När jag satte mig för att skriva dagens predikan, kom ett minne till mig från tiden som fängelsepräst.Jag har skrivit om det förr, men här fick det liv igen utifrån dagens bibeltexter.
Jag satt en dag mitt emot en tjej på en av avdelningarna.
Vi satt i deras kök och det var första gången jag träffade henne.
Hon berättade att hon går igång på blod, andras och sitt eget.
Att hon nästan hade haft ihjäl ett barn när hon var liten.
Hon berättade och visade med handen hur hon huggit sig själv i benet med en kniv under ett slagsmål senare i livet, bara för att. Hon berättade att hon brukade gå emellan när hennes pappa slog hennes lillebror. Låta honom slå henne istället, att han inte slutade förrän hon grät.
”De säger att jag är narcissistisk och borderline”, berättade hon.
Medan hon pratade så satt jag bara och tittade på henne. Jag reagerade inte alls på det hon sa utan försökte verkligen bara titta på henne, titta in i henne, leta efter något annat.
Jag minns att jag tänkte att hon beskrev sig själv så distanserat, som om någon talat om för henne hur hon är, vem hon är, och nu rabblade hon upp det.
Hon berättade vidare att hon skadat sig på andra sätt, att hon inte kände smärtan längre.
Jag började berätta för henne om hur jag tror att vi människor fungerar. Att det är som att minnen av smärta fastnar i oss, känslominnen.
Att allt det hon varit med om, har satt sig där.
Både fysisk smärta och psykisk.
Och att vi triggas när något händer som påminner oss om det, och då vill vi skapa mer smärta.
Utan att vara riktigt medvetna om det.
”Hur får man det att sluta då?”, undrade hon. ”Det första är att bli medveten om när det händer”, sa jag.
”Så när du känner en önskan att skapa smärta, eller känna smärta, försök titta på den känslan, den tanken.”
”Hurdå. Vadå titta på känslan?” frågade hon.
”Jo, om du provar att blunda och så försöker du se vad som blir din första tanke. Prova.”
Så hon blundade, satt tyst en stund och så sa hon ”Jag undrar vad det blir till middag ikväll”.
”Du ser” sa jag ” det tog ett tag innan den kom.
Och innan dess var det tomt.
Och så kom tanken.
Och eftersom du kan se tanken, så är den inte du.”.
Så berättade jag att jag tror att en människa är en själ, att det är vårt jag.
Och sen har vi tankar och känslor och en kropp och ett ego.
Men jag tänker att du inte ÄR allt det här, du ÄR din själ.
Och allt det andra HAR du.
”Jag är rädd att jag har gjort mig av med min själ för länge sen”, sa hon sorgset.
Vi pratade vidare och så plötsligt började hon le och hon kunde inte sluta. Och jag log tillbaka.
”Vad gör du?”, frågade hon.
”Ingenting, jag gör ingenting, men där har du din själ!” sa jag.
”Nu är du i din själ.”
Och hon fortsatte le och sa ”Sluta, det är jag inte alls det, jag är destruktiv och gillar att vara hård”.
Och så började hon skratta och jag förstod att det blev så tydligt för henne att det inte var sant.
Och sen kunde hon inte sluta le och det bara strålade om henne!
Och vi hade aldrig några fler samtal efter det, men varje gång jag såg henne i korridoren, log hon.
Visst var murarna som omgärdade fängelset ett hinder för den här tjejen. Men jag tror att murarna inom henne själv var betydligt värre.
Här inne i varje människa tänker jag att det finns en själ, att vi ÄR en själ.
En själ skapad till Guds avbild.
En själ som är i kontakt med Gud, även om vi har glömt bort det, satt upp murar som håller oss ifrån den.
Men kontakten kan väckas upp igen.
Om vi bara låter den.
I Matteusevangeliet finns samma parti som hos Lukas, men med lite andra ord. Han skriver ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen.
Frukta istället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.”
Idag är det alla själars dag, men vi talar sällan om själen.
Trots att en människas själ är evig, är den skör.
I just den här existensen är den skör.
För vi tappar lätt kontakten.
Vi lever i ett samhälle som inte är så snällt mot själen.
Som lätt bryter ner människor.
”Men var inte rädda” skriver Lukas, ”ingen av dem är glömd av Gud”.
Ingen av oss är glömda av Gud.
Vem du än är, vad du än gjort.
Och vi kan vara de som öppnar varandras gravar, här i livet.
Vi kan hjälpas åt att bjuda ut varandra i ljuset, i livet.
Se bortom, se innanför, öppna upp!
Vi kan möta andra inifrån vår själ.
Vara den som låter Gud skina igenom och verkligen få dem att förstå att ”DU är mer värd än aldrig så många sparvar”.
"Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.”
(Hesekiel 37:12-14)
Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.
(Upp 22:1-5)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar