Att inte veta

Det är mycket här i livet som jag inte vetat.

Men aldrig har det känts så påtagligt som nu. 

Att inte veta när han kommer.

Som att förbereda sig för en resa ut i rymden. 

Med vetskapen att jag när som helst kan bli ombedd att sätta mig i en taxi till avskjutningsrampen.

För att få vara med om något livsomvälvande.

För att få byta universum.

Det kan bli om fyra veckor, eller sex, eller åtta.

Eller i morgon. 

Det är inget som gör mig stressad eller orolig.

Inte än i alla fall.

Jag sniglar mig fram i största möjliga närvaro. 

Den yttre världen krymper. 

Och jag känner mig mer och mer i samklang med kroppen och bebisen i den. 

Resten av tillvaron får mindre betydelse. 

Jag känner ett bubbel i kroppen.

En nyfiken förväntan.

Jag ska få vara med om något stort! 

Jag är med om något stort. 

När jag har vandrat har världen också minskat. 

Allt som funnits är vägen och jag och de jag möter i stunden.

Jag har inte alltid vetat var jag ska sova på kvällen, oftast inte. 

Jag har inte vetat när och var jag ska äta.

Vilka jag ska möta eller vad jag ska vara med om. 

Och det är något enormt befriande i det.

En hjälp att leva mer i stunden.

I ett aktivt nu. 

Och just idag när jag sovit väldigt dåligt under natten. 

För att jag behövt kissa stup i kvarten. 

Och vända på mig en gång i halvtimmen för att höften jag ligger på börjar göra ont. 

Och själva vändningen gör ont i fogarna.

Och handlederna värker och fingrarna svullnar.

Just idag när jag börjar gråta för ingenting, för att jag är så trött.

Och det gör ont att sätta sig och resa sig och förflytta sig och stå.

Så vet jag i alla fall en sak.

Det kommer att gå över!

Om bara några få veckor, kommer jag att ha bytt universum.

Och inget kommer någonsin bli sig likt igen.

De tunna hinnorna

Jag sitter på tåget från Stockholm till Lund och i magen är det full aktivitet.
   Jag sitter och försöker sova eftersom jag sover ganska dåligt på nätterna nu för tiden.
   Men att inte svara på sparkarna känns svårt.
   Att inte visa att jag känner honom.
   Smeka magen där han rör sig för att visa att jag är här, att jag upplever honom.
   En relation som håller på och byggs.

Säkert en inbyggd instinkt i mig, att svara an på mitt barn.
   Och så tänker jag på det faktum att han inte ens är född än.
   Att det vi räknar som hans liv, inte ens har börjat än.

Att mitt liv räknas från det klockslag då jag föddes.
   Men även jag levde ju ett helt liv i min mammas livmoder.
   Ett annat slags liv.
   Ett liv före.

Allt som skiljer det livet från detta är en fosterhinna och en livmodervägg, lite muskler, nerver, blodkärl och hudlager.
   Ett annat slags livsuppehållssystem.
   En moderkaka som förser honom med all behövlig näring.
   Fostervatten som omsluter hela hans kropp.
   Fram tills han slungas ut i luften.

Fanns han innan det liv som är före?

Jag tror ju det.
   Inte som en han dock.
   Inte i den kropp som håller på och skapas i min kropp.
   Utan som en själ.
   En evig själ.

Vad han visste då om livet, vet jag inte.
   Vad han vet nu, vet jag inte heller.
   Vad jag visste då, minns jag inte.
   Men jag vet att det en dag tog slut.
 
Att jag en dag slungades ut ur den enda värld jag kände till då, ut i något främmande.
   Med en hjärtrytm nära mig som jag kände väl.
   Med röster och beröringar som jag kunde känna igen, även om de nog upplevdes annorlunda utan hinnorna mellan.
   Med nya behov som behövde tillfredsställas.

Och jag vet att jag en gång till kommer att genomgå en transformation.
   Till ett liv efter.
   Ett liv jag inte känner till nu, men ibland kanske kan ana genom hinnorna.
   Ett liv där jag åter igen kommer släppa taget om min kropp och gå tillbaka till att bara vara denna eviga själ.

Bryta sig ut

Jag tror han försöker bryta sig ut!
   Han i magen.

Han tar liksom spjärn med rumpan upp mot toppen av magen och huvudet ner mot bäckenet.
   Och så trycker han på.
   Jag klappar honom lite på rumpan och stryker honom över ryggen och hoppas han ska slappna av.
 
Mest för att han trycker så på blåsan.
 
Ibland trycker han en fot ut ur sidan på mig också.
   Och jag trycker lite tillbaka på den.
   Så petar vi lite utforskande på varandra.

Jag undrar om det här säger något om hans personlighet.
   Företagsam?
   Nyfiken?
   Otålig?

Jag är väldigt nyfiken på vem han är.
   Men jag tycker gott han kan vänta några veckor till med att visa sig.
 
Det närmar sig och jag kan ibland känna mig lite stressad.
   Är jag redo?
   Har jag allt förberett?
   Såklart inte!
   Hur skulle jag kunna det?

Ikväll var jag ute på en väldigt långsam promenad.
   Och jag tänkte på det här med att vara redo och förberedd.
   Jag läser på och andas och köper kläder och saker som behövs.
   Som jag tror behövs.
   Vad vet jag, det är nytt för mig det här.

Och jag tänkte att han inte får komma för tidigt, att jag inte är klar än.
   Men såklart kommer han komma precis när han ska.
   När det nu är.
   Vem är jag att tro att jag vet när det är bäst?

Och allt löser sig.
 

Jag har egentligen bara en sak jag känner är betydelsefull. 

Och det är att jag är närvarande. 

Vad som än händer och när det än händer, så vill jag vara närvarande. 

   

Sen får allt annat bli som det blir.

Egentid

Att gå från att ha bott själv i nästan femton år, till att bo med en sambo och en tonåring på halvtid, innebär ganska stora förändringar.
 
Jag har alltid haft ett stort behov av egentid.
   Av vila.
   Av att göra ingenting.




Tid att låta hjärnan sortera intryck och låta själen rensa bland känslorna.
   Tid att landa i mig själv, utan att det som är jag hela tiden blandas ihop med andras energier.

Här är det nästan ständigt liv och rörelse och aktivitet.
   Det är fart och glädje och stress och konflikter och höjda röster och skratt och gråt (mest min) och saker som måste göras och som inte blivit gjorda och människor att ta kontakt med och människor som kommer och går när jag minst anar det.

Och det är så mycket av det jag tycker är viktigt som jag glömmer i kaoset.


Men nu har jag haft några dagar själv.
   Bara fått vara.
   Som jag brukade förut.
 

Gjort höstigt här hemma, bytt ut gardiner och ljusstakar.
   Satt fram färska blommor.
   Tänt rökelse.
   Vilat.
   Pysslat.
   Fotograferat.
   Skrivit.
 
Inte behövt bry mig om någon annan än mig själv.
 
Inte haft någon annans energi i mitt space.

Haft tid och rymd och frid.
 


Återfunnit lite av ett inre fokus.
 
Ett inre ankare.
 
Och jag inser att det är en nödvändighet om jag ska hålla.

Och det vill jag.
 
Hålla.
 
För jag vill ha allt det här livet i mitt liv.
 
I någon slags balans.
 

Det svåra är bara att hitta den där balansen. 

Saaakta ner

Allt saktar ner just nu.
   Förutom veckorna som liksom springer iväg.
   Snart kommer han!

Men allt annat saktar ner.

Jag går långsamt på grund av foglossningen.
   Jag rör mig långsamt eftersom magen är i vägen.
   Jag tänker långsamt.
   Och nu tar allt som kräver två händer, eller min dominanta högerhand, längre tid.

Jag har fått nån inflammation i en senskida i handleden och det gör ont så ont.
   Ska få en skena att ha i några veckor och sen ska det visst bli bra.
   Såna konstiga saker som visst kan hända när man är gravid.
   Men ja, det saktar ner mig ytterligare.

Jag har accepterat att jag har en lugnare lunk och traskar sakta framåt, men tycker det är svårare att bli mer och mer begränsad i vad jag kan göra.
   Och sen är jag dessutom trött så trött.

Jag kom att tänka på min andra Camino.
   När jag började vandringen ut ur Saint Jean Pied de Port, rakt uppför ett berg, och en äldre herre sa till mig att "slow down".
   Då var det för att spara mina fötter.
   Men konsekvenserna blir desamma nu.
   Att sakta ner ger mer tid att vända sig inåt.


Att reflektera och känna in.
   Att tänka klart tankarna och känna klart känslorna.
   Att möta rädslor och att hinna njuta.
   Att förbereda sig.

Och eftersom det har stressat mig att inte kunna göra lika mycket som förut, så fick väl kroppen säga till mig på skarpen.
   Göra det omöjligt att göra.
   Så jag slutar stressa upp mig över det.
   Och jag är innerligt tacksam att det är genom en hand som inte riktigt fungerar längre, och inget värre.
 

Så jag accepterar, vilar och saktar ner ytterligare. 

Gud Moder - Skaparen

Att Gud i den kristna kyrkan så ofta benämns som Fader eller Herre har alltid stört mig.
   När jag jobbade som fängelsepräst på ett kvinnofängelse blev det ännu tydligare för mig att detta försvårade relationen till det gudomliga för många.
   Inte bara det gudomliga utanför dem, som i relationen till en Gud, när männen i deras liv ofta varit förtryckande.
   Utan också i relationen till det gudomliga inom dem.
   När mannen är Gud, vem är då jag som kvinna?

När jag började arbeta som präst kunde jag lättare "ha överseende" med språket.
   Jag såg det som ett nödvändigt ont, där jag i mina utläggningar kunde problematisera och vidga begreppen för att också vidga upplevelsen av Gud.
   Och jag har varit noga med att inte benämna Gud som "han"
   Men sen började jag mer och mer se det som ett så onödigt hinder i vägen.
   Som jag varje gång var tvungen att hantera.
   Jag ville liksom lägga in en utläggning inför varje användande av orden.

Nu är jag gravid och förundras över den skapelseprocess som sker i min kropp.
   Och hur det någonsin blev Fadern och inte Modern som kallades Skaparen har jag svårt att förstå.

Visst behövs de båda.
   Mannens spermie möter kvinnans ägg.
   Men sen är processen igång och hur mycket mannen än kan stötta och hjälpa till vid sidan om, så sker skapelseprocessen i kvinnan.
   Och inte bara i en enskild livmoder, utan hela kroppen är engagerad.

Ett helt system sätts igång, utan att jag medvetet behöver göra någonting.
   Kroppen vet vad den ska göra.
   Den skapar en moderkaka, ett livets träd, som förser det växande livet med näring och forslar bort avfall.
   Den ökar blodmängden i min kropp och vidgar kärlen så att bebisen ska kunna förses med ordentligt med syrerikt blod.
   Den ökar lungkapaciteten och möblerar om organ.
   Den gör mig sugen på alla möjliga saker som den behöver för bebisens utveckling.
   Den vidgar bäckenet och börjar producera mjölk.
   Den saktar ner mig så att jag får mer tid att ägna åt att förbereda mig inför det stora som ska ske, istället för att springa runt och engagera mig i den yttre världen för mycket.

Den är helt enkelt en fulländad skapelsemaskin, och en helig sådan.
   Ebba Witt-Brattström, skriver i sin bok om Heliga Birgitta, att:
   "Marias tempel, den havande gudsmoderskroppen, är hos Birgitta den första, och kanske viktigaste, av kristendomens heliga platser."

De senaste gångerna jag varit i tjänst, har jag ibland föreslagit att den som vill kan byta ut Fader mot Moder i vår bön Fader vår.
   För att se vad som händer.
   Flera personer har kommit fram till mig efteråt och berättat att det blev en helt annan bön.
   Till en helt annan slags Gud.
   Att det till exempel är en stor skillnad i upplevelsen att be en Fader eller en Moder om bröd.
   Att till exempel den Gud som bads till upplevdes mer som den heliga Anden och fanns mer nära.

Vi kan hävda hur mycket vi vill att vi i vår kyrka är högst medvetna om att Gud inte är en man, men vi måste nog förstå att språket påverkar oss, våra gudsbilder och våra relationer till det gudomliga.
   Lösningen är inte heller att göra Gud till en kvinna.
   Men tills vi uppnått en balans och en djupare insikt om vad Gud verkligen är, tror jag vi behöver bli bättre på att lyfta fram också det kvinnligt gudomliga i ljuset.

Alla dessa känslor

Jag tror aldrig jag har varit så arg i hela mitt liv som jag varit några gånger sen jag blev gravid.
   Det är som att jag bara exploderar.
   Vid ett tillfälle slog jag sönder ett litet bord.
   Det var såklart redan lite trasigt, för jag är alldeles för kontrollerad för att ha sönder hela, fina saker.  
   Men ändå.
   Jag slog sönder ett bord.
   Och det var skönt.
   Befriande.

Och jag är rädd.
   För så mycket.
   Och det är jag inte alls van vid.
   Oftast inser jag snabbt att rädslorna är helt irrationella.
   Så när en rädd tanke dyker upp, tänker jag "gravidhormoner" och så låter jag den fladdra vidare.
   Det funkar oftast.

De senaste dagarna har det mest varit gråt.
   Allt från stilla sipprande till hyperventilerande.
   Jag gråter när jag känner mig orolig eller frustrerad, eller bara blir rörd över något.
   Men mest gråter jag nog för att jag är ledsen.
   Och när jag känner mig ensam.
   Det kan kännas förvånansvärt ensamt att vara gravid, trots att jag numera aldrig är riktigt ensam, vilket den lille krabaten i magen ofta påminner mig om.

Jag funderar en del på hur han påverkas av mina känslor.
   När jag känner mig stressad tänker jag att han också pumpas full med kortisol och så undrar jag vad det gör med honom.
   Men sen tänker jag att jag inte kan vara lugn som en filbunke jämt.
   Det går ju inte.
   Särskilt inte med gravidhormonerna, som liksom när jag haft PMS förstärker alla mina känslor som en megafon.

Så jag tänker att det bästa jag kan göra är att vara så sann som möjligt i det jag känner.
   Försöka att inte kapsla in och hålla tillbaka så känslorna liksom sätter sig fast i mig.
   Låta dem flöda.

   

Och så förklarar jag för honom vad som händer, att det inte är farligt.

Att det är bra att känna och visa sina känslor.