Livets oförutsägbarhet

Sittande på flyget hem, reflekterar jag över den senaste månadens resa.

   Jag flög iväg vid en nymåne och flyger nu hem vid en nymåne.

   Goda tillfällen för nystarter, när månen också liksom börjar om och förbereder sig för att växa till sig.

   Så som vi ständigt börjar om och liksom växer till oss.

Något oskuldsfullt har brustit på den här resan.

   Kanske har jag blivit lite mer vuxen.

   Vad nu det är.

   Romantiska föreställningar har blivit till kött och blod.

   På gott och ont.

När jag släpper in livet, andra liv, i mitt liv, får det konsekvenser.

   Vare sig jag vill det eller inte.

   Utvecklingen accelereras, när jag speglas i någon annan.

Jag tror på utveckling, närvaro, sanning, medvetenhet, kärlek och ljus.

   Har långt tidigare bestämt mig för att det är mitt sätt att leva.

   För att jag vill leva livet fullt ut.

   

Väljer det fortfarande, om och om igen.

   Vill inget mindre.

   Även när det gör ont.

   För att det är så svindlande vackert och skört och intensivt och djupgående och levande.

Jag har på den här resan påmints om och om igen om livets oförutsägbarhet, att jag inte kan veta särskilt mycket alls.

   Inte heller styra det. 

   Jag kan rita upp en riktning, men sen slungas jag ändå dit livet vill.

   Så ödmjuk svävar jag genom den öppna rymden mot nästa landning, och nästa, och nästa, och nästa...

I mål?

För några dagar sen vandrade vi in i Santiago.

   Inte den väg jag är van vid, utan från andra hållet närmade vi oss katedralen.

   Lite som att komma in bakvägen.

   Ett passande slut på en upp och nervänd Camino.

Eller slut?

   Tidigare såg jag Santiago så tydligt som ett mål.

   Ett slut på en vandring.

   Den här gången gick vi in i katedralen först dagen efter.

   En söndag under mässan när kyrkan var full.

   Jag kände mig klaustrofobisk och gick snabbt ut igen.

   

Fast katedralen har ju egentligen aldrig känts som ett värdigt slutmål.

   Här vid Finisterre infinner sig en annan upplevelse av att landa.

   Här där jag sitter på en strand vid världens ände, med stora vågor som rullar in.

Men denna Camino har startat processer som inte avslutas här.

   Livet har serverat mig utmaningar som behöver fortsatt arbete.

   Gränserna mellan mitt "vanliga" liv och Camino-livet har suddats ut ytterligare. 

   Jag har inte behövt brottas med mina för Caminon så karakteristiska blåsor på fötterna.

   Istället har brottningarna varit av annat slag.

   Mer på allvar. 

   

Att min fot skadats och läkt under samma vandring ger mig hopp.

   Att jag kan ge mig själv det jag behöver för att läkas. 

   Att jag kan be om hjälp, ta emot den och låta mig bäras när det behövs. 

Att det ens delas ut diplom baserat på ett enda kriterium, att du har gått ett visst antal, exakt rätta kilometrar, känns mest futtigt.

   Det värderar inget av det som betyder något för mig.

   

Istället går jag upp på berget och ställer mig på de gungande stenblocken i solnedgången.

   Suger i mig solens och havets och vindens och bergets helande kraft.

   Och sätter bestämt en fot framför den andra, vidare på livets väg. 

   

Variante Espiritual

När jag nu skriver, sitter jag i min säng i en sovsal i ett albergue i Padron.

   Utanför fönstret hänger tvätt på tork och bakom det skymtar jag klostret som är granne med oss.

Har jag skrivit att vägen verkar göra sitt bästa för att sparka mig av vägen?

   Idag följde vi till och med de gula pilarna, men lyckades ändå hamna på avvägar.

   Av vägen, men på en annan väg.

   Kallad Variante Espiritual.

Vi hade en tanke om att slå ihop de sista tre dagsetapperna till två. 

   Att de sista dagarna gå tre mil var för att komma in till Santiago i morgon.

   Vi började gå tidigt och följde de gula pilarna ut ur stan, liksom flera andra pilgrimer vi såg.

   

Vi gick och gick tills vi inte sett någon pilgrim på länge.

   Vi tittade på kartan, försökte läsa textstyckena om de olika delarna av dagens etapp, men inget verkade stämma.

   När vi sen tittade på den stora översiktskartan och insåg att vi bytt led till en lite alternativ led som gick längs vattnet, började vi båda skratta. 

   

Och jag kunde inte sluta skratta.

   För att det var så otroligt befriande att inse att även om jag gör allt rätt, följer pilarna, läser på, så kan jag inte kontrollera vart livet för mig.

   Och för att vägen kallas den Andliga Varianten.

   Och för att den visade sig leda oss till några av de vackraste platserna vi besökt på vandringen.

Det var omöjligt att veta hur lång den alternativa vägen var utifrån kartan och få orter var utmarkerade. 

   När vi gått ett tag började leden leda oss upp i bergen, så vi stannade tillslut för att fråga en man om vägen.

   Hans engelska var i princip obefintlig och tillslut kallade han till sig en granne, som på franska började beskriva avstånd och orter och färdsätt för oss.

Vi insåg att vi inte skulle nå fram så långt vi skulle behöva till fots för att nå en buss, att båten som föreslagits i guideboken inte längre går och att enda sättet att ta sig vidare, var att ta sig tillbaka till Pontevedra, där vi påbörjade dagens etapp. 

   Jag kände det som om Gud sa till mig att "Älskade vän, inte ska du plåga dig med tre mil om dagen i den här värmen. Har du inte förstått än att den här Caminon inte handlar om sånt?"

   Så Gud såg till att det blev omöjligt att fullfölja och att vi fick vandra en stund längs vattnet och njuta istället.

Så säger mannen "Jag ska köra dit nu!".

   Vi frågar fnittrande om vi kan åka med och han säger hoppa in.

   Tillbaka i Pontevedra tar vi tåget till Padron.

   I morgon kommer vi vandra in i Santiago, eller åka buss, eller taxi eller kanske flyga luftballong, vad vet jag.

   Och för första gången kommer jag inte att kunna hämta ut en Compostela, ett diplom, för min vandring.

   Och det bevisar för mig att jag verkligen fullföljt MIN Camino.

   

Den inre Caminon

Oavsett om man går eller åker buss, eller tar sig fram på andra sätt så sker den verkliga Caminon på insidan.

   Om man låter den.

Jag borde inte blivit förvånad.

   Jag borde kommit ihåg att Caminon är den perfekta platsen att ta itu med saker på.

   Att universum liksom ser till att det är just då man får dem.

   Som små vackert inslagna presenter, även om man aldrig ville ha dem. 

När man vandrar kommer saker upp till ytan.

   Gamla sår blottas för att läkas.

   Nya, utmanar till utveckling.

Vägen ger en också verktyg.

   Eller små uppmuntrande puffar.

   

Som när man går över ett litet berg, i en skog, nära ett kloster, och det spelas technomusik i bakgrunden.

   När man behövde få le en stund.

   Eller genom små byar där det spelas allt från smörig portugisisk schlager till vad som låter som en polka på dragspel.

   Från högtalare som verkar vara utspridda över hela byarna och gömda bland vinstockarna.

   Eller över de små bergen.

Vägen tar hand om en.

   Utmanar.

   Omsluter.

   Utvecklar.

   Grundar.

   Frigör.

Obrigado e adeus

Jag släppte taget helt om Caminon.

   Och allt annat också för den delen.

   Släppte taget om föreställningar och fasta punkter.

   

Fick värk kring ryggraden som en påminnelse om att det är i min bas förändringen sker.

   Och det är en pågående process.

   Bryta ner och bygga upp.

   Död och uppståndelse.

Jag bestämde att om jag inte vill, behöver jag inte gå ett steg till.

   Jag kan ta bussen, cykla, vad som helst.

   Men allt jag gör ska vara det som gör mig gott. 

   

Livet självt är nog.

   Jag behöver inte lägga på ytterligare utmaningar.

Och sen började vi vandra igen.

   Den här gången i en bördigare del av landet.

   Från Porto och uppåt är det intensivt gröna majsfält, vinodlingar och fruktträd.

   Det är vackra hus och välmående samhällen.

Vi har vandrat max två mil om dagen för det är vad min fot klarar av.

   De sista kilometrarna bär han min ryggsäck för att avlasta foten.

   Vi åker buss eller taxi när vi känner för det och väljer medvetet vilka sträckor som verkar fina att gå och vilka orter vi vill sova på.

Och idag har jag äntligen fått lägga bort ordet jag aldrig verkade bli vän med, fastän dess innebörd är så betydelsefull för mig.

   Obrigado (tack), säger jag därför för sista gången på den här vandringen, till Portugal, när vi nu korsat bron över till Spanien.

Caminon - Jag ger mig!

Jag har aldrig varit med om en Camino som så medvetet och envetet fortsatt att putta mig av vägen.

   Är det inte det ena, så är det det andra eller det helt omöjliga.

   

Ibland sätts inte ens en fot framför den andra.

   Ibland måste man bara stå still, tills man hittat fotfästet igen.

Caminon har om och om igen, kärleksfullt men något brutalt, försökt lära mig att allt egentligen bara är en illusion. 

   Den lär mig också om vad som faktiskt är verkligt.

   När allt kommer omkring finner jag att det bara är ett.

   Att det bara är något enda som betyder något.

   Som bär igenom allt.

   Kärleken.

Men jag lär mig också om min egen styrka och mitt mod.

   Att våga stå kvar.

   Att våga följa med.

   Att tillitsfullt säga Ja till livet.

Vid havet

Ännu en väldigt annorlunda vandringsdag.

   I två mil har vi gått längs havet.

   Jag har försökt förklara att det här inte är normalt för en Camino.

   Man vad är nu normalt?

Foten fungerade bra fram till de sista 2-3 kilometrarna, men sen började den göra ont igen.

   Förhoppningsvis blir den bättre av nattens vila, annars får det bli en plan B.

   Plan A, plan B, är det ens lönt att försöka följa en plan?

Det vilda och kraftfulla havet påminner om våra begränsningar i relation till naturen.

   Lika lite som det går att besegra de starka strömmarna när vågorna drar fram och tillbaka, lika lite kan jag tvinga min fot att inte göra ont, eller få livet att följa en utstakad plan.

Ett steg i taget är allt jag kan ta.

   Precis där jag är.

   Utifrån de förutsättningar som finns.