De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg 1:6-11)
Jag har lärt mig någon gång att när man letar i minnet efter något, så vänder man ofta blicken nedåt.
Medan om man söker efter en ny tanke, en ny förståelse, så vänder man omedvetet blicken uppåt.
Jag tänker på det när frågan kommer:
”Varför står ni och ser mot himlen?”
Jag tänker att de som står kvar på marken och tittar upp i skyn, undrar vad som ska komma.
Jag tror ju inte att det är många runt Jesus som egentligen förstod vad han menade.
Och kanske kan vi det inte än idag.
Kanske kan vi inte riktigt ta till oss hans ord och forma någon slags verklig sanning av dem.
Kanske kan vi bara möta orden med blicken vänd uppåt.
Sökandes efter någon slags ny förståelse av livet.
Jag tror de anade, liksom vi, att han kom med något nytt.
Och att för att förstå, måste vi vara villiga att helt vända upp och ner på vårt sätt att se på livet.
Jesus sätt att förstå livet går sällan ihop med våra.
Det är ju också därför vi har så svårt att leva utifrån hans idéer.
Vi samlas som hans kyrka, men hur ofta vänder vi inte blicken nedåt.
I försök att minnas vad som står i en skrift.
Vad som sagts av en tidigare troende.
Vilka ordningar som skapats.
Minnas vad vi lärt oss att tro.
Snarare än att med blicken uppåtvänd öppna oss för det som är totalt nytt för oss.
Öppna oss för den uppståndne.
För kontakten med den som fortfarande lever och lever för alltid.
Inte bara där någon annanstans, utan också i oss.
Blicken uppåt leder inte bara mot himlen, den leder också djupare in i oss själva!
Och det gäller ju inte bara tron.
Det gäller ju livet i vårt samhälle också.
Vi vänder blicken nedåt och minns hur vi förväntas att uppföra oss.
Vad vi förväntas göra och tänka.
Vi minns strukturer vi borde försöka upprätthålla och vägar vi förväntas gå.
Men nu är allt nytt.
Våra gamla sätt att tänka fungerar inte längre.
Det är nog egentligen länge sen de gjorde det.
Men nu har vi fått en unik möjlighet att bli uppmärksamma på det.
På att det åter igen är dags att lyfta blicken.
Öppna oss för nya tankar, nya sätt att förstå livet, nya sätt att leva.
Vi har en möjlighet att lyfta blicken och se något nytt också i oss själva.
Hur vill jag verkligen leva, vad tycker jag är viktigt?
Blicka ut i rymden och in i ditt inre universum.
Upplev din oändlighet och evighet.
Du är en del av den vackra världen, tro inte att du är mindre än det!
Blicka mot himlen, men förstå också att himmelriket redan finns där i ditt inre.
Blicka uppåt, inåt och blicka sedan utåt.
Låt det himmelrike du kan finna i dig, få spridas ut i vår värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar