Att säga Ja!

Idag har vi vandrat i Jesu fotspår från Olivberget. 

   Via Getsemane. 

   Längs Via Dolorosa.

   Till Gravkyrkan. 

Under dagen växte min irritation och frustration och jag kände mig rätt less! 

   

Less på trängseln och hysterin. 

   Less på vakter inne i kyrkor som skrek "tystnad" till turisterna. 

   Less på att skuffas runt som boskap. 

   Less på att inte känna någon helighet eller andlighet. 

Allt kulminerade i Gravkyrkan där jag så snart jag kommit in funderade på att gå ut igen. 

   Istället satte jag mig på en bänk i ett mörkt hörn. 

Jag övar mig i att lyssna till kroppens och själens signaler och att inte så snabbt värdera det jag känner. 

   Jag försöker låta bli att tänka att jag är på dåligt humör, utan istället försöka identifiera vad mitt inre vill mig. 

   Så jag accepterade mina känslor och det tydliga budskap av obehag jag fick och bad till Gud att visa mig vad jag kunde göra av det.

Jag satt där i kyrkan och samtalade med en kollega om vad det var vi upplevde. 

   Om hur allt bara kändes som tvärt emot vad Jesus försökte visa på. 

   Hur det inte är sakerna eller formerna som är heliga. 

   Hur gnuggandet av en sten som Jesus kan ha legat på, antyder att den är lite heligare.

   Som när en kursare jag var med i Rom var så förtjust för att han fått påvens välsignelse och jag undrade om det ändå inte var Guds välsignelse han fått och att den väl är lika fin oavsett vem som förmedlar den.

   

Hur det inte handlar om att hålla så stelt på traditionerna att det i själva verket hamnar mellan oss människor och oss och Gud. 

 

Hur människovärdet borde vara det vi helgar i mötet med varandra. 

På Svenska teologiska institutet fick vi fira en enkel mässa med varandra. 

   Det predikades om hur Jesus hjälper en blind människa att se, hur han spottar på hans ögon och frågar vad han ser. 

   Människor som ser ut som träd som kan röra sig, var mannens svar. 

   Så gör han det igen och då ser mannen klart. 

   Hur att se människor klart är så mycket mer än att se bara vandrande träd. 

   

Jag som känt mig gråtfärdig i flera timmar började närma mig nån gräns. 

   Så sjöng vi tillsammans, Guds kärlek är som stranden och som gräset och när vi kom till strofen "att säga Ja till Gud och säga Nej", så klack det till i mig och tårarna rann över kanten. 

   Jag har ju sagt Ja till Gud. 

   Jag har sagt Ja till att leva och verka utifrån den teologi som jag upplever så sann. 

   Jag sa Ja när jag insåg att jag var tvungen att sluta på mitt tidigare jobb för att det inte längre fanns något alternativ. 

   För att jag vet att det här är livsviktigt för mig. 

   För att jag inte längre kan verka för det som inte känns sant. 

Jag höll visst på att glömma. Tack Jerusalem för att du påminde mig!