Ömsa skinn

Jag har haft en tid av rastlöshet och handlingsförlamning.
   Försökt fundera ut vad jag vill göra men utan att fundera.
   Försöker känna mig till det.
   För att jag vet att det inte är huvudet som kommer klura ut det till slut.
   Försöker följa den energi som dyker upp åt något håll, vilket som helst.
   Men den försvinner oftast lika snabbt igen.

Har en aning om att allt är precis som det ska.
   Att det är en tid av omvandling.
   Att jag får vänta ut det.
   Och att jag måste följa den här ångesten ända ner i avgrunden.
   För att nå döden som öppnar upp för uppståndelsen.




Det känns som om jag ömsar skinn.
   Men att det gamla skinnet liksom sitter kvar omkring mig som en tvångströja som låser fast mig.
   Ett trassel av rädslor jag inte hittar ut ur.
   Rädd att inte leva upp till andras förväntningar.
   Mina förväntningar.
   Rädd för vad som händer om jag struntar i förväntningarna.
   Rädd att inte hitta vägen fram.
   Rädd att inte våga stå kvar i det som är.
   Rädd att blotta mig.
   Rädd att komma nära.
   Rädd att äntligen få så mycket av det jag längtat efter.
   Rädd att släppa gamla mönster.
   Rädd att inte kunna släppa dem.
   Kanske mest rädd för rädslan själv.
   Fastlåst.

Precis som mitt hem.
   Intrasslat bakom blå nät och byggnadsställningar.
   Också under rekonstruktion.

Men jag ser ljuset där framme.
   Jag vet att det bara är en tidsfråga.
   Som om minsta lilla cell i mig vet vad som kommer och att det är gott.
   Vet en massa.
   Bara inte vägen dit.
   Där inne brinner det och energin byggs upp.
   Men den hålls inne.
 
Där inne finns ett vårskrik som söker vägen ut.