Och allt annat också för den delen.
Släppte taget om föreställningar och fasta punkter.
Fick värk kring ryggraden som en påminnelse om att det är i min bas förändringen sker.
Och det är en pågående process.
Bryta ner och bygga upp.
Död och uppståndelse.
Jag bestämde att om jag inte vill, behöver jag inte gå ett steg till.
Jag kan ta bussen, cykla, vad som helst.
Men allt jag gör ska vara det som gör mig gott.
Livet självt är nog.
Jag behöver inte lägga på ytterligare utmaningar.
Och sen började vi vandra igen.
Den här gången i en bördigare del av landet.
Från Porto och uppåt är det intensivt gröna majsfält, vinodlingar och fruktträd.
Det är vackra hus och välmående samhällen.
Vi har vandrat max två mil om dagen för det är vad min fot klarar av.
De sista kilometrarna bär han min ryggsäck för att avlasta foten.
Vi åker buss eller taxi när vi känner för det och väljer medvetet vilka sträckor som verkar fina att gå och vilka orter vi vill sova på.
Och idag har jag äntligen fått lägga bort ordet jag aldrig verkade bli vän med, fastän dess innebörd är så betydelsefull för mig.
Obrigado (tack), säger jag därför för sista gången på den här vandringen, till Portugal, när vi nu korsat bron över till Spanien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar