Min förlossningsberättelse - del 4 - ett barn är fött

Vid kl 21 på kvällen den 29e oktober var det dags för skiftbyte och jag fick en ny barnmorska och undersköterska. 
   Då var jag 10 cm öppen.

   Ungefär samtidigt dök doulan upp igen efter att vi kallat på henne.

   Genast ville barnmorskan diskutera vissa saker i mitt förlossningsbrev.

   Jag hade önskat att få föda på huk eller på alla fyra för att arbeta med tyngdkraften, men han meddelade att det inte gick om han skulle kunna göra det norska greppet, som är till för att minska bristningar. 

   Då behöver man ligga på sidan eller halvsitta i sängen.

Jag blev lite ställd och var inte jättesugen på att diskutera när jag var så nära att föda fram mitt barn. 

   Det var även några andra frågor som behövde tas och när jag sen fick sitta en stund i duschen kom doulan in till mig.

   Hon hade ju noterat att jag reagerat på den förändrade stämningen och märkte att jag var lite låg, så hon sa att jag ju om jag ville kunde be om att få byta barnmorska. 

   Jag vill inte gärna vara till besvär och tyckte det kändes jobbigt, men hon erbjöd sig att ta det med honom om jag ville.

   Det ville jag.

Sen kom hon dock tillbaka och berättade att han ville prata med mig.

   Jag satte mig i sängen igen och han frågade om jag ville byta för att jag inte fick föda i den ställning jag ville, för alla barnmorskor skulle tydligen vilja att jag födde i samma position.

   Jag försökte förklara att jag är en känslomänniska och mest bara kände att vi inte klickade. 

   Sen kom en kvinna in som presenterade sig som en koordinator på avdelningen och hon sa att jag hade den enda barnmorskan som bara hade mig, de andra var upptagna med flera födande, så det gick tyvärr inte att byta.

   Jag insåg att jag behövde fokusera om för att liksom ladda rummet med ny energi och sa till barnmorskan att "Då fungerar jag så här att då litar jag på att det kommer gå bra och så kör vi!". 

   Han var med och så släppte vi det som varit.

   Eftersom jag skrivit att jag själv ville ta ut mitt barn ur min kropp, sa jag att den ställning som kanske passade bäst för att göra det, var att halvsitta i sängen och han sa att jag bara behövde sätta mig ner precis mot slutet. 

   Fram tills dess kunde jag stå på knä eller på huk, som jag ville.

Vi återgick till att föda barn och jag ställde mig på knä i sängen lutad mot en sacco-säck.
   När värkarna övergick till krystningsvärkar kände jag en tydlig skillnad. 
   Värkarna gjorde inte ont längre utan det kändes bara som en stark kraft och jag insåg att den delen som gjorde ont var helt över. 

   Jag kände att jag ville trycka på och de sa att jag bara skulle krysta om jag verkligen inte kunde låta bli.
   Så jag lät bli.
   Tillslut sa de att det tog för lång tid, så nu behövde jag verkligen krysta.
   Hade de bara sagt tidigare att jag fick, hade jag ju gjort det för länge sen, så jag blev lite irriterad.
 
Jag tyckte det kändes som om han kommit bra långt ner, men barnmorskan sa att det var en bit kvar.
   Doulan uppmuntrade mig att själv känna efter hur långt ner bebisen kommit och när jag kände med ett finger, upptäckte jag att han var precis där, kanske 1 cm in bara. 
   Jag sa det till barnmorskan, och vid nästa värk tittade han och sa att "Jo, där är han visst".
   "Jag sa ju det!". 

Värkarna kom alltmer sällan och tillslut kände jag nästan inte av dem alls.
   Jag hade fått värkstimulerande i många timmar nu och de hade hela tiden höjt dosen.
   Nu fick jag klämma i och krysta på ren vilja.
   Barnmorskan coachade mig i hur länge jag skulle trycka på och tillslut var det dags för mig att sätta mig ner. 
   Det knackade på dörren och barnmorskan försvann en stund.
   När han kom tillbaka sa han att de var lite bekymrade för att det tog så lång tid. 
   Jag hade nu varit i utdrivningsfasen i nästan 3 timmar. 
   Jag kände att jag blev jättestressad och sa det till honom, att det var väldigt onödigt att säga det till mig, så jag blev stressad.
   "Vet du vad jag svarade?" sa han, "Att han är ute om 5 minuter, så nu fokuserar vi". 

Barnmorskan hade redan börjat hålla mot med varma blöta handdukar och coachade mig vidare med att säga till när jag skulle trycka på och när jag skulle pausa. 
   Jag började misströsta lite och fick återigen känna efter att huvudet var på väg ut.
   Jag tryckte på, men kände att det inte skulle gå.
   Peter, doulan och barnmorskan började heja på mig, att han alldeles snart var ute. 
   Jag kände det som att jag hade ett hinder i mig.
   Att jag för att få ut honom var tvungen att släppa taget helt. 
   Öppna upp mig helt.
   Inte bara fysiskt, utan på något annat plan också.
   Tillslut kände jag att jag bara behövde släppa på allt, så jag öppnade mig och öppnade mig och tryckte på och bestämde mig för att spricker jag nu så må jag spricka, men nu ska han ut. 
   Och jag tryckte på igen, fick pausa och så trycka på lite halvt och så var huvudet ute. 

Jag kan den här delen väl, för jag har den på video, doulan filmade. 
   Barnmorskan tog loss navelsträngen som satt ett varv runt halsen.
   Jag fick trycka på lite igen och så kom axlarna ut.
   "Nu kan du ta honom", sa barnmorskan och jag tog tag i honom och drog ut honom.
   Lyfte upp honom och utbrast "Men Gud" och "Herregud" och la honom på bröstet.
   När han väl låg där, tittade jag på honom och sa "Hej!" sen började jag skratta.
   Där var han, mitt barn.

Han var lite slö men kom efter ett tag igång och började skrika.
   Jag hade gissat att han inte skulle vänta med att födas till det beräknade datumet som var den 4e november, utan trodde han skulle komma den 29e oktober. 
   Nu visade det sig att han föddes 3 minuter över midnatt den 30e oktober.

Jag började blöda mycket och barnmorskan förvarnade oss att rummet skulle fyllas upp med folk. 
   Doulan uppmanade mig att bara fokusera på barnet på mitt bröst och det gjorde jag.
   Jag kände mig helt lugn och tittade på honom och smekte honom, vi räknade hans fingrar och tår och bekräftade att han faktiskt är en pojke. 
   En läkare kom in, men barnmorskan sa att jag slutat blöda. 
   1,35 liter blod förlorade jag.
   När de städat undan syddes jag med några stygn, men jag hade tack och lov bara spruckit väldigt lite. 
   
Jag hade önskat att bebisen skulle få gå igenom de 9 stegen. 
   Att i lugn och ro få ta sig fram till bröstet och börja suga.
   Barnmorskan ville helst få väga och mäta, så han skulle kunna gå vidare till nästa födsel sen, men vi stod på oss om att bebisen skulle få de 2 timmar det kan ta att ta sig till bröstet. 
   Han rörde sig sakta baklänges mot ena bröstet.
   Så låg han där ett tag och provade sig fram, fick tag på bröstvårtan, men orkade inte riktigt suga. 
   
Vi fick in en bricka med mackor och cider och vid halv 4 började Linus amma.
   Sitt namn hade han inte fått än, vi hade några namn på förslag, men inget verkade stämma, så det var först nästa dag när vi letade nya namn som vi hittade det. 
   Lintotten Linus.

Fortsättning följer... 

Min förlossningsberättelse - del 3 - till 10 cm

Natten mellan fredag och lördag 28-29e oktober kom vi ner till förlossningen.
   Vi ringde efter doulan, som följde med oss ner.
 
På perinatalavdelningen hade de undersökt mig och konstaterat att jag var 2-3 cm öppen.
   Nu gjorde de en till undersökning och liksom på avdelningen verkade det lite svårt att avgöra.
   Tillslut sa barnmorskan att "Nej, det är bara ett veck man känner, du är bara 1,5 cm öppen".
   Och jag kände det som att det gick bakåt.
   "Måste jag åka upp på avdelningen igen då?" undrade jag förskräckt.
   Men jag fick stanna kvar.
   Något nedslagen fick jag ta ett bad och medan doulan satt och höll mig sällskap fick Peter sova.

Väl tillbaka på rummet la jag mig att vila och doulan åkte hem för att göra detsamma så hon också skulle orka vara med sen när det kom igång ordentligt.
   Jag låg och slumrade och andades igenom mina värkar.
 
Jag kände någon konstig smärta åt ryggen som om en nerv kom i kläm.
   Satte mig tillslut upp och insåg att jag behövde kräkas.
   Insåg att jag inte hann be om en påse och att det bästa vara att kräkas ut över golvet och kaskadkräktes rakt ut.
   Ropade på Peter som yrvaket flög upp ur sängen och jag bara kräktes och kräktes.
   Han lyckades tillslut ringa på larmet och en barnmorska och en undersköterska kom in och städade lugnt upp.
   Tydligen var det helt normalt att kaskadkräkas över ett helt golv och de var vana.

Eftersom jag inte öppnade mig mer, föreslog de på förmiddagen att jag skulle ta lite cytotec.
   Jag har hört om cytotec innan, att det egentligen inte är ett läkemedel framtaget för förlossningar och att det dessutom kan ha ganska ordentliga biverkningar i form av blödningar i livmodern och till och med att livmodern kan brista.
   Därför var jag inte jättesugen på det.
   Men jag insåg också att vi nog behövde göra något för att det skulle gå framåt och gick med på att testa.

Trots att jag sagt ja efter en del diskuterande, fortsatte barnmorskan att argumentera.
   Jag sa att hon inte behövde.
   Att jag valde det!
   Något som kändes viktigt för mig, då jag själv ville känna genom hela förlossningen att det var jag som tog besluten.
   Att jag aldrig kände mig överkörd eller som att jag gick med på något som jag egentligen inte ville.
 
De ville även börja med värkstimulerande, när jag väl öppnat mig mer, så att bebisen skulle få hjälp att komma ut.
   Även här visste jag om biverkningar i form av problem med anknytning till bebisen och försenad amning.
   Detta på grund av att man tillför ett syntetiskt oxytocin, vilket gör att kroppen inte bildar eget.
   Det syntetiska påverkar dock inte kroppen på samma sätt som det egna, utan bidrar bara till att dra samman livmodern.
   Därför får hjärnan alltså inte ta del av det må-gott-hormon som till exempel behövs för att signalera till brösten att producera mer mjölk.

En av orsakerna till att jag ville vara väl informerad om eventuella biverkningar, var att ändå kunna välja att använda ett läkemedel, men med en medvetenhet om vad man sen måste vara uppmärksam på och kanske kompensera för.
   Och eftersom jag nu var så pass trött efter flera dagars värkarbete, gick jag med på att använda det.

Eftersom jag var väldigt trött föreslog de också att jag skulle ta lite morfin och ett par alvedon för att få hjälp att sova lite.
   Tar man morfin för nära födseln, vet jag att det kan påverka bebisens andning, men tas det i tid innan hinner det gå ur kroppen och påverkar inte.
   Jag räknade med att det var ett antal timmar kvar, och gick med på det också.

Jag slumrade in i en dimma och minns hur de kom in och undersökte mig lite då och då och hur jag nu var 3 cm öppen, 5 cm öppen, 7 cm öppen.
   Eftersom morfinet slappnar av kroppen är det inte ovanligt att det börjar gå fortare framåt med öppningen.
   Jag började kvickna till och varierade mellan att sitta på pilatesbollen och gunga, eller stå upp lutad mot en sacco-säck på sängen, medan Peter masserade mig på ryggen.

När jag lärde mig om smärtlindringsmetoder innan ville jag veta vilka som inte hade biverkningar som påverkade mig eller bebisen negativt.
   En av dem var sterila kvaddlar och jag var lite nyfiken på att testa dem.
   Man sprutar då in lite sterilt vatten under huden där man har ont, i mitt fall nere i ryggen.
   Kroppen tycker inte om sterilt vatten utan tar sig snabbt an det vilket frigör ett kroppseget smärtstillande medel i området som håller i sig i ett par timmar.
   Vissa tycker att smärtan att sätta dem är värre än smärtlindringen de ger, men jag tyckte inte det var så farligt.
   De lindrade nog smärtan i ryggen, men jag hade nog lika gärna kunnat vara utan dem.
   Vi satte inte heller några fler.

Det som under hela förlossningen fungerade bäst för att hantera smärtan var absolut andningen.
   Det i kombination med att Peter masserade mig väldigt hårt på några punkter nere i ryggen, men även strök mig lätt över övre delen av ryggen.
   Beröringen gjorde stor skillnad!
   Doulan tryckte även på akupressurpunkter på olika ställen på kroppen, vilket hjälpte.
   Annan smärtlindring kände jag inte att jag behövde och jag ville inte heller ha lustgas, då jag ville vara så klar som möjligt i huvudet för att uppleva vad som hände i min kropp.

Under de här timmarna under dagen när jag öppnade mig till 10 cm, var det Peter och jag och en barnmorska och en undersköterska som i dämpat ljus och stort lugn arbetade oss fram.
   Det var den stämning jag hade hoppats på och jag upplevde aldrig smärtan som särskilt jobbig, utan lät krafterna verka i kroppen.

Doulan har i efterhand påmint mig om hur jag beskrev upplevelsen av värkarna i början.
   När jag följde med dem ner på djupet, kändes det som om det öppnades stora salar inom mig.
   Sal efter sal.
   Jag upplevde även att värkarna hade olika färger.
   Någon ljust gul och någon varmt röd, någon djupt blå.
   Att inte försöka fly värkarna utan snarare nyfiket upptäcka dem var häftigt.
   Krafter i min kropp som tog mig till någonstans bortom.

Fortsättning följer...

PS. Det finns såklart medicinska saker jag kan ha fel om, och beskriver bara allt som jag uppfattat det.

Tankens kraft

Min gammelmormor Ellen brukade prata om tankens kraft. 

Att det faktiskt spelar roll vad man tänker. 

Att ens tankar kan förändra tillvaron.

När jag vandrade brukade jag ifrågasätta det jag kände och tänkte.
   Jag utforskade om det verkligen behövde vara sämre att vandra i regn än sol.
   Eller att vandra i bullrig stadsmiljö än i fridsam natur.

Det jag insåg var att jag kände och tänkte så mycket negativt per automatik, där det faktiskt inte behövdes.
   Att jag, om jag ansträngde mig lite, kunde hålla isär det.
   Att jag kunde fortsätta vara glad trots att det gjorde ont i fötterna till exempel.

Mina erfarenheter har varit bra att ha de här veckorna med en liten bebis.
   När jag blivit väckt flera gånger per natt för att amma eller byta blöja.
   Då har jag insett att om jag tänker att det är jobbigt, så blir det också det.
   Men om jag hälsar min lilla älskling med kärlek och anstränger mig för att tänka att det är ganska så fantastiskt att jag får möjlighet att amma just honom, ja då blir det också det.

Vissa gånger är det svårare så klart.
   Men ännu svårare blir det faktiskt om jag låter de negativa tankarna ta över.

Vissa dagar har jag gått upp och känt mig som en zombie.
   Jag har blivit arg för minsta lilla och varit irriterad och ledsen.
   Men så har jag ofta upptäckt att jag tycker det är ganska så tråkigt att känna så.
 
Att här sitter jag med den här underbara lilla varelsen i famnen och känner mig sur.
   Det är ju jättetråkigt.
   Så då bestämmer jag mig för att så vill jag inte ha det.
   Att om jag ska vara trött kan jag ju i alla fall vara glad också.
   Och om jag bara accepterar det som är och slutar tycka att det vore bättre på något annat sätt, så kan jag njuta av det som är.

Så då sätter jag på lite julmusik och dansar runt med Linus i famnen.
   Jag attackpussar honom tills han tittar på mig med en sex veckor gammal bebis tonåringsblick som säger "Vad jobbig du är mamma!".
   Idag ställde jag mig också och målade väggmålning istället för att sova. 
   För jag har insett att lite egentid och att göra något som känns riktigt Ellen, är lika viktigt som att sova ikapp.
   Det fyller på energidepåerna på andra sätt bara.

Min förlossningsberättelse - del 2 - värkar och permissioner

På torsdag förmiddag, den 27e, gick de ronden.
   Jag hade frågat några olika barnmorskor varför jag fick antibiotikan och hur det var tänkt att fungera, eftersom jag vid senaste urintestet inte haft Streptokocker B längre.
   De menade att man aldrig blir av med dem helt och därför behövde behandlas.
   Men om jag ändå inte kunde bli av med dem, varför var det då ens lönt att behandla, undrade jag.
   De verkade alla bli lite irriterade.

Så när en äldre specialistläkare nu kom förbi, så förklarade han det ärligt för mig på ett sätt jag uppskattade.
   Streptokocker B är otroligt vanlig hos kvinnor och även om det inte längre finns i urinen, kan det finnas i födelsekanalen och alltså smitta bebisen på vägen ut.
   Det är ett spektrum av bakterier, där några få är väldigt farliga för bebisar, medan övriga är ofarliga.
   Att testa vilken sort man har kostar för mycket, så det gör de inte.
   De behandlade alltså mig, för att antibiotikan skulle gå över till bebisen, som skulle skyddas utifall att det var en farlig sort.
   Okej, sa jag, då förstår jag.

Det andra han ville prata om var att jag fick ligga ner för att huvudet inte var fixerat.
   Jag var ganska frustrerad, eftersom det knappast gick att snabba på förlossningen liggande.
   Jag ville upp och röra på mig, så bebisen skulle röra sig neråt.
   Läkaren tyckte att han nu låg så pass långt ner, trots att han inte var helt fixerad, att risken var försumbar att navelsträngen skulle klämmas.
   "Så det sämsta du kan göra" sa han, "är att ligga stilla här! Ut och promenera!".
   "Och vill du vänta med igångsättning tills det gått 72 timmar så går det bra."

Så jag fick permission till nästa antibiotikados och vi gav oss ut på stan.
   Vi promenerade ner och överraskade en kompis i hennes butik och eftersom hon visste om att vi låg på förlossningen blev hon härligt förvånad.
   Vi åt smarrig pizza på en restaurang, jag andades igenom värkar och sen promenerade vi väldigt sakta tillbaka igen.

På vägen kom vi förbi domkyrkan och jag som inte varit inne i en kyrka på många månader kände en längtan att gå in.
   Vi gick runt sakta, tog en tur ner i kryptan och tittade på förberedelserna inför påvens  besök.
   Så tände vi ett varsitt ljus i ljusbäraren och jag bad om en lyckad förlossning.
   Att bebisen skulle må bra och att jag skulle ta rätt beslut under förlossningen, för honom och för mig.

Den första natten fick vi ett rum där det även fanns en säng för Peter, men andra natten hamnade jag i ett rum med en annan tjej.
   Hon var i vecka 27 och hade sammandragningar.
   Doulan kommenterade det passande, "Det är lite förvirrad energi där inne när en ska hålla igen och en ska försöka öppna upp".
   Peter fick låna en säng i ett litet rum rakt över korridoren.
   Jag låg hela natten med mer regelbundna värkar och andades och andades.
   När morgonen kom kände jag mig nästan euforisk och så nöjd med att jag kunnat andas mig igenom hela natten.

Andningen var det som verkligen var min stora trygghet under hela förlossningen.
   Att bara andas helt vanligt, in och ut genom näsan som jag är van vid.
   När jag andas normalt, låter jag kroppen veta att allt är normalt och den blir lugn.
   Ingen profylaxandning och inget flåsande, bara vanlig andning.

På fredagen vandrade jag återigen tålmodigt fram och tillbaka i korridoren.
   Peter undrade om vi inte skulle låta dem sätta igång mig, men jag kände så tydligt att om förlossningen tar ett par dagar extra av mitt liv, vad spelar det för roll.
   Så länge bebisen mår bra och jag har ork.

För att snabba på förloppet lite på mer naturlig väg, kallade vi på doulan som fick hjälpa oss med några övningar för att få ner bebisen i förlossningsläge.
   Vid en fick jag ligga på sidan i sängen, med det övre benet liggande över det andra, lutandes ner mot golvet.
   Vid den andra fick jag stå på knä uppe på sängkanten och sen luta mig ner och ställa mig på underarmarna på golvet.
   Japp, med stor gravidmage och allt.
   Men självklart också med hjälp av Peter och doulan som sen fick baxa upp mig igen.

Sen bestämde vi oss för att gå ut och äta middag på stan.
   "Ta ett glas vin" sa doulan, "då brukar det komma igång".
   Vi promenerade sakta ner till Stortorget och jag åt mellan värkarna en god Ceasarsallad.
   Bredvid oss satt en mamma med en bebis i sjal, kändes som ett lovande tecken.
   Eftersom värkarna blivit starkare, orkade jag inte sitta kvar så länge och sen fick Peter leta upp en taxi som tog oss tillbaka till sjukhuset.

För att kunna fokusera lite mer på mitt värkarbete hade vi under dagen fått ett eget rum där jag nu under natten fick starkare och starkare värkar.
   Äntligen verkade det hända saker och när jag undersöktes visade det sig att livmoderhalsen var helt utplånad och jag var öppen 1,5 cm.
   Inte mycket, men äntligen något.
   Några timmar senare var jag öppen 2-3 cm och fick mitt i natten äntligen lämna perinatalavdelningen och rullas ner till förlossningen.

Fortsättning följer...

Min förlossningsberättelse - del 1 - vattnet går

Innan jag skulle föda läste jag ett antal förlossningsberättelser.
   De lärde mig att en förlossning i princip kan gå till hur som helst.
   Förutom att det kommer ut barn på slutet, verkar allt kunna ske i vilken ordning som helst och ta hur lång tid som helst.
   Och det var bra att inse innan min egen började.

Jag hade förberett mig noggrant.
   Just för att jag visste att inget egentligen gick att planera, ville jag veta vilka val jag kunde behöva göra och liksom sätta trygga ramar runt allt, så att vad som helst skulle kunna hända där innanför.

Jag hade pratat med min terapeut om mina upplevelser av tidigare sjukhusvistelser och fått övningar att göra där jag föreställde mig olika scenarior under förlossningen och att de kändes bra.
   Vi hade tre långa samtal med vår doula innan.
   Vi gick igenom förlossningsförloppet, smärtlindringsmetoder och smärthanteringsmetoder.
   Jag visste från början att jag ville ha en så naturlig förlossning som var möjligt.
   Och jag visste att sannolikheten var större om jag hade ordentligt med stöd, därför kändes det viktigt med en doula.

Jag hade en tanke om att stanna hemma så länge som möjligt när det väl satte igång.
   Sitta och gunga på min pilatesboll framför en öppen brasa.
   Sitta ute i badtunnan och andas.

Födseln var beräknad till den 4e november.
   Veckan innan hade Peter en sista jobbresa inplanerad, men jag kände mig lite tveksam till om jag ville släppa iväg honom.
   Jag hade nån känsla av att det kanske inte var en så bra idé.
   Vi kollade i alla fall upp när tågen gick hem och hur många timmar det skulle kunna tänkas ta om jag till exempel ringde honom mitt i natten.

På morgonen den 26e oktober låg jag och drog mig i sängen.
   Vid kl 10 gick jag upp för att gå på toaletten och upptäckte att det rann vatten ner längs insidan av benen.
   Hjärtat började skutta "Vattnet har gått!".
   Jag visste inte vem jag skulle ringa först och minns knappt vem jag valde.
 
Ringde i alla fall till förlossningen för att berätta att vattnet gått, men att bebisens huvud vid senaste besöket hos barnmorskan fortfarande inte hade fixerats.
   De ville att jag skulle komma in på undersökning och när de föreslog en tid om bara 45 minuter sa jag att jag nog inte hann till det eftersom jag var tvungen att ta bussen.
   Jag fick en tid en timme senare.

Jag ringde Peter som precis hade anlänt till Strängnäs och fick hyra en bil för att börja köra mot Lund.
   Jag ringde doulan som erbjöd sig att följa med mig in, eftersom Peter inte var hemma.
   Jag ringde mina föräldrar och berättade att det satt igång, varpå mamma talade om för mig att jag minsann inte skulle ta bussen in till förlossningen utan att hon gärna betalade en taxi.
   Taxi, det hade jag inte ens tänkt på att jag kunde ta.
 
Sen satt jag och försökte bestämma vilka strumpor jag skulle ha i 10 minuter.
   Jag åt ett par mackor till frukost, där den ena blev en halv cm tjock och den andra ungefär 3.
   Jag kände mig helt speedad och upprymd och tänkte att även om jag nog skulle få åka hem igen, så var det nog bra om jag tog med min förlossningsväska som jag i alla fall packat.

Det var bra eftersom de inte släppte hem mig.
   Jag hade en urinvägsinfektion ett par veckor tidigare och har man väl haft Streptokocker B under graviditeten, så vill de ge en antibiotika intravenöst innan bebisen föds.
   Dessutom var ju inte huvudet fixerat och alltså fanns det en risk att navelsträngen skulle klämmas om jag inte låg ner.

När jag kom in berättade sköterskan som tog emot mig, att det kanske skulle vara lite väntetid, eftersom jag var den 5e den morgonen som kommit in med vattenavgång.
   Något som var väldigt ovanligt då endast 10 % av förlossningarna börjar så.
   För att ta reda på om vattnet verkligen gått ville den unge läkaren göra en vaginal undersökning, något jag också blivit varnad för.
   När vatten har gått, ska man helst inte föra in något som kan dra in bakterier.
   Dessutom behövs det inte, då det finns andra sätt att ta reda på om det är vattnet som gått.
   Jag påpekade det och han lommade iväg för att titta på vätskan från min binda i ett mikroskop istället.
   Han kom tillbaka och meddelade att det inte gick att fastställa, men då hade det runnit ut så pass mycket mer vatten på britsen att han inte behövde undra längre.

Läkaren meddelade mig att de ville lägga in mig och gärna sätta igång förlossningen så fort som möjligt.
   Det var inte okej för mig.
   Jag visste att man i Lund gärna vill sätta igång förlossningen efter 24 timmar om vattnet går.
   Jag har hört att det tidigare var 48 timmar, men nu när de slagits ihop med Malmö som haft 24 timmar och vägrat byta, så har även de det.
   Alltså utan medicinska orsaker.
   I Ystad har de till exempel 72 timmar.
   Han gick tillslut med på att i alla fall ge mig 24 timmar och jag tänkte att det sen fanns tid att förhandla vidare.

Jag lämnades ensam med doulan en stund och lät tårarna komma.
   Tårar över att det inte blev som jag hade tänkt mig.
   Att jag som helst hade velat föda hemma, och inte kände mig särskilt sugen på att vara på sjukhus alls, nu blev inlagd.
   Jag sa till doulan att jag bara behövde få vara ledsen en stund, för att sen fokusera om och så är allt som det ska vara.

En sköterska kom in och bad mig vänta i väntrummet och jag undrade om jag verkligen borde det eftersom jag fått höra att jag inte borde resa mig upp.
   Hon gick för att dubbelkolla och återkom och sa att jag visst hade rätt och skulle ligga kvar.
   Sen kom de och rullade upp min säng på avdelningen.
 
Väl uppe på avdelningen hade det hunnit bli eftermiddag och jag fick en väldigt sen lunch.
   Doulan stannade med mig tills Peter kom.
   Jag pratade nästan konstant under de 8 timmarna vi tillbringade tillsammans och frågade henne vid något tillfälle om det var normalt.
   Vi skrattade gott och hon konstaterade att det var det.
   Man blir lite speedad.

På eftermiddagen började jag också få lite värkar, men varken särskilt starka eller ofta.
   Varje gång jag gick upp för att kissa under det första dygnet, fick jag ringa på barnmorskan som kom och kollade bebisens hjärtljud när jag väl lagt mig igen.
   Var 6e timme fick jag antibiotika.
   Jag hade på mig min nyköpta omlottklänning som jag tänkt ha för förlossningen eftersom jag inte ville föda i sjukhuskläder.
   Eftersom jag ville skapa en känsla som var så långt ifrån sjukhusaktig som jag möjligtvis kunde.

Ja, så börjar min förlossningsberättelse och fortsättningen följer...