Caminho Madeira

Jag är på resa igen.
   Madeira.
   Tre dagar innan jag åkte visste jag knappt att ön fanns, jag hade inte kunnat peka ut den på en karta över världen, men iaf kopplat den till sydvästra Europa.
   Och nu är jag här.
 
Färden gick passande nog rakt över Caminon och Santiago de Compostela.
   För oavsett plats är det ju en Camino jag är ute på, här i Portugal kallas vägen dock Caminho.
 
Jag älskar de här sista-minuten-bokningarna.
   Jag blir nästan yr av eufori att jag bara kan åka iväg såhär.
   Till en plats jag knappt visste fanns.
   Helt byta ut allt, temperatur, klimat, lukter, synintryck, ljud, kultur, upplevelser.
   Och här är så mycket intryck, så mycket vackert, blommor, färger, målningar, skulpturer, hus, gränder, berg och hav.

Jag har åkt linbana och varit i exotisk botanisk trädgård och vandrat brant nerför i en halv mil och solat och ätit gott och druckit gott och samtalat och själavårdat (ja, det också) och så mycket mer.
 
Och varje gång jag ger mig ut såhär så undrar jag varför jag inte gör det oftare.
   För vad är livet om det inte handlar om att upptäcka och erfara.
   Livet får bli så stort så stort.
 
Och jag insåg när jag nästan tappade andan av hänförelse att jag försökte fånga det vackra, men det gick varken att fotografera eller beskriva i ord.
   Jag insåg att jag liksom ville bli mätt på det, men det går inte.
 
Så just där och då blev upplevelsen så stark att den slog över och jag insåg att det är så det är, med allt det storslagna i livet, det finns där oavsett mig.
   Jag kan inte fånga det eller hålla det kvar.
   Det slutar inte vara vackert när jag går därifrån och jag kan inte ta med det.
   Jag kan bara njuta just i den stunden.
 
Och det är det som är den stora tjusningen i livet.
   Det är bara i stunden som det går att njuta av livet.
   Oavsett vad det gäller.
   Och jag påminns om att livet är så här gigantiskt stort alltid, även när jag inte förmår ta till mig det.