Alltid på väg

Jag har ju nån slags tanke om att ifall jag är öppen och lyhörd och försöker följa den ledning jag får så kommer jag att hamna rätt.
   Och när jag inte har någon aning om åt vilket håll jag ska gå, så är det för att jag ska stå still ett tag till.
 
Men det här är ju inte enkelt och bekvämt alltid.
   Framförallt är det inte enkelt för att andra människor ofta tycker man ska ta någon väg, vilken som, bara man går framåt.
   Och så står jag envist kvar, för djupt inom mig vet jag att det är det rätta.

   Och jag vilar i att jag ständigt får bekräftelser på att det fungerar.

   Att när det är dags, så visar sig vägen för mig.

   Att det inte går att forcera.

Men att inte veta kan också vara väldigt frustrerande i perioder.
   Och just nu är det lite så.
   Frustrerande också för att jag känner mig rastlös, för att jag vill göra och verka och jag vet inte var eller hur.

Det är inte helt lätt i relation till samhället heller.
   Ibland får jag känslan av att folk tycker det är vettigare att luras lite och ljuga lite istället för att vara ärlig och rak.
   Man förväntas spela med i spelet liksom.
   Men jag gillar inte såna spel.
   Jag får svårare och svårare att spela med i såna spel.

Så jag fortsätter att leta andra vägar.
   De som leder rakt in i något outforskat.
   Nyss ledde de mig till Madeira och något oväntat rakt över både Finisterre och Santiago de Compostela på vägen hem.
   Vyer som påminde mig om andra vägