I två mil har vi gått längs havet.
Jag har försökt förklara att det här inte är normalt för en Camino.
Man vad är nu normalt?
Foten fungerade bra fram till de sista 2-3 kilometrarna, men sen började den göra ont igen.
Förhoppningsvis blir den bättre av nattens vila, annars får det bli en plan B.
Plan A, plan B, är det ens lönt att försöka följa en plan?
Det vilda och kraftfulla havet påminner om våra begränsningar i relation till naturen.
Lika lite som det går att besegra de starka strömmarna när vågorna drar fram och tillbaka, lika lite kan jag tvinga min fot att inte göra ont, eller få livet att följa en utstakad plan.
Ett steg i taget är allt jag kan ta.
Precis där jag är.
Utifrån de förutsättningar som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar