... och hon födde sin dotter ...

Förra året höll jag en betraktelse på en julkonsert på Öland och i år kändes texten ännu mer passande då Svenska kyrkans julkampanj heter "En flicka är född".
   Så jag byggde helt enkelt vidare på texten jag redan hade, till julottans predikan ...

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin dotter, den förstfödda. Hon lindade henne och lade henne i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, hon är Messias. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:1-20, övriga texter ligger efter predikan)

Jag har tagit bort ett ord, bytt ut tre ord och två bokstäver, och en hel frälsningshistoria. 
   För frågan är om det ens hade funnits en kristendom om barnet som fötts där i Betlehem hade varit en … Miriam?

För så olika är våra förutsättningar! 
   Så olika var de då och olika är de faktiskt fortfarande. 
   För flickor och pojkar, för kvinnor och män. 
   
För då, liksom nu på många platser i världen, hade flickor inte samma möjlighet att leva ett så fritt liv som Jesus gjorde, att gå sin egen väg och bestämma själva över sina liv.
   Inte heller hade man nog då, liksom nu på många platser i världen, lyssnat till en kvinna på det sätt man lyssnade till Jesus.
   En kvinna hade helt enkelt inte samma status i samhället. 
   Hon hade troligtvis inte kunnat samla samma mängder människor ens om hon hade försökt och bara det att hon hade valt bort att gifta sig och skaffa barn och istället vandra runt i samhället, nej, det hade aldrig gått.

Däremot är jag helt övertygad om att vi inte hade haft en sämre kristendom om vi fick följa Miriam istället för Jesus. 
   Om den nu ens hade överlevt till våra dagar förstås. 
   Men kanske hade den blivit lite annorlunda. 
   För våra upplevelser i livet är olika och vår relation till det gudomliga blir därför också olika. 
   Och dessa olika berättelser ur livet behövs, för att vi alla ska kunna spegla oss i dem och känna oss sedda och förstådda och älskade precis som vi är, flicka som pojke som hon som han och som hen.

Hur kändes det att jag ändrade i texten? 
   Vad hände i dig? 
   Kanske tyckte du att det kändes befriande och intressant med ett nytt perspektiv. 
   Kanske tyckte du att det förstörde stämningen. 
   Kanske tänkte du att ”så får man väl inte göra”.

Men kanske måste ”man” göra så ibland.
   Öppna upp, vända upp och ner.

”Livet blev synligt” med Jesus, så skrev Johannes i sitt brev.
   Det som är livet, behöver vi göra synligt.
   Det som är hela livet, det manliga livet och det kvinnliga.
   Och allt där i mellan.
   Våra liv.

Så varför i hela världen håller vi fast vid våra gamla roller och uppdelningar.
   Varför spelar det så stor roll att Jesus var en man?
   Varför ber vi inte varannan gång ”Vår Moder”?

Vi säger att vi VET att Gud inte är en man, men ändå envisas vi med att kalla hen för honom.
   Och innebär det att Jesus inte får fortsätta vara en man?
   Nej då.
   Men vi måste nog se till att pröva våra tankar lite då och då.
   Pröva våra föreställningar så de inte stelnar.
   Så de inte blir andra sanningar än vad de verkligen är.
   

Jesus kom för att befria oss, från oken som tynger, från stången på våra axlar, från förtryckarens piska. 
   Befria oss till att vara de vi är. 
   Befria oss till liv som är fyllda av möjligheter och öppnade dörrar. 

Och jag tror vi måste inse att vi är med och bidrar till att en flicka fortfarande inte har samma möjligheter i livet på denna jord. 
   Att VI ALLA är med och bidrar till det. 
   För att kön spelar roll.

Så låt oss hjälpas åt att bidra till en värld, där Miriam mycket väl kan födas som Guds dotter här på jorden. 
   Där flickor har samma möjligheter som pojkar att leva de liv som de vill. 
   Där kvinnor har samma status som män. 
   Då tror jag att vi är med och skapar himmelriket här på jorden.

Och för den som vill, testa gärna att be till Vår Moder.
   Ibland kan livet bli oväntat omvälvande, om vi bara byter ett litet genus. 

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta. (Jes 9:2-7)

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. (1 Joh 1:1-4)

Camino-känslan

Idag stod jag i Odarslövs kyrka med en ljusstråle på min axel och toner flytandes omkring mig.
   Och det fanns en så välbekant känsla av Camino.
 
Kanske var det för att jag var i en avkristnad och utriven kyrka.
   Likt de kyrkoruiner jag besökt på vandringarna.
   Kanske var det mörkret som påminde mig om de tidiga mornarna, när jag började vandra innan solen gått upp.
   Kanske var det ljuden från skogen eller det porlande vattnet.

Kanske är det bara så länge sen jag blev riktigt berörd på ett plan jag inte känt av på länge.
   Som påminde mig om att livet kan kännas så.
   Som påminde mig om att man kan få kliva in i rum som liksom får finnas bortom tiden.
   Som liksom finns innanför vardagen.

Att vandra kändes som att ta en paus från det vardagliga livet och kliva in i en parallell värld.
   Tills jag hade vandrat så länge att jag insåg att jag faktiskt var mitt i mitt vardagliga liv.
   Det fanns bara på en annan fysisk plats med vissa andra komponenter.

Och ibland lyckades jag ta med mig den känslan hem.
   Ibland kunde jag fortsätta leva närvarande i den känslan i alla fall en tid.
   Men det är svårt.
   Och det måste fyllas på.
   Och det var länge sen nu.

Ljus- och ljudkonstverket i Odarslövs kyrka heter 96 och är skapat av Jérôme France.
   Curatorn Min-Jung Jonsson frågar med verket "Hur upplever vi ett ultramodernt digitalverk med ljud och ljus, ett konstverk som triggas av oss själva i en oväntat traditionell miljö"?

En mötesplats mellan nytt och gammalt, mellan sten och ljus, mellan mänsklighet och byggnad.
   Och så, så mycket mer.
   Som livet.

Elia, Johannes, Jesus och Greta...

Kanske har ni vid det här laget hört talas om Greta Thunberg. 
   Hon är 15-åringen som sitter utanför Sveriges Riksdag och skolstrejkar för klimatet. 
   Det här barnet sitter inte och ropar beklagade åt andra barn. 
   Hon talar starkt och tydligt till oss alla. 
   
Och hon sitter inte bara där, hon har till exempel också varit inbjuden att tala på klimatmötet i Polen.
   ”Det finns de som säger att jag borde gå i skolan i stället” sa hon då. 
   ”Det finns de som säger att jag borde bli klimatforskare så jag kan 'lösa klimatkrisen'. 
   Men klimatkrisen är redan löst. 
   Vi har redan alla fakta och lösningar. 
   Och varför ska jag studera för en framtid som snart kanske inte finns? 
   Varför ska jag lära mig en massa fakta när den viktigaste faktan helt uppenbarligen inte betyder nånting för vårt samhälle?”

Ja, så pratade hon till världens samlade ledare.
   Rakt på sak, inga krusiduller. 
   Liksom många av de profeter som dykt upp genom tiderna. 

Ibland undrar jag över varför det är så svårt för oss att bara börja leva det där himmelriket. 
   Varför är det så svårt att leva som vi VET att vi borde. 
   Vill vi ens tro? 
   Om det nu så är på Greta eller Jesus? 
   Och trots att det låter så vettigt, vad är det som gör att det är så svårt att leva det? 
   Som gör att vi kommer med våra undanflykter. 
   ”Det gör väl ingen skillnad vad jag gör.”  

Enligt psykologen Per Espen Stoknes finns det några psykologiska barriärer som hindrar oss. 
   Dels känner vi en distans, i fallet med klimatförändringarna att det upplevs som något avlägset, det handlar om år 2050 eller 2100, då är de flesta döda. 
   Vad gäller himmelriket, så känns det nog kanske ännu mer fjärran och ouppnåeligt.    Sen är det domedagsperspektivet som också triggar känslor av skuld, vilket leder till flykt.
   Visserligen erbjuder ju Jesus här förlåtelsen och nåden, men hur svåra är inte de för oss att ta till oss. 
   En annan barriär är en inre konflikt mellan vad vi vet och vad vi gör: vi vet att jorden blir varmare, men det står i konflikt med att vi äter kött, flyger och kör bil, vilket leder till tvivel och tillslut förnekelse. 
   Djupast i vårt innersta, längst där inne i vår själ, så vet vi nog också att vi är ett och att vi är älskade, men lever vi så? 
   Nej, vi tvivlar och vi förnekar och vi fortsätter leva som vi alltid har gjort.
 
