Variante Espiritual

När jag nu skriver, sitter jag i min säng i en sovsal i ett albergue i Padron.

   Utanför fönstret hänger tvätt på tork och bakom det skymtar jag klostret som är granne med oss.

Har jag skrivit att vägen verkar göra sitt bästa för att sparka mig av vägen?

   Idag följde vi till och med de gula pilarna, men lyckades ändå hamna på avvägar.

   Av vägen, men på en annan väg.

   Kallad Variante Espiritual.

Vi hade en tanke om att slå ihop de sista tre dagsetapperna till två. 

   Att de sista dagarna gå tre mil var för att komma in till Santiago i morgon.

   Vi började gå tidigt och följde de gula pilarna ut ur stan, liksom flera andra pilgrimer vi såg.

   

Vi gick och gick tills vi inte sett någon pilgrim på länge.

   Vi tittade på kartan, försökte läsa textstyckena om de olika delarna av dagens etapp, men inget verkade stämma.

   När vi sen tittade på den stora översiktskartan och insåg att vi bytt led till en lite alternativ led som gick längs vattnet, började vi båda skratta. 

   

Och jag kunde inte sluta skratta.

   För att det var så otroligt befriande att inse att även om jag gör allt rätt, följer pilarna, läser på, så kan jag inte kontrollera vart livet för mig.

   Och för att vägen kallas den Andliga Varianten.

   Och för att den visade sig leda oss till några av de vackraste platserna vi besökt på vandringen.

Det var omöjligt att veta hur lång den alternativa vägen var utifrån kartan och få orter var utmarkerade. 

   När vi gått ett tag började leden leda oss upp i bergen, så vi stannade tillslut för att fråga en man om vägen.

   Hans engelska var i princip obefintlig och tillslut kallade han till sig en granne, som på franska började beskriva avstånd och orter och färdsätt för oss.

Vi insåg att vi inte skulle nå fram så långt vi skulle behöva till fots för att nå en buss, att båten som föreslagits i guideboken inte längre går och att enda sättet att ta sig vidare, var att ta sig tillbaka till Pontevedra, där vi påbörjade dagens etapp. 

   Jag kände det som om Gud sa till mig att "Älskade vän, inte ska du plåga dig med tre mil om dagen i den här värmen. Har du inte förstått än att den här Caminon inte handlar om sånt?"

   Så Gud såg till att det blev omöjligt att fullfölja och att vi fick vandra en stund längs vattnet och njuta istället.

Så säger mannen "Jag ska köra dit nu!".

   Vi frågar fnittrande om vi kan åka med och han säger hoppa in.

   Tillbaka i Pontevedra tar vi tåget till Padron.

   I morgon kommer vi vandra in i Santiago, eller åka buss, eller taxi eller kanske flyga luftballong, vad vet jag.

   Och för första gången kommer jag inte att kunna hämta ut en Compostela, ett diplom, för min vandring.

   Och det bevisar för mig att jag verkligen fullföljt MIN Camino.