jobb, eller börja studera, de inser kanske att det inte spelar så stor roll vad de jobbar med, de inser istället att deras lycka beror på något annat. De lär sig om att bara vara, människor lär sig om sitt eget värde, om livets värde. De lär sig att dö och uppstå, dag efter dag, stund efter stund.

   Man kan lära sig om sig själv, vad det innebär att vara människa. Vad kroppen klarar av, vad psyket klarar av. Oftast betydligt mer än man trott. Man kan lära sig om sitt jag. Om det där jaget som är bortom tankar och känslor, bortom ego och kropp, bortom och innanför. Man kan inse att man är en Spiritual being having a human experience. Eller så inser man något annat. 

I Barcelona, när jag kände mig överväldigad av människorna och det hektiska livet, gick jag till akvariet. Tillbringade en stund med fiskarna, med vattnet, med lugnet.  

   Vi fastnar så lätt. Får för oss att vi inte har några val. Att livet är som livet är och så är det inte mer med det. Men livet är oändligt mycket större än det. Och det är nu det pågår.  

Mörker

Jag har jobbat med förlåtelse och försoning på vandringen. Med nåden. Jag har försökt förstå hur det går till. Hur släpper man taget? Hur blir man fri?
   Jag förstår att det är processer, att det inte går så fort, att vissa saker behöver få ta sin tid.
   Jag bad om att ljuset skulle lysa upp mitt mörker, att jag skulle få se in i mig själv, förstå. Jag har velat se också mitt mörker. Mina skuggsidor. Det där som man skäms över eller är rädd för.

Jag har velat få frid. Även om jag ju förstår att ett liv fyllt av bara frid säkert inte är ett särskilt levande liv. Att allt måste få finnas där. Precis som det är. Men lite mer frid i grunden liksom.  
 
Så är det de här känslorna. Jag pendlar så. Kan känna mig så stark och stabil som jag inte känt mig på länge. Kan känna mig strålande och livfull. Kreativ och livgivande.
   Men så svänger det.



Jag bad att få se mitt mörker. Kanske är det så att jag tas på en tur i hela mitt register. För där jag hamnar nu ibland har jag aldrig varit förr. Det är nånstans där det är enkelt att hata, där hata är ett alternativ. I min värld har det aldrig varit ett alternativ tidigare.
   Det finns ett lugn och det känns inte alls irrationellt. Det är inga starka eldiga känslor, det är bara kyla. Iskyla och frånvaro. Och det är inte alls behagligt. Det är faktiskt ganska obehagligt.

Samtidigt målar jag änglar på väggarna, eller kanske fåglar. Ur ljuset kommer de, med kärlek och med ljus till världen. Hopp. Sanning.







Jag kan kliva utanför mig själv, jag kan se att det är någon slags process jag är i och jag kan tycka att det ska bli intressant att se vad som kommer att hända. Vad ska det här leda till. Att jag lär mig mer, ser mer, förstår mer, det förstår jag. Att det här alltid funnits där, att det är en del av att vara människa, det förstår jag också.
   Jag har lärt mig att det finns en annan slags styrka i sårbarheten och svagheten. En styrka som inte handlar om kamp eller att flexa musklerna. En styrka i renheten och det nakna. En vetskap i varandet.
   Att inte rädas mörkret utan lysa ljuset också på det. Att låta det uppfylla en så det blir synligt. Inte låta det lura där i vrårna. I omedvetenheten.
   Jag ser dig och du är inte jag.  

Hemma igen

Det har varit jobbigt att komma hem igen. Kanske är det för att jag haft inbrott medan jag var borta. Det är rörigt i lådorna där mina snälla föräldrar lagt tillbaka allt som välts ut, jag hittar glassplitter i sovrummet, trots att det dammsugits och överkastet skakats. Men annars märks det inte mycket i lägenheten.
   När jag började gå igenom mina smycken insåg jag att en del är borta. Smycken jag fått eller köpt utomlands, arvegods och favoriter. Det känns mer tråkigt än jag trodde att det skulle.
   Sen är det en annan känsla här. Jag känner mig inte helt hemma.

Men så undrar jag om jag hade känt mig hemma annars, om det inte hade varit inbrott. Kanske är det inte lägenheten som förändrats så att vi inte längre har samma energi, det är nog jag.
   Ofta när något stort händer i mitt liv eller när jag behöver en nytändning så möblerar jag om och målar om mina väggar. Min lägenhet är en förlängning av mig och när något förändras på insidan, måste jag också förändra på utsidan så vi passar varandra.
   Så jag satte igång och målade. Och möblerade om. Och tröttnade på soffan som stått på två ben och ett par högar med tidningar och sågade helt enkelt av de andra två också. Och jag målade med stor frenesi och det jag jobbat med under vandringen for genom mig och jag började gråta över vissa saker och kände mig starkare över andra.

Efter förra vandringen, målade jag vägen upp på berget, som jag i år gick uppför utan att stanna. Det var en sån viktig upplevelse att jag ville minnas den. Jag målade vägen gul som The Yellow brick road.
   När jag kom till Santiago de Compostela förra gången köpte jag mig ett par röda skor för att påminna mig om att "we're not i Kansas anymore", som Dorothy säger i Trollkarlen från Oz. Och inte bara det, det finns inget Kansas längre. Jag ville påminna mig om att mitt universum förändrats för alltid.
   Den här gången målade jag solnedgången jag sett över havet och jag målade mig rakt in i ljuset. Jag vill inte längre fokusera på vägen, jag vill fokusera på varandet där. Jag vill inte längre vara på vandring mot ljuset i livet, jag vill befinna mig i det.

Jo, förresten. Jag tänker fortsätta skriva på bloggen, fastän caminon på plats i Spanien är klar. Dels för min skull, att fortsätta hålla caminon levande i mig, men också för att jag tror det kan vara intressant att höra om det man ser på ett annat sätt när man varit borta. Med förhoppning om att det också kan få ge dig något.
   På katedralen i Santiago de Compostela finns Alfa och Omega, A och O (Ö), början och slutet. Men skrivet tvärt om, Omega och Alfa, för att visa på att det som är slutet också är början på något annat.
   Att ha kommit i mål innebär bara att en ny utmaning börjar. Det är nu det svåra börjar, att vandra vidare här hemma.
 

Leva utanför ramarna

Jag är djupt tagen. Ja, det är helt rätt beskrivning. Tagen på djupet.
   I morgon åker jag hem till Sverige igen och idag fick jag då äntligen en kyrkoupplevelse som liksom fångade upp och band ihop hela resan. Som blev en något förvånande pricken över allt.

När jag vandrade i katedralen i Leon och lyssnade på guiden som sa att "allt i denna katedral är byggt för att rikta oss mot Gud", så tänkte jag att "nja, tror inte det, ledsen, men det funkar inte för mig".
   Men nu, i Gaudis kyrka, Basilica de la Sagrada Familia, denna underliga byggnad som fortfarande är under konstruktion. Äntligen ett riktigt Gudsrum. Här finns ljuset, färgerna, lekfullheten, storslagenheten, rymden, öppenheten, känslan, närvaron, detaljarbetet.
   Jag började gråta flera gånger medan jag gick runt. Utan att riktigt förstå varför. Tagen på djupet. Och tacksam. Tacksam över att få avsluta min vandring i Spanien på det här sättet.

När jag fått frågan om när jag upplever den heliga Anden som mest, så har jag svarat att det är när jag får vara kreativ. Det är när jag får skapa.
   Jag brukar känna hur det börjar klia och bubbla och spritta i mig liksom och så vet jag att jag måste få utlopp för det. Måla en ny väggmålning eller möblera om eller skriva eller något annat.
   Den kraften som finns i kreativiteten, det var den jag kände i Gaudis basilika. Den kraft som gör att ingenting är omöjligt. Den kreativitet som kan skapa konst, men som också kan skapa liv eller viktig text, odla, måla bilder i talade ord eller tänka ut allt det där nya som ingen tänkt förr. Den kreativa kraft som är själva livskraften. Den kände jag där.
 
Är det inte Gud? Är det inte det gudomliga vi vill försöka nå och uppleva? "Guds rike finns inom er", säger Jesus. Ja, där i kreativiteten upplever jag det i alla fall. När jag låter den strömma genom mig, flöda från mig, när den kreativa livskraften upptar allt som är jag. Det är något av det närmaste Gud jag tror att jag kunnat komma. Det närmaste jag kommit att släppa fram Gud i mig. "Inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig", säger Paulus.

Gaudi var en djupt andlig man. Jag tänker att han levt ut Gud väl i sitt arbete. Det originella och naturliga finns där, fastän varje detalj är uttänkt och noggrant konstruerad.
   Katedralen har han tänkt sig som en skog, där pelarna är träd som håller upp taket. Jesus själv dalar visst ner i en fallskärm (min tolkning, inte Gaudis).
   Om ljuset sa han att det inte bara ska vara ljust, det ska vara rätt sorts ljus. Därför har han också valt de målade glasen i regnbågens alla färger. Allt hade han en tanke kring, inget är en slump.










Det sägs om Gaudi att han kan ses som en misslyckad man i världens ögon. Att många av hans projekt aldrig blev av och att flera lämnades ofärdiga.
   Så värderar och bedömer egot.
   Det Gaudi gjort, som så många andra inte vågar, är att ta ut svängarna. Att måla utanför ramarna. Att drömma ihop en fantasikatedral och sen skapa den. Att inte se begränsningar. Att inte tänka att "inte kan väl jag". Att inte tänka "men det skulle väl vara lite för galet".
   Det här är det liv vi lever. Alla har vi gåvor som vi inte vågat drömma om att leva ut. Gud har skapat oss till sin avbild. Vi, människor, kan skapa katedraler som denna.

Så kom jag då till dörren ut. Och såg skålen för vigvattnet. Kanske inte en pilgrimsmussla, men väl en snäcka fick avsluta mitt besök. Allting knyts ihop, allting hänger ihop, allt är ett och alla är vi ett.

Gaudi önskade att han skulle få dö omgiven av fattiga på ett sjukhus och det fick han. Han blev påkörd av en spårvagn och tagen för en anonym fattig, förd till sjukhuset Heliga korset där han dog 1926, hans sista ord var "Amen, min Gud, min Gud!". Han är nu begraven i kapellet under basilikan.

Ut i ljuset

På min första vandringsdag gick jag in i en kyrka i Saint Jean Pied de Port och tände ett ljus. Jag bad till Gud om upplysning och medvetenhet. Att ljuset skulle få lysa min väg framåt, men även in i mig. Jag ville se vad som fanns där, ta fram allt i ljuset, även det som kanske är smärtsamt. Förstå mig själv, Gud och mitt kall. Se det som är sanningen och inte gömma mig i mörkret. 
   Ja, ibland säger man ju "Be careful what you wish for, you might get what you want". Och så har det väl varit och är. Jag har inte velat gömma mig för det smärtsamma utan se det för vad det är. Jag har velat förstå och utvecklas. 
   Ibland har jag tänkt att, "Gud, nu vill jag inte mer, jag orkar inte mer", så har Gud svarat, "vi kan dra ner på takten om du vill, du bestämmer", och jag har suckat och sagt att, "nej, det vill jag ju inte". Och så har vi fortsatt. För jag vet att det är oundvikligt och jag vet att ju längre jag stannar i ett oupplyst tillstånd, gällande vilken fråga som helst, så gör det mer ont. 
   
När jag konfirmerades fick jag ett bibelord: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." (Joh 8:12) Det har följt med mig genom livet. Det här med ljuset har blivit något väldigt viktigt. Det upplysta. Det som tål att lysa ljuset på. 
   Jesus talar mycket om ljus och mycket om sanning. Att när vi ser saker för vad de är, när vi inte längre är förmörkade av vårt ego, av lidande, av rädsla, då ser vi mer klart. 
   Att bli mer upplyst handlar också om att se vilka vi är mer klart, "Guds rike är inom er" säger Jesus. Jag har Guds rike inom mig, precis som du. Inom mig finns Guds rike. 

Jag gick in i katedralen i Barcelona idag. På trappan blev några kvinnor stoppade av en katedralsvakt, de hade för korta shorts. Ja, vakterna stod faktiskt där och hindrade kvinnor med för korta shorts eller kjolar från att gå in i kyrkan. Män med shorts fick gå in. 
   Man kan tala om anständighet eller annat, men jag är fullständigt övertygad om att varken Gud eller Jesus skulle bry sig ett dugg, tvärt om. 
   Det har inget att göra med att ära det gudomliga, det har att göra med män som inte klarar av att se kvinnors lår. Om en kyrka som har svårt för både det kroppsliga och det kvinnliga. Och sen hänger den här kvinnan där inne i all sin härlighet ...  

Nu har jag även badat i medelhavet. Idag låg jag på en fullproppad strand här i Barcelona och blottade mina fortfarande ganska så sandfärgade lår i solen en stund. 
   Jag tittade på min kropp när jag låg där. Den som förra vandringen minskade med sex kilo och den här gången förmodligen minskat med lika mycket till. 
   Den är mindre, det är den, på många ställen. Och jag har noterat att den också ändrat form, såklart. Men det är som om den är lite förvirrad. Som rumpan, den var rund förr, nu har den minskat och liksom blivit lite oformligare, som om den inte riktigt vet hur den ska se ut nu.
   Och jag tänker att det är likadant med mitt övriga system. Mitt universum har förändrats, men jag vet inte riktigt vad allt det här nya innebär i olika situationer. Vad innebär de nya insikterna i verkliga livet liksom? Ja, det får jag väl undersöka, möjligen lite förvirrat till att börja med. 

Storstad

Det är roligt att vara i en storstad med puls. Vandrarhemmet jag bor på ligger mitt i smeten och istället för att väckas klockan fyra av att vandrare börjar göra sig i ordning för dagens vandring, väcks man vid samma tid av att festare kommer tillbaka för att sova.    

   Men jag märker att jag måste dra mig tillbaka lite då och då. Dra för gardinen till mitt lilla sängutrymme och få vara själv en stund.
   Ville gå ut och dansa, men tror inte jag är redo än. Har hört talas om en måndagsklubb som ska vara rolig, så sparar det kanske till dess, sista kvällen innan flygresan hem.
 
Shoppat lite kläder och nya underkläder. Känner för att klä mig fint och så på med lite smink. Är det att kliva in i en roll igen. Efter avskalningen på caminon? Hur är jag mest jag? Är det naket avskalat, eller kan jag bli mer jag med lite läppglans på? Vad är att framhäva och vad är att dölja? Och hur vet man vilket man gör?
   Har förresten börjat raka mina ben och under armarna igen också, för ett tag sen. Inser att det inte finns några rätt och fel, som vanligt. Man får helt enkelt känna efter vad som känns gott och livgivande.

Det är roligt att vara i en storstad med puls, skrev jag i inledningen. Men jag vet inte om det är så roligt egentligen? Jag är trött och lite låg. Lite ledsen.
   Det jag rensat ur på caminon ligger liksom fortfarande omkring mig och skvalpar. Det är ju processer, saker tar tid. Inga mirakel-fixar. Och jag vet att jag har saker att ta tag i när jag kommer hem.
   Sen går det i vågor, det har jag ju redan märkt. Ena dagen triumfer, nästa måste man följa vågen tillbaka ner en bit för att kunna glida upp igen.
   Satt på en tvättomat och väntade på att mina pilgrimsluktande kläder skulle bli rena igen. Bara en massa maskiner och jag. Började gråta helt plötsligt. En nunna gick förbi utanför och jag tänkte på nunnan i kyrkan som kramade om mig när jag grät så. Det känns som så länge sen.

Jag gick förbi två kvinnor på gatan som pratade svenska, sa att det var trevligt att höra svenska pratas. De tittade konstigt på mig och sa att "jo, det är många svenskar här". Totalt ointresserade av att prata vidare. Längs caminon hade vi fortsatt prata, delat lite liv med varandra.
   Är det automatiskt lite mer opersonligt i en storstad? Kanske. Det är så mycket vi måste värja oss mot, reklam, människor som försöker sälja saker, som tigger pengar, som försöker locka oss till restauranger, så vi måste liksom ha försvar uppe, hålla vissa ute. Måste det vara så? Vill vi ha ett samhälle som kräver det av oss?
Så finns det de som verkar strunta i allt sånt där och bara rockar loss när gatumusikanterna spelar...

