Oavsett om man går eller åker buss, eller tar sig fram på andra sätt så sker den verkliga Caminon på insidan.
Om man låter den.
Jag borde inte blivit förvånad.
Jag borde kommit ihåg att Caminon är den perfekta platsen att ta itu med saker på.
Att universum liksom ser till att det är just då man får dem.
Som små vackert inslagna presenter, även om man aldrig ville ha dem.
När man vandrar kommer saker upp till ytan.
Gamla sår blottas för att läkas.
Nya, utmanar till utveckling.
Vägen ger en också verktyg.
Eller små uppmuntrande puffar.
Som när man går över ett litet berg, i en skog, nära ett kloster, och det spelas technomusik i bakgrunden.
När man behövde få le en stund.
Eller genom små byar där det spelas allt från smörig portugisisk schlager till vad som låter som en polka på dragspel.
Från högtalare som verkar vara utspridda över hela byarna och gömda bland vinstockarna.
Eller över de små bergen.
Vägen tar hand om en.
Utmanar.
Omsluter.
Utvecklar.
Grundar.
Frigör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar