Vad händer när jag inte orkar ge?
När jag är så innerligt trött att det inte finns något kvar
att ta av.
Det finns en rädsla där som gör mig yr.
Ett avgrundsdjup som ger mig svindel.
Vem är jag om jag inte har något att ge?
Och hur kan det vara så läskigt att ta emot?
Att inte vara den som ger.
Att vara den som tar emot.
Jag förstår att det någonstans handlar om värde.
Min upplevelse av värde.
Jag förtjänar, först när jag bidrar.
Annars förtjänar jag inte.
Och nu när jag släpper taget på fler och fler områden.
Och jag bara får mer och mer kärlek.
Det är nästan outhärdligt.
Men jag vet att jag måste fortsätta.
Fortsätta släppa.
Fortsätta stå kvar i det som är svårt.
Fastän det tar emot.
Fastän jag kan bli fysiskt illamående.
För det är enda vägen framåt.
Och jag vill dit!
För jag tror.
Jag tror att det är så.
Något i mig tror att det är så.
Att jag förtjänar.
Att man aldrig inte kan förtjäna.
Att jag aldrig inte kan förtjäna.
Och jag börjar lära mig att den jag som vet det, ÄR jag.
De andra rösterna talar inte sanning.
Och jag behövde bli så innerligt trött för att förstå det.
Vilken gåva!
Inte längre orka hålla upp försvaren.
Drivas ända dit och puttas över kanten.
Död och uppståndelse.
Om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar