I fredags cyklade jag hem från jobbet. Mellan lysande gula rapsfält och sådär illigt gröna lövträd.
Solen sken och himlen var blå.
Luften var frisk när den fyllde mina lungor.
Det var bara ren njutning.
Då är det svårt att tänka sig att det finns små virus som härjar.
Men det är också svårt att tro att kvinnor misshandlas.
Att barn dör i krig eller på flykt.
Att arbetare för väldigt liten lön riskerar sina liv för att vi ska kunna köpa billiga kläder.
Och att jordens lungor skövlas.
Det är verkligen inte lätt att få ihop verkligheten. Att ta in den i sin fullhet.
Så vi gör oftast inte det.
För det går inte riktigt att leva så.
För när jag cyklar där på vägen, så behöver jag få vara bara där.
För en stund så behöver världen få vara solsken och rapsfält och vinden i håret.
För hur ska man annars orka?
Hur skulle man orka om verkligheten bara var härjande virus, andnöd, smärta, rädsla och lidande?
När jag cyklade där kom jag att tänka på min favoritmystiker, Etty Hillesum.
Hon tyckte också om att cykla.
Etty var 28 år, judinna och hon skrev i sin dagbok i hemlandet Polen under andra världskriget:
”I morse cyklade jag längs Stadionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens utkant och andades in den friska, oransonerade luften.
Och överallt satt små anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen.
Men över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet.”
Hon är anställd vid det Judiska Rådet i Amsterdam dit människor kommer för att hitta en trygg utväg ur Holland.
Hon möter desperata människor med dödsångest hela dagarna och hon skriver:
”Jag är i Polen alla dagar, på slagfälten, så kan man kalla dem, ibland tränger sig en vision av giftgröna slagfält på mig.
Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster.
Det finns plats för allt i ett enda liv.
För en gudstro och för en undergång i elände.”
Det kan tyckas konstigt att jämföra människors situation i koncentrationslägren, med vår här i Sverige. Men syftet är inte att jämföra.
Syftet är att göra det som Etty önskade, orsaken till att hon skrev.
Hon skriver:
”Livet och döden, lidandet och glädjen, blåsorna under söndergångna fötter och jasminen utanför huset, förföljelserna, de oräkneliga grymheterna, alltsammans finns i mig som ett enda kraftfullt helt och jag accepterar det som en helhet.
Jag skulle vilja leva länge för att en dag kunna beskriva det här förloppet.
Och om det inte blir mig förunnat, nåja, då kommer någon annan att fortsätta mitt liv, ta vid där mitt blev avbrutet, och därför måste jag leva så bra och så säkert som möjligt intill mitt sista andetag, så att de som kommer efter mig inte måste börja om helt från början och inte få det så besvärligt.”
Etty skrev i sin dagbok för att vi ska kunna lära av henne.
För att hennes erfarenhet och djupa andliga arbete ska kunna hjälpa oss i hur vi möter livets svårigheter.
Etty bestämmer sig för att inte hata.
Hon kan förundras över bödlarna och känna medlidande med dem.
Men de kan inte tvinga henne att sjunka till hatets låga nivå.
Hon bekymrar sig dock över människans svårigheter i att hantera lidandet.
Hon skriver: ”Detta är det svåraste lidandet för de flesta:
att de är andligen så totalt oförberedda, därför drunknar de i elände redan innan de ännu sett ett arbetsläger.
Med den inställningen är vår katastrof komplett.
Dantes Inferno är en lättsinnig operett i jämförelse med detta.
Man går för långt i sin ängslan för vad som kan hända med denna olycksaliga kroppen, och låter själen, den bortglömda själen skrumpna någonstans i ett hörn.
Man lever fel, man uppför sig inte värdigt.
Man har för lite historisk insikt.
Jag hatar ingen.
Jag är inte bitter.
Om man låter sin människokärlek slå ut i full blom inom sig så växer den ut i det omätliga.”
Etty beskriver sitt eget förhållningssätt till lidandet och livet.
Men också en människokärlek som är det kraftfullaste och mest ovillkorliga ”du skall älska din nästa som dig själv” som jag har mött.
Men Etty utvecklas också mycket i sin relation till Gud. Anita Goldman har i boken Guds älskarinnor skrivit om Etty.
Och hon menar att under de extraordinära omständigheter Etty levde, så kunde hennes Gud inte vara den bibliske allsmäktige Guden som man ber till.
Istället blev Gud den man måste be för.
Det finns en tröst i att tala till Gud, men Gud kan inte rädda och hjälpa.
Om Etty hade bett Gud om det minsta lilla, hade hon riskerat att förlora honom.
Det är inte Guds men människornas ansvar när helvetet snarare än paradiset härskar på jorden, skriver Goldman.
Igår var det 75 år sen andra världskriget avslutades. Då hade Etty Hillesum dödats i Auschwitz.
Vad vi vet från hennes texter, fortsatte hon att se på världen och människorna i den på samma kärleksfulla sätt, ända till slutet.
De sista orden i hennes dagbok var:
”Jag ville gärna vara ett plåster på många sår.”
Så vad kan vi lära av Etty?
Hur kan vi bäst hedra hennes minne och samtidigt få ett lite bättre liv?
Kanske genom att leva så kärleksfullt och närvarande som vi kan, så att vi får bidra med så mycket gott i världen som vi kan.
Och då låta vår människokärlek växa så att den tar över allt.
Och så låter jag Etty avsluta min predikan.
Hon skriver:
”När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner för kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp.
Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig.
Kanske kommer jag aldrig att bli någon stor konstnärinna, det är ju det jag egentligen vill, men jag är redan helt omsluten av Dig, min Gud.
Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda mod, ger de modlösa kraft. Jag skall inte ständigt hålla räfst, inte vredgas för evigt — då skulle livsanden förgås, de levande väsen jag skapat. (Jes 57:15-16)
Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. (Gal 5:13-18)
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. (Joh 17:9-17)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar