Livets oförutsägbarhet

Sittande på flyget hem, reflekterar jag över den senaste månadens resa.

   Jag flög iväg vid en nymåne och flyger nu hem vid en nymåne.

   Goda tillfällen för nystarter, när månen också liksom börjar om och förbereder sig för att växa till sig.

   Så som vi ständigt börjar om och liksom växer till oss.

Något oskuldsfullt har brustit på den här resan.

   Kanske har jag blivit lite mer vuxen.

   Vad nu det är.

   Romantiska föreställningar har blivit till kött och blod.

   På gott och ont.

När jag släpper in livet, andra liv, i mitt liv, får det konsekvenser.

   Vare sig jag vill det eller inte.

   Utvecklingen accelereras, när jag speglas i någon annan.

Jag tror på utveckling, närvaro, sanning, medvetenhet, kärlek och ljus.

   Har långt tidigare bestämt mig för att det är mitt sätt att leva.

   För att jag vill leva livet fullt ut.

   

Väljer det fortfarande, om och om igen.

   Vill inget mindre.

   Även när det gör ont.

   För att det är så svindlande vackert och skört och intensivt och djupgående och levande.

Jag har på den här resan påmints om och om igen om livets oförutsägbarhet, att jag inte kan veta särskilt mycket alls.

   Inte heller styra det. 

   Jag kan rita upp en riktning, men sen slungas jag ändå dit livet vill.

   Så ödmjuk svävar jag genom den öppna rymden mot nästa landning, och nästa, och nästa, och nästa...