Törst

När jag skulle cykla hem från jobbet härom dagen, så stannade jag vid en affär för att handla lite mat. 

   När jag kom ut, satt det en kvinna med en rullator utanför på en bänk. 

   Hon hade fulla matkassar på rullatorn och frågade mig åt vilket håll jag skulle gå. 

   Jag pekade åt hållet dit jag skulle cykla, och hon skulle åt andra hållet. 

”Vad synd" sa hon.

   ”Jag känner mig inte riktigt säker och skulle bara vilja få lite sällskap på vägen”. 

   ”Men jag kan gå med dig”, sa jag och så gick vi. 

   Hon log och så sa hon när vi gick att hon hade bett till Gud om en ängel som kunde hjälpa henne ”och så kom det en präst!". 

   "Jag blir alldeles full i skratt”, skrockade hon. 

   ”Ja, ibland svarar Gud direkt!” sa jag glatt. 

   Och hon svarade att ”Det gör Gud alltid när jag ber!”.

Det här kunde ju vara en berättelse om bönesvar, men för mig var ju det här mötet något annat. 

   En påminnelse om att Gud verkar. 

   Att vi människor tillsammans kan uppleva Gud. 

   Och att jag kan få uppleva Gud genom en annan människas bön. 

   Inte bara genom en bön till Gud, utan till mig. 

   

En enkel fråga, kan du vandra med mig en bit. 

   Inte bära hennes kassar, bara vandra med en bit. 

   Hålla sällskap, skapa lite trygghet. 

   Och genom att vandra med henne en liten bit, fick jag en påminnelse om att Gud finns. 

   Här och nu. 

Vi behöver nog alla våra bekräftelser. 

   På just det sätt som vi är mottagliga för. 

   På vårt språk. 

Men jag tänker också på kvinnans svar till mig: 

   ”Gud svarar alltid när jag ber!” 

   Att det handlar om inställning och vad vi förväntar oss. 

   Att den som tror att Gud verkar nog ser Gud verka mer. 

   Jag är ju sån också, jag ser tecken överallt, får små hälsningar, bevis. 

   Men det innebär ju också att jag, liksom den här kvinnan, agerar som om Gud kan verka. 

   Hon satt inte bara där på bänken och väntade på att någon skulle komma och fråga henne om hon behövde något. 

   Hon frågade mig om hjälp när jag gick förbi. 

Och jag tänker att den där törsten som Jesus talar om, att han inte pratar om att släcka den. 

   Att man inte ska dricka det han erbjuder för att släcka sin törst. 

   Man dricker och dricker och dricker och fortsätter att vara törstig och fortsätter att vilja dricka och det i sin tur skapar flödet. 

   Att fortsätta törsta gör att jag fortsätter att söka Gud överallt och i mitt sökande skapar jag också plats för Gud att röra sig. 

   Mitt sökande efter Gud här och nu är ju en levande tro som också skapar liv omkring mig. 

   Och i mig. 

Berättar du om Gud? 

   Om hur du möter Gud? 

   Hur Gud verkar i ditt liv? 

Vi gör ju sällan det. 

   Såklart är det lättare för en främmande människa att säga något sånt när jag kommer med prästkragen på. 

   Men jag fick också känslan att hon kanske var någon som kunde säga något sånt till andra också.

   Eller inte. 

   Men ska det behövas en krage för att människor ska vilja nämna Gud? 

Och hur pratar vi om Gud, när vi nu gör det? 

   Pratar vi i språk som människor förstår? 

   Pratar vi med ord som betyder något? 

   Pratar vi opersonligt och i teologiska termer, liksom distanserat OM Gud? 

   Eller med inlevelse utifrån vår egen upplevelse! 

   LEVER Gud i våra ord? 

För att prata om Gud behöver ju faktiskt inte ens innefatta ordet Gud. 

   Men kanske borde vi berätta mer om hur vi upplever livet när Gud är närvarande i det. 

   På vilka sätt det gör livet bättre, eller i alla fall sannare och mer levande. 

   För mig blir det i alla fall det. 

   

Kanske förändrar det inte mycket av det konkreta i livet, men säkert förändrar det hur jag upplever livet. 

   Kanske handlar Guds närvaro inte främst om att förändra det som är. 

   Utan att förändra mig i mitt sätt att uppleva det som är.  

Och så från kvinnan jag mötte. 

   Genom mig och dig. 

   Blåser Anden vidare.

   Lyfter, stiger, fladdrar till bland löven. 

   Tar en snäv gir och slungas ner bland människor igen. 

   Blåser vidare och vidare.

   Skapar törst och skapar liv… 

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” (Apg 2:1-11)

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. (Joh 7:37-39)