Att vara någons mamma

Jag har alltid varit väldigt självständig och nog ofta känt mig ganska ensam i livet.
   Jag har bott själv i många år och trivs också väldigt bra med mig själv.
   Men jag har också alltid längtat efter att få tillhöra ett "vi".

Jag har varit rädd att inte räcka till.
   Att inte vara god nog åt den som älskar mig.
   Att människor ska tröttna på mig om jag inte är intressant nog.
   Ofta inte vågat sätta mina behov främst, av rädsla att inte ge tillräckligt till någon annan.
   Eller vara för krävande.

Så hamnade jag äntligen i en vuxen relation med någon som, liksom jag, ger och tar emot.
   Som verkar älska mig oavsett.

Och nu har jag fått barn.
   Och utforskar en annan slags kärlek.
   Inte den ovillkorliga jag själv känner för honom, den förväntade jag mig.
   Mer hans för mig.

Jag har svårt att ta in vad han måste känna för mig.
   Just nu för att jag är hans främsta anknytning förstås.
   För att jag har hans mat.
   För att jag håller honom trygg.

Jag ser hur han tittar på mig.
   Hur han håller kvar just min blick när det är nya människor närvarande.
   Hur han brister ut i ett stort leende när jag pratar med honom.

Och jag märker att jag blir förvånad.
   Att hans kärlek för mig är så självklar.

Och jag blir förvånad över att han fortfarande vänder sig mot mig.
   Trots att jag får honom att gråta när jag ger honom näsdroppar.
   Trots att jag inte alltid kan trösta honom direkt när han är ledsen.
 
Trots det ler han mot mig.
   Och jag anar att vad jag än gör, så kommer han att fortsätta le mot mig.
   För så är han liksom programmerad.

Tids nog kommer hans kärlek till mig att baseras på hur jag faktiskt är mot honom.
   Men för en ganska så lång tid fram över, är den ovillkorlig.
   Och jag tycker det är jätteläskigt.
   När jag tillåter mig att känna det.
   För hur kan jag någonsin vara "god nog" för den kärleken?

Och som idag, när jag varit ledsen och trött och gråtit en massa.
   Då ligger han där tyst och tittar på mig.
   Och så spricker han upp i det där leendet.
   Som gör att jag också börjar le genom tårarna.

Och jag vill inte att han ska behöva mötas av annat än leenden.
   Men jag vet också att livet får innehålla allt.
   Att det också får innehålla mina tårar.
   Att de inte skadar honom.
   Men delar av mig har svårt att acceptera det.

Jag vet att jag inte behöver vara perfekt.
   Att perfekt inte heller skulle vara perfekt.
   Så jag försöker vila i det.
   Att jag gör så gott jag kan.
   Och att det räcker.
   Att det räcker att jag älskar honom.