Palestina

Idag är en sån dag då jag saknar ord.
   Men vill säga så mycket.
   Bilder saknar jag däremot inte och vet snarare inte hur jag ska kunna välja bland dagens fyrahundra tagna...

Efter en natt då böneutroparen med sin vackra stämma flöt in och ut ur min sömn och jag tyckte det var så konstigt att han sjöng på ett språk som jag förstod, inledde vi en mycket intensiv dag.
 
Vi började vid Västra muren och tempelplatsen med Klippdomen, bland troende och turister.

Där fanns säkerhetskontroller och sköldar, mammor som fick stå på stolar vid en vägg för att se sina söner som konfirmerades på männens sida.
 
Min reflektion blev att jag fortfarande inte kände något.
   Ingen helighet, inget som berörde min själ.
   Det var vackert och intressant, men inget mer.

Så tog vi vanliga linjebussen från en mur till en annan.

Vi vandrade genom chekpointen in i Palestina och färdades vidare med en taxichaufför som glatt berättade om livet i Betlehem.
   Om hur muslimer och kristna lever sida vid sida, hur muslimer är välkomna in i kyrkor och kristna in i moskéer, långt ifrån det vi hittills upplevt i Jerusalem!
 
Vi fick lyssna till en präst som höll föredrag om hur Israel mer och mer tar över palestinsk mark på ett mycket utstuderat sätt.
   Jag måste erkänna att jag inte hade en aning.
   Jag har hört och sett, men inte förstått.
 
Hur de mycket medvetet skär av palestinier från mark att odla, hur de tränger in hus med höga murar på tre sidor, hur de bygger nya vägar som bara israeler får köra på, hur de tålmodigt väntar på att palestinierna ska ge upp och lämna sin mark, så att de efter tre år har rätt att ta över den.

Hur de här om dagen skövlade femtonhundra fruktträd från Tent of Nations, en liten bit mark där volontärer från hela världen tillsammans med palestinier tålmodigt vägrar att bli fiender.

   Och så vidare, och så vidare...

I Betlehem gick vi in i födelsekyrkan och jag insåg återigen att jag inte kände någonting.
   Några präster mässade, en vakt hyssjade de som pratade, massvis med turister köade för att titta på en sten.
   Jag fotade byggställningarna och plåttaket som finns där på grund av renoveringarna, skippade att köa för att se på stenen och gick ut.

För första gången sen vi kom hit promenerade jag iväg på egen hand.
   Först till Betlehem Peace Centre där jag köpte mig en vacker stola, broderad av muslimska kvinnor och några kort.
   Ett av dem på en tavla av Maria ammandes Jesusbarnet, hennes bröst är bart och han möter betraktarens blick.


När jag kom ut valde jag att gå åt ett håll, men ändrade mig sen och vände.
   Äntligen öppen och lyhörd vek jag in på en väg bredvid födelsekyrkan, vandrade upp längs en gata, förbi små butiker, så kom jag till en skylt som pekade in till höger, till Milk Grotto Church, den där tavlan av den ammande Maria hänger.


Så jag gick in och äntligen kände jag något, under de vita valven i källaren smekte jag de skrovliga väggarna och tog in atmosfären.
   Och jag började äntligen le ett leende ända från själen.

Vi avslutade besöket i Betlehem med att äta på en palestinsk restaurang som murats in och skärmats av.
   De autentiska små rätterna smakade gudomligt och när vi skulle gå passade jag på att hacka loss en bit av muren, en sten i taget ska den ner!
   Bussen tog oss genom checkpointen där vi fick visa våra pass för vakter med maskingevär som vandrade igenom bussen, på skyltarna vid gränsen står varnande skyltar om faran för israeler som korsar gränsen på egen risk.

Tillbaka på hotellet delade vi kring dagens upplevelser och bad sen, blandat med böneutropen som ekade över de muslimska kvarteren där vi bor, Fader vår och om Guds välsignelse. En underbar symfoni.