Me, myself and I.

Idag umgås jag med två av mina delpersonligheter.
En av dem är väldigt välkänd för mig, även om jag nog inte sett henne så tydligt tidigare.
Den andra är ganska ny.
Ny för mig.
Själv har hon nog alltid funnits där.

Hon är tålmodigt väntande.
Väntande på att någon ska se henne.
Att jag ska se henne.
Nu när jag oväntat gjort det så märker jag att hon växer.
Växer upp lite grann, inte längre en flicka utan en tonåring.
Hon närmar sig försiktigt och är lyhörd för hur jag reagerar.
Vill inte tränga sig på.
Hon är nog också lite avvaktande för att hon inte riktigt litar på mig.
Hon är den som är rädd för att inte kunna älskas bara för den hon är.

När vi gick bredvid varandra smög hon försiktigt in sin hand i min.
Och jag kände en spirande glädje.

Jag har frågat vem hon är, men nog inte riktigt vågat lyssna till svaret än.
Man får gå försiktigt fram i utforskandet av sitt inre.

Den andra vet jag vem hon är.
Hon är hjälparen.
De var lika gamla.
Kanske blev det en split och hon tog över medan den andra försvann.

Hon är trött, innerligt trött.

Om den andra är en sval blå färg är hon en blekt rostfärgad.
Jag förstår att hon en gång var ljust rosa.
Stilla rent brinnande.
Men att hon med tiden blivit ganska sliten.

Jag tror till och med att hon fått nog av att alltid behöva jobba så hårt för hon gör sin röst hörd oftare och oftare.
STOPP! säger hon väldigt tydligt.

Och jag övar mig i att lyssna.

Jag väntar på att få höra vad den andra vill.
Och hoppas att jag kommer kunna lyssna.