Luckor i tiden

Jag har alltid fyllt mitt liv med mycket egentid.
   Alltid varit bra på att dra mig undan, dra mig tillbaka, låsa in mig på min kammare.
   Jag vet att min bästis ibland ville att jag skulle komma och leka, medan jag var upptagen med att sortera mina lådor.

Senare i livet kunde det handla om att sortera mina pärlor utifrån färg.
   Eller måla eller skriva eller möblera om eller sjunka in i en serie eller film eller bok.
   Jag tror inte jag förstod hur mycket tid jag hade till det.
   Eller jag vet det.



Men nu vet jag.
   Nu när jag hungrigt letar timmar och minuter utan andra.
   Nu när jag stressat stirrar på timmen jag har framför mig och desperat funderar över hur jag bäst ska kunna fylla den.
   Ska jag sova, bada, skriva, måla, gå på stan, handla, städa, fota, fixa cykeln, sortera på vinden, bläddra i en inredningstidning eller sy en ny prästtopp?

Trots allt har jag börjat sluta vara stressad så fort jag är ifrån Linus.
   Är han på förskolan, tänker jag inte konstant att de ska ringa mig när som helst för att jag måste komma.
   Och jag är så ofantligt glad att han trivs så bra, så jag inte behöver ha dåligt samvete över att han är där.

Och så helt plötsligt dyker en bonustimme upp.
   Eller till och med en och en halv.
   Som jag inte räknat med.
 
Och lägenheten är städad och jag har tvättat håret hyfsat nyligen.
   Så jag sätter mig bara i soffan och känner lugnet sprida sig inom mig.
   Och jag inser att det var länge sen jag kände så.

Att livet som var självklart förr, känns enormt avlägset nu.
   När jag tänker att jag snart kommer ha mer tid.
   När huset är sålt och vi är två som kommer ha mer tid.
   Det svindlar.

Och jag försöker ta in.
   Att det är verkligheten.
   Att den finns där.
   Att jag finns där.

För jag tappar mig själv när jag inte har tid att tänka, känna, vara kreativ, bara vara.


Och när jag hittar mig själv igen.
   Då kan jag också glädjas på ett helt annat sätt över tiden jag tillbringar med andra.
   Och det är jag så glad för.

När jag känner en längtan efter Linus, när jag är på väg att hämta honom på förskolan.
   Inte bara går dit och samtidigt funderar över vad vi ska äta till middag.
   När jag är genuint nyfiken på hur min älskades dag har varit.
   Då är jag den jag vill vara.
   Då är jag där jag vill vara.