Camino-världen

Jag har skrivit om camino-världen och verkligheten. Jag vet ju att allt är verklighet egentligen. Att det inte är någon annan slags verklighet jag klivit in i de här veckorna i Spanien. Men ändå så är det det. Jag ska försöka förklara.

  

Det händer något när man lämnar det liv man är van vid och under en längre tid är i rörelse. Att varje dag uppleva nya platser, orter, naturområden och människor gör något med en.

   Att vara borta från de vanliga distraktionerna och istället öppna upp för att lyssna mer inåt, gör att man blir mer uppmärksam på vad som händer där inne.

   Den som tror på en Gud, eller något högre medvetande, kan börja se mönster i det som sker. Kan börja upptäcka att det som första gången verkar vara en slump, sjunde gången verkligen inte kan vara det.

Att inte planera eller veta var man ska sova natten efter eller var man ska äta, gör att man övar sig i överlåtelse. Man kortar ner sin tidsram till att mer handla om nu än då och sen.

   Den här gången har det landat mer i mig. Förra caminon försökte jag fortfarande ha kontroll. Den här gången har jag blivit bättre på att också följa den ledning jag får. Jag har tagit ut svängarna mer, brutit mot ”reglerna” som andra och jag själv satt upp för hur ”man” borde vara och göra.

   Det är med nyfiken förväntan jag vill fortsätta försöka leva så när jag kommer hem.

Jag har suttit på tåget och halvsovit. Så tittar jag upp och inser att vi åker åt andra hållet. Det känns helt självklart att det inte är konstigt alls och jag inser att tidigare hade jag blivit lite orolig och velat ta reda på varför.

   Missar jag en buss tar jag för givet att det är meningen att jag ska ta mig fram på annat sätt. Är det fullt på boendet är det såklart för att jag ska bo någon annan stans. Tanken på att möta besvikelser och motgångar på samma sätt hemma är svindlande.

   Att leva i ett icke-värderande, där det inte är dåligt att missa bussen. Där allt bara är. Där en brusten relation öppnar upp för en ny, där ett inbrott i lägenheten får vara en möjlighet att återigen rensa ut bland sakerna man har, där ett förlorat jobb innebär möjligheten att få ett bättre. (Och visst får man också vara ledsen över det som gått sönder eller inte blivit.)

Den världen vill jag leva i och på caminon inser man att det går. Men hemma i ”verkligheten” är det svårare. Men vem har sagt att det ska vara lätt. Jesus säger att "Mitt rike hör inte till denna världen". Han försökte visa på hur man lever i en sån annan värld. Mitt i den här världen.

   Han var radikal och skrämde slag på människor av makt. De fattiga och utstötta älskade honom. Han talade om vikten av att inte lägga vikt vid pengar, saker, makt och kontroll.

   Fri är du när du inte är bunden vid dina jordiska ting. När du inte är rädd att dina saker ska bli stulna, för det är bara saker. När du inte oroar dig för hur mycket pengar du har på banken, för du vet att du alltid kommer att ha tillräckligt. Provocerande? Visst! De korsfäste honom.

   Fri är du när du inte styrs av rädsla. Rädsla för att förlora dina pengar eller saker, rädslan för att vara ensam och i grunden, såklart, rädslan för att dö. Denna rädsla som gör oss så rädda för att leva. Dessa rädslor som begränsar våra liv och får oss att förminska oss själva.

När jag nu åker denna tolvtimmarstur tillbaka tvärs över Spanien och ser alla skogar, fält där nu solrosorna blommar, berg, floder, sjöar, små byar och gamla stenkyrkor inser jag att jag för andra gången vandrat rakt över detta land. Hade någon frågat mig för ett år sen om jag trodde att jag skulle göra nåt sånt, inte bara en gång, utan två, hade jag skrattat. Aldrig i livet!

   Hade du frågat mig för tre månader sen om jag trodde att jag skulle vandra en till camino inom ett år så hade jag också skrattat. Men nu sitter jag här. Och jag VET att ingenting är omöjligt och jag VET att jag inte vet någonting alls egentligen.

   Jag kan tro att jag planerar, men det blir i alla fall inte som jag tänkt. Överlåter jag mig i händerna på mästerregissören så blir det däremot så mycket bättre än jag någonsin kunnat fantisera ihop själv.

I natt sov jag åter igen hos Fransiscanerna i Santiago de Compostela. Vi delade igen en bönestund i deras kapell och den här gången fick jag översätta och läsa texten på svenska, som tidigare lästes på så många andra språk.

   Vi kramades alla innerligt och önskade varandra frid och när munken blåste ut ljuset som tänts för att symbolisera friden, sa han att nu behövs inte lågan längre, för vi är alla symboler för frid. Vi har delat den med varandra och vi tar med oss den hem. 

Jag vet att jag är priviligierad som har både tid och pengar att kunna göra det här. Att jag inte har ansvar för någon annan människa, utan kan ”ta en paus” från vardagslivet och jobba med mig själv på det här sättet.

   Och så tänker jag på de jag mött längs vägen. De gamla, de sjuka, mannen som kört en annan man i rullstol tvärs över Spanien, familjen med tre barn i åldrarna elva år, åtta år och åtta månader som hjälps åt att dra den minsta i vagnen upp och ner för berg, mannen med en benprotes, pojken med sin personliga assistent, de helt utan pengar som förlitar sig på donativo (gratis men de tar gärna emot donationer), de som sover i tält och lagar all sin mat själv, sonen med en hjärntumör som vandrade med sin far för ett mirakel, paret med sin hund, killen som gick med sin katt, kvinnan som nyligen förlorat sitt barn, mamman och dottern som vandrar i sorg efter pappans död, artonåringen som vandrar själv.

   Kan de, kan jag, kan du, kan vem som helst. Och blir det inte en dryg månad vandrandes i Spanien, så gör det på något annat sätt. Gör det för dig!

Mot verkligheten

Jag är tillbaka i Santiago de Compostela. Jag har börjat känna en längtan i kroppen, något spirande, ett sug liksom. En längtan tillbaka till mitt liv. Den här vandringen har ju handlat om mig och mitt liv, men man kliver liksom utanför sitt liv när man är här, samtidigt som man kliver in i sig själv. Det är en lustig dubbelrörelse.
  Jag har börjat längta efter människor, puls och arbete. Att få verka och göra. Att få omvandla det jag hittat här till något där. Det känns bra.
   Jag insåg att jag är färdig med Finisterre och pilgrimslivet, att jag behöver påbörja en omvandling till detta andra slags liv. Se hur jag kan ta med mig camino-världen tillbaka till en annan verklighet. Så jag beslutade mig för att åka till Santiago för att i morgon ta tåget vidare till Barcelona. Där har jag sen mina sista dagar innan flyget tar mig hem igen.

Igår kom då äntligen solen så jag fick min dag på stranden, sista dagen vid jordens slut. Jag gick där och började formulera mig, om mitt liv, om mina relationer, om mina tankar om pengar och arbete och kärlek. För varje strålande tanke som dök upp hittade jag en lika vacker snäcka.
   Tillslut började jag fnittra, det var som om stranden belönade mig när att jag får det rätt. Så funkar det i camino-världen. Så jag satte mig på en klippa med datorn som jag alltid bär med mig för att skriva ner allt för att inte glömma bort. Sen la jag mig ner i sanden för en eftermiddags semester.
 









Caminon tar inte slut, men det känns som om jag går in i en ny fas nu. Med ett fokus framåt.
   I guideboken jag burit med mig under två caminos, står det på ett ställe ett citat från en pilgrim från New Mexico: "I am doing the camino once again, looking for something I left behind or perhaps never found."
   Lite så har det känts för mig också. Förra gången var det något som väcktes i mig och universum började förändras. Men jag fick det inte helt på plats. Det var en för liten dos för att helt räcka till när jag kom hem.

På kvällen klättrade vi upp på uddens högsta berg, upp på stenbumlingarna som gungar och stod där och förundrades över hur vacker världen är, med solnedgången över Atlanten.
   När jag stod där, gungandes i balans, med armarna utsträckta, kände jag mig klar. Jag kände mig självklar och jag kände mig färdig. Jag kände mig strålande som solen, grundad ner i berget och lätt som luften omkring mig.