Det kan vara svårt att acceptera ibland att vi människor är så starkt rustade för strid mot det som faktiskt verkar vara det som är bäst för oss.
   Som en jord det går att fortsätta leva på, eller ett himmelrike.

Men himmelriket tränger fram.
   Det gör faktiskt det. 
   Det tränger till exempel fram genom en 15-åring som skolstrejkar för klimatet. 
   Som stadigt står kvar och utmanar, med en tro på oss andra ”vanliga” människor som verkar lika orubblig som Jesus tro på oss. 
   ”Så vi har inte kommit hit för att be världens ledare att bry sig om vår framtid” säger Greta. 
   ”De har alltid ignorerat oss förut och de kommer ignorera oss nu också. 
   Vi har kommit hit för att säga att en förändring är på väg, vare sig de vill eller inte. 
   Människor kommer att resa sig och anta utmaningarna vi står inför. 
   Och eftersom våra politiska ledare uppträder som barn, så måste vi ta det ansvar som de borde tagit för länge sen.”

Och kanske är det talande, när en journalist från Dagens nyheter frågar Greta hur hon ser på klimatfrågan och hon svarar: 
   ”Jag ser på klimatkrisen som en vändpunkt i vår civilisation. 
   De flesta forskare säger att det kommer vara en förändring som saknar motstycke i människans historia. 
   Och vi förstår inte hur mycket vi måste förändra oss. 
   Hela samhället måste förändras i grunden.”
   Och journalisten undrar: ”Är inte det lite väl radikalt?” 

Är inte det lite väl radikalt?!
   Hur många tror ni inte tänkte så när de hörde Jesus tala om hur vi behöver förändra vårt sätt att leva och tänka och vara för att nå himmelriket. 
   Är inte det lite väl radikalt? 
   Jo! 
   Visst är det radikalt, men det är dags för radikala förändringar. 
   För det är något radikalt annorlunda Jesus kommer med. 
   Att leva himmelriket är radikalt annorlunda än hur vi lever våra liv i det här samhället. 

Men vågar vi lyssna och vågar vi bryta igenom våra barriärer, så kan orden, så kan tron, så kan våra liv, få lysa upp mörkret omkring oss tills det lyser så starkt ur våra egna hjärtan att allt blir ljus. 

Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (Mal 4:4-6)

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud. (2 Pet 1:19-21)

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matt 11:12-19)

En ny sorts kung

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sakarja 9:9-10)

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas:  Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”HosiannaDavids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt 21:1-9)

På en ung åsnehingst skulle kungen komma, så berättade Sakarja.
   Och när Jesus närmade sig Jerusalem, bad han lärjungarna att hämta ett åsnesto och ett föl. 
   En åsna var egentligen konstigt nog. 
   Var man någon framstående, så var det på en ståtlig häst man kom ridande såklart.

Men genom att rida på en åsna så visade Jesus att han är en annan slags kung än vad människorna kanske väntade på. 
   Hästen är ju ett ståtligt djur som också används i strid. 
   Men Jesus kom inte med strid, han kom med fred. 
   Och åsnan symboliserar mer den fredliga bondens vardag än slagfältets. 

Åsnan är också lite mindre än hästen, så Jesus kunde se människorna rakt i ögonen istället för att titta på dem uppifrån.
   Ett perspektiv han alltid väljer - att kunna möta oss i ögonhöjd.
 
Men sen tog Jesus det också ett steg längre.
   Han bad lärjungarna att hämta ett åsnesto med ett föl.
   Jag tror ju inte att Jesus red på det lilla fölet, men det var ändå viktigt för honom att det fick följa med.
   Och ni vet väl vad Jesus sagt: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.

Så sakta vandrade de in i Jerusalem. 
   De behövde säkert stanna lite då och då så det lilla fölet kunde vila. 
   Kanske behövde det få dia en stund. 
   Tänk er skillnaden mot en kung som rider in på en tränad häst. 
   En häst som fåtts att gå i takt, på rak linje, tuktad. 
   Istället väljer Jesus åsnan och fölet. 
   Och alla vi som har små barn i vår närhet vet ju att det sällan gås på rak linje med dem.

Egentligen är det mer logiskt. 
   En ny sorts kung, kommer på ett nytt sätt, med en ny sorts makt. 
   En ny tid skulle komma, där vi lägger ner vapnen och möts på ett annat sätt. 
   För många är de kvinnor som runt om i världen frustrerat sett sina söner och män ge sig ut i strid och som innerligt önskat att makten skulle kunna lösa sina konflikter på annat sätt. 
   Många är de mödrar som desperat försökt skydda sina barn från den hårda värld som finns omkring dem. 
   Och många är de mödrar som behövt dra ner på takten och upptäckt världen tillsammans med sina barn.

Världen behövde, och behöver fortfarande, ledare som istället för att störta ut i strid på sina höga hästar, ödmjukt sätter sig tillrätta på en enkel åsna och sakta rör sig framåt i en takt så också fölen kan hinna med. 

Vi behöver en balans i tillvaron som också innefattar den kvinnliga kraften. 
   De mjukare värdena. 
   Som självklart finns inom både män och kvinnor, men den har värderats ner under så lång tid. 
   Men Jesus vet att vi behöver balansen och uppvärderar det som samhället så ofta nedvärderar. 
   För vi kommer inte till det där riket om vi inte når det tillsammans. 
   Med de fattiga, främlingarna, tiggarna, flyktingarna, kvinnorna, barnen.

Vi följer Jesus in i Jerusalem, men samtidigt börjar vi idag, på första advent, vår vandring mot julen. 
   Mot den dag då Gud föds in i vår värld som ett litet barn. 
   Vi börjar förbereda oss för att kunna ta emot Gud, i det lilla, lilla barnet. 
   Och ska man kunna möta Gud i ett litet, litet barn, måste man komma nära. 
   Böja sig ner. 
   Ta ögonkontakt. 
   Och ta sig tid att vara där en stund.  

Så den här adventstiden, låt oss ta oss tiden att verkligen förbereda oss för det mötet. 
   Låt oss sakta in på farten, komma nära, se till att fölet i vårt inre hinner med. 

Och så får vi tillsammans se fram emot den tid när inte bara dotter Sion och dotter Jerusalem jublar. 
   Utan alla döttrar och söner i vår värld kan jubla. 
   När vi äntligen lägger ner alla vapen, möter varandra i jämlikhet, ser varandra i ögonen och ser Gud där inne. 
   Som Jesus gjorde i alla han mötte där på vägen, ridandes på åsnan med det lilla fölet, in i Jerusalem.

Har du olja?

Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. (Matt 25:1-13)

Fy fasiken vad den här brudgummen är taskig. 
   Och bruden? 
   Kan hon kanske komma och släppa in de oförståndiga flickorna? 
   Har hon inget att säga till om? 
   Finns hon ens? 

Och de ”kloka” flickorna? 
   Inte särskilt generösa! 
   Är det vad Jesus uppmuntrar? 
   Nä, det stämmer ju inte. 
   Han uppmuntrar ju alltid till att dela med sig. 
   Så vad handlar det här om då? 

Liknelser är ju ofta lite kluriga på det viset.
   Man måste nästan börja bakifrån. 
   Vad är Jesus slutkläm? 
   ”Håll er därför vakna. 
   Ni vet inte när dagen och timmen är inne.” 

Men även då, det var ju inte som att de försov sig. 
   Alla flickorna somnade ju, även de kloka. 
   Och sen stod de ju där redo med sina facklor allihop. 
   Det var ju bara det att inte oljan till dem räckte för alla. 

Och man kan också undra vad som hade hänt om de oförståndiga inte hade lyssnat till sina ”kloka” medsystrar utan stannat kvar trots att facklorna brann ut.
   Hade de kanske blivit insläppta då? 
   Och varför är det värre att vara oförståndig än otrevlig? 
   Varför får de snåla flickorna komma in? 
   Så många frågor. 

Men nej, vi skulle ju stanna kvar i slutklämmen.
   ”Var alltid redo!” är väl ungefär vad Jesus säger. 
   Ha både skärp och hängslen. 
   Konserver hemma i skafferiet utifall att krisen kommer. 
   Fast kanske inte på ett så konkret och fysiskt sätt utan mer själsligt kanske. 
   För min upplevelse är att det är vad Jesus oftast pratar om. 
   De andra dimensionerna. 
   Det inommänskliga snarare än det världsliga. 

Har du tillräckligt med olja i ditt liv för att hålla din låga levande? 

Hålls ditt hopp, din kreativitet, din livslåga och din kärlek levande?  

Riktigt levande? 

Den taskige brudgummen och den frånvarande bruden står nog inte för elaka människor utan jag tror att de symboliserar några av de sakerna i våra liv som stänger oss ute från livet. 
   När vi stänger dörren till och inte vill kännas vid våra egna svagheter och brister till exempel. 
   Eller när vi inte är närvarande i oss själva. 

Vi har tagit oss till festen, vi är med, men vi kan inte njuta av den för i vårt inre har vi tagit slut.
   Vi må gå till jobbet och handla mat och kanske till och med träffa vänner och gå och träna, men ändå saknas något. 
   Leendet når inte ända till ögonen. 
   Tomheten ekar i bröstet. 
   Meningslösheten. 
   Ingenting känns riktigt på riktigt. 
   Och vi har ingenting mer att ge. 

Att vara redo handlar inte för mig om att stå redo för jordens undergång utan att vara redo i livet.
   Just NU. 
   För det är nu livet pågår. 
   Är jag närvarande nog att möta livet när det pågår? 

Och jag tror ju aldrig att Jesus skulle stänga någon ute från festen.
   Ute från någonting. 
   Du är alltid välkommen! 
   Vem du än är, vad du än gjort. 

Så kanske kan de oförståndiga flickorna också få stå för alla oss som tvivlar.
   Som vet att vi inte förberett oss tillräckligt noga och anar att vi inte kommer få komma in. 
   Som anar att vi inte duger. 
   Som lyssnar till de kloka, som får oss att tro att vi måste köpa mer, ha mer, vara mer. 
   Att det inte räcker att vi står här med vad vi har. 
   Bara som vi är. 

Men den där oljan, den tror jag faktiskt att vi har inom oss.
   Och när vi hittar kranen så kan vi reglera den själva. 
   Då behöver den aldrig ta slut. 
   Och vi behöver inte gå utanför oss själva och skaffa den någon annanstans. 
   Vi behöver bara koppla upp oss, koppla in oss. 
   Låta den flöda och inte av rädsla begränsa den. 

Och det svåra är kanske att hitta den där kranen.
   För det kräver att vi har utrymme i livet att undersöka vårt inre. 
   Att verkligen lära känna oss själva på djupet. 
   Inte låta oss upptas helt av livet runt omkring. 
   Ta oss tiden att upptäcka djupen i oss själva. 

Vara generösa mot oss själva, kärleksfulla och respektfulla för våra egna behov och gåvor.
   Det är att ta ansvar för att vara redo, att se till att ha olja så det räcker. 

Yttersta tiden

Ibland tycker jag att bibeltexter talar lite extra tydligt rakt in i vår tid. 
   Den här söndagen var det så.
   Lärjungarna frågade Jesus "Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?"
   Och jag kan nästan se framför mig hur Jesus står här och svarar oss, när vi försöker förstå vår samtid. 
 
”I dessa tider av Fake news och tyckanden som sanningar, är det viktigt att ni inte bedrar er.”
   Kanske han skulle säga. 
   ”Många uppträder under mitt namn och hävdar att de kommer med sanningen. 
   De uppmuntrar till konflikt och söndring och försöker skrämmas. 
   Men låt er inte skrämmas, gå inte på det!

Det måste gå såhär, men det är inte slutet.
   Folk reser sig mot folk och stater mot stater. 
   Det är hungersnöd och jordbävningar och bränder och översvämningar. 
   Det är början på födslovärkarna. 
   Förändringen kommer.

Ni som står upp för kärleken hånas och förgörs och hatet flödar mot er i sociala medier.
   Många dras med i dreven och tuhängningarna. 
   Många falska profeter skapar sig plattformar och får många följare. 

När frustrationen tilltagit har kärleken och medmänskligheten hos många kallnat.
   Men de som håller ut blir räddade. 
   Och budskapet om gudsriket fortsätter att förkunnas i hela världen. 
   Och tillslut kommer det bli något ni alla kan vittna om. 
   Först då kommer slutet.” 

Ja, kanske skulle han säga nåt sånt, men hur kan vi veta säkert?
   Jag menar, hur vet ni att jag inte är en falsk profet? 
   Jag tror det handlar om att plocka ut andemeningen, en kärna, en riktning i vad Jesus säger. 
   Och sen tolka vad människor säger och gör utifrån det. 

Det jag hör när jag läser Jesus ord är:
   Lyssna inte på alla dem som försöker skrämmas och skapa konflikter. 
   Låt inte hatet ta över, låt inte kärleken kallna. 
   Håll ut, så får vi uppleva det där riket.

Och vad är det då, det där riket?
   Ja, Jesus svarar VAR det är. 
   ”Det är inom er!”
   Det är ett sätt att vara och inte en plats vi kommer komma till. 
   Och det är genom att hålla fast vid kärleken till Gud, till vår nästa och till oss själva som vi får uppleva det. 

När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?” Jesus svarade: ”Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma. (Matt 24:3-14)

Luckor i tiden

Jag har alltid fyllt mitt liv med mycket egentid.
   Alltid varit bra på att dra mig undan, dra mig tillbaka, låsa in mig på min kammare.
   Jag vet att min bästis ibland ville att jag skulle komma och leka, medan jag var upptagen med att sortera mina lådor.

Senare i livet kunde det handla om att sortera mina pärlor utifrån färg.
   Eller måla eller skriva eller möblera om eller sjunka in i en serie eller film eller bok.
   Jag tror inte jag förstod hur mycket tid jag hade till det.
   Eller jag vet det.



Men nu vet jag.
   Nu när jag hungrigt letar timmar och minuter utan andra.
   Nu när jag stressat stirrar på timmen jag har framför mig och desperat funderar över hur jag bäst ska kunna fylla den.
   Ska jag sova, bada, skriva, måla, gå på stan, handla, städa, fota, fixa cykeln, sortera på vinden, bläddra i en inredningstidning eller sy en ny prästtopp?

Trots allt har jag börjat sluta vara stressad så fort jag är ifrån Linus.
   Är han på förskolan, tänker jag inte konstant att de ska ringa mig när som helst för att jag måste komma.
   Och jag är så ofantligt glad att han trivs så bra, så jag inte behöver ha dåligt samvete över att han är där.

Och så helt plötsligt dyker en bonustimme upp.
   Eller till och med en och en halv.
   Som jag inte räknat med.
 
Och lägenheten är städad och jag har tvättat håret hyfsat nyligen.
   Så jag sätter mig bara i soffan och känner lugnet sprida sig inom mig.
   Och jag inser att det var länge sen jag kände så.

Att livet som var självklart förr, känns enormt avlägset nu.
   När jag tänker att jag snart kommer ha mer tid.
   När huset är sålt och vi är två som kommer ha mer tid.
   Det svindlar.

Och jag försöker ta in.
   Att det är verkligheten.
   Att den finns där.
   Att jag finns där.

För jag tappar mig själv när jag inte har tid att tänka, känna, vara kreativ, bara vara.


Och när jag hittar mig själv igen.
   Då kan jag också glädjas på ett helt annat sätt över tiden jag tillbringar med andra.
   Och det är jag så glad för.

När jag känner en längtan efter Linus, när jag är på väg att hämta honom på förskolan.
   Inte bara går dit och samtidigt funderar över vad vi ska äta till middag.
   När jag är genuint nyfiken på hur min älskades dag har varit.
   Då är jag den jag vill vara.
   Då är jag där jag vill vara.

 

Alla själars dag

Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Lukasevangeliet 12:4-7. De övriga bibeltexterna ligger efter predikan.)

När jag satte mig för att skriva dagens predikan, kom ett minne till mig från tiden som fängelsepräst.
   Jag har skrivit om det förr, men här fick det liv igen utifrån dagens bibeltexter.
 
Jag satt en dag mitt emot en tjej på en av avdelningarna.
   Vi satt i deras kök och det var första gången jag träffade henne.   
   Hon berättade att hon går igång på blod, andras och sitt eget.
   Att hon nästan hade haft ihjäl ett barn när hon var liten. 
   
Hon berättade och visade med handen hur hon huggit sig själv i benet med en kniv under ett slagsmål senare i livet, bara för att. 
   Hon berättade att hon brukade gå emellan när hennes pappa slog hennes lillebror. Låta honom slå henne istället, att han inte slutade förrän hon grät. 
   ”De säger att jag är narcissistisk och borderline”, berättade hon.   

Medan hon pratade så satt jag bara och tittade på henne. 
   Jag reagerade inte alls på det hon sa utan försökte verkligen bara titta på henne, titta in i henne, leta efter något annat. 
   Jag minns att jag tänkte att hon beskrev sig själv så distanserat, som om någon talat om för henne hur hon är, vem hon är, och nu rabblade hon upp det. 
   Hon berättade vidare att hon skadat sig på andra sätt, att hon inte kände smärtan längre.    

Jag började berätta för henne om hur jag tror att vi människor fungerar. 
   Att det är som att minnen av smärta fastnar i oss, känslominnen. 
   Att allt det hon varit med om, har satt sig där. 
   Både fysisk smärta och psykisk. 
   Och att vi triggas när något händer som påminner oss om det, och då vill vi skapa mer smärta. 
   Utan att vara riktigt medvetna om det.   

”Hur får man det att sluta då?”, undrade hon.   
   ”Det första är att bli medveten om när det händer”, sa jag. 
   ”Så när du känner en önskan att skapa smärta, eller känna smärta, försök titta på den känslan, den tanken.”   
   ”Hurdå. Vadå titta på känslan?” frågade hon.    
   ”Jo, om du provar att blunda och så försöker du se vad som blir din första tanke. Prova.”   

Så hon blundade, satt tyst en stund och så sa hon ”Jag undrar vad det blir till middag ikväll”.    
   ”Du ser” sa jag ” det tog ett tag innan den kom. 
   Och innan dess var det tomt. 
   Och så kom tanken. 
   Och eftersom du kan se tanken, så är den inte du.”.   

Så berättade jag att jag tror att en människa är en själ, att det är vårt jag. 
   Och sen har vi tankar och känslor och en kropp och ett ego. 
   Men jag tänker att du inte ÄR allt det här, du ÄR din själ. 
   Och allt det andra HAR du.   
   ”Jag är rädd att jag har gjort mig av med min själ för länge sen”, sa hon sorgset.
   
Vi pratade vidare och så plötsligt började hon le och hon kunde inte sluta. 
   Och jag log tillbaka.    
   ”Vad gör du?”, frågade hon.    
   ”Ingenting, jag gör ingenting, men där har du din själ!” sa jag.
   ”Nu är du i din själ.”    

Och hon fortsatte le och sa ”Sluta, det är jag inte alls det, jag är destruktiv och gillar att vara hård”. 
   Och så började hon skratta och jag förstod att det blev så tydligt för henne att det inte var sant. 
   Och sen kunde hon inte sluta le och det bara strålade om henne! 
   Och vi hade aldrig några fler samtal efter det, men varje gång jag såg henne i korridoren, log hon.    

Visst var murarna som omgärdade fängelset ett hinder för den här tjejen. 
   Men jag tror att murarna inom henne själv var betydligt värre. 
   Här inne i varje människa tänker jag att det finns en själ, att vi ÄR en själ. 
   En själ skapad till Guds avbild. 
   En själ som är i kontakt med Gud, även om vi har glömt bort det, satt upp murar som håller oss ifrån den. 
   Men kontakten kan väckas upp igen. 
   Om vi bara låter den.    

I Matteusevangeliet finns samma parti som hos Lukas, men med lite andra ord. 
   Han skriver ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. 
   Frukta istället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.”    

Idag är det alla själars dag, men vi talar sällan om själen. 
   Trots att en människas själ är evig, är den skör. 
   I just den här existensen är den skör. 
   För vi tappar lätt kontakten. 
   Vi lever i ett samhälle som inte är så snällt mot själen. 
   Som lätt bryter ner människor.      

”Men var inte rädda” skriver Lukas, ”ingen av dem är glömd av Gud”. 
   Ingen av oss är glömda av Gud. 
   Vem du än är, vad du än gjort. 
   Och vi kan vara de som öppnar varandras gravar, här i livet. 
   Vi kan hjälpas åt att bjuda ut varandra i ljuset, i livet. 
   Se bortom, se innanför, öppna upp! 
   Vi kan möta andra inifrån vår själ. 
   Vara den som låter Gud skina igenom och verkligen få dem att förstå att ”DU är mer värd än aldrig så många sparvar”. 

"Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.” 
(Hesekiel 37:12-14)

Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.  Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet. 
(Upp 22:1-5)

Som hönan samlar sina kycklingar under vingarna

"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.  Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.  Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."
   När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner." (Matteusevangeliet 23:37-24:2)

Jesus har på en åsna ridit in i Jerusalem. Han är drygt 30 år gammal och har i alla fall ägnat de senaste åren av sitt liv åt att vandra runt och predika och hjälpa människor. Han har redan förutsett att han i Jerusalem kommer att dömas till döden av översteprästerna och de skriftlärda, korsfästas, dö och sen uppstå.
   Väl i Jerusalem gick han till templet och fann att det hade blivit en marknadsplats och han välte omkull försäljarnas bord ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus! Men ni gör det till ett rövarnäste.” Han undervisade i templet, men Fariséerna kom och försökte sätta dit honom med olika frågor. ”Hycklare” utbrast han, ”varför vill ni sätta mig på prov?”
   Jesus verkade minst sagt less på de skriftlärda och fariséerna och han sa till folket ”Gör allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.” ”Ve er skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.”

Åh, vad jag tror han måste varit trött på människorna som har så svårt att förstå, men framförallt tror jag mest han var sorgsen över det. Sorgsen över hur vi behandlar varandra och oss själva. ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.”
   Fastän det är himmelriket han erbjuder, så vill inte människorna. För sån är visst människans väg, fastän himmelriket erbjuds oss, så är vi oftast inte redo. Vi tror inte riktigt på det, det verkar för bra för att vara sant. Inte förtjänar väl jag att bli omfamnad på det viset. Nej, det där verkar inte vettigt, vad är det för fantasier?
 
De skriftlärda och fariséerna får ofta symbolisera de mest trögfattade, de som står i vägen och bråkar med Jesus. Varför var det just så svårt för de skriftlärda att förstå? De som borde vara de som visste mest. Ja, det frågar vi oss ju fortfarande idag. Hur de klokaste av människor i vårt samhälle, kan ha så slutna hjärtan.
   Jag tror det är för att vårt intellekt ofta ställer sig i vägen för oss. Framförallt när det gäller frågor som rör själen och det gudomliga och evigheten. Det där som det inte riktigt går att sätta ord på eller riktigt förstå. Det där vi inte kan bevisa utan som kräver tro och tillit.

Och där de obevisbara delarna av livet inte riktigt får komma till tals, tror jag istället att rädslan har lätt att ta plats. Rädslan för det vi inte förstår. För det som är annorlunda. Och här kommer Jesus hela tiden och utmanar. 
   Han vill att vi ska välja kärleken även när det för intellektet verkar fullständigt idiotiskt. Han ber oss ha tillit och slänga oss ut i livet. Älska vår nästa, våra fiender och oss själva. Vända upp och ner på alla våra föreställningar om verkligheten, för att nå det verkligt verkliga. 
   
”Här kommer inte att lämnas sten på sten, allt ska brytas ner” säger han och jag tror han menar mer än templet. Jag tror han menar att allt det som är det jordiska, allt det som är jordbundet, som är kopplat till intellektet, till kroppen, våra föreställningar om livet, våra rädslor, våra begränsningar, MÅSTE brytas ner, för att vi ska nå det där himmelriket. 
   Därför händer det ofta något med människor efter kriser i livet. När allt vi litat till har smulats sönder, när vi brutits ner och inte orkar mer, när ångesten slitit oss mitt itu och vi ändå har överlevt. Då kan något annat bryta igenom våra försvar och förvandla livet.
   
Och i dessa tider, när hatet mot de andra fortsätter att döda, är det viktigt att komma ihåg att dessa skriftlärda finns inom alla kulturer och religioner och de finns också inom oss alla. Och vi behöver alla låta våra barriärer brytas ner. Våga mötas och våga älska och älskas, också av Gud. 
   
Och jag tycker det är tryggt att veta att alla får vi plats där under hönans vingar. Och alla är vi välkomna! Efterlängtade! Även de trögaste av oss!