När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”HosiannaDavids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt 21:1-9)
På en ung åsnehingst skulle kungen komma, så berättade Sakarja.
Och när Jesus närmade sig Jerusalem, bad han lärjungarna att hämta ett åsnesto och ett föl.
En åsna var egentligen konstigt nog.
Var man någon framstående, så var det på en ståtlig häst man kom ridande såklart.
Men genom att rida på en åsna så visade Jesus att han är en annan slags kung än vad människorna kanske väntade på.
Hästen är ju ett ståtligt djur som också används i strid.
Men Jesus kom inte med strid, han kom med fred.
Och åsnan symboliserar mer den fredliga bondens vardag än slagfältets.
Åsnan är också lite mindre än hästen, så Jesus kunde se människorna rakt i ögonen istället för att titta på dem uppifrån.
Ett perspektiv han alltid väljer - att kunna möta oss i ögonhöjd.
Men sen tog Jesus det också ett steg längre.
Han bad lärjungarna att hämta ett åsnesto med ett föl.
Jag tror ju inte att Jesus red på det lilla fölet, men det var ändå viktigt för honom att det fick följa med.
Och ni vet väl vad Jesus sagt: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.
Så sakta vandrade de in i Jerusalem.
De behövde säkert stanna lite då och då så det lilla fölet kunde vila.
Kanske behövde det få dia en stund.
Tänk er skillnaden mot en kung som rider in på en tränad häst.
En häst som fåtts att gå i takt, på rak linje, tuktad.
Istället väljer Jesus åsnan och fölet.
Och alla vi som har små barn i vår närhet vet ju att det sällan gås på rak linje med dem.
Egentligen är det mer logiskt.
En ny sorts kung, kommer på ett nytt sätt, med en ny sorts makt.
En ny tid skulle komma, där vi lägger ner vapnen och möts på ett annat sätt.
För många är de kvinnor som runt om i världen frustrerat sett sina söner och män ge sig ut i strid och som innerligt önskat att makten skulle kunna lösa sina konflikter på annat sätt.
Många är de mödrar som desperat försökt skydda sina barn från den hårda värld som finns omkring dem.
Och många är de mödrar som behövt dra ner på takten och upptäckt världen tillsammans med sina barn.
Världen behövde, och behöver fortfarande, ledare som istället för att störta ut i strid på sina höga hästar, ödmjukt sätter sig tillrätta på en enkel åsna och sakta rör sig framåt i en takt så också fölen kan hinna med.
Vi behöver en balans i tillvaron som också innefattar den kvinnliga kraften.
De mjukare värdena.
Som självklart finns inom både män och kvinnor, men den har värderats ner under så lång tid.
Men Jesus vet att vi behöver balansen och uppvärderar det som samhället så ofta nedvärderar.
För vi kommer inte till det där riket om vi inte når det tillsammans.
Med de fattiga, främlingarna, tiggarna, flyktingarna, kvinnorna, barnen.
Vi följer Jesus in i Jerusalem, men samtidigt börjar vi idag, på första advent, vår vandring mot julen.
Mot den dag då Gud föds in i vår värld som ett litet barn.
Vi börjar förbereda oss för att kunna ta emot Gud, i det lilla, lilla barnet.
Och ska man kunna möta Gud i ett litet, litet barn, måste man komma nära.
Böja sig ner.
Ta ögonkontakt.
Och ta sig tid att vara där en stund.
Så den här adventstiden, låt oss ta oss tiden att verkligen förbereda oss för det mötet.
Låt oss sakta in på farten, komma nära, se till att fölet i vårt inre hinner med.
Och så får vi tillsammans se fram emot den tid när inte bara dotter Sion och dotter Jerusalem jublar.
Utan alla döttrar och söner i vår värld kan jubla.
När vi äntligen lägger ner alla vapen, möter varandra i jämlikhet, ser varandra i ögonen och ser Gud där inne.
Som Jesus gjorde i alla han mötte där på vägen, ridandes på åsnan med det lilla fölet, in i Jerusalem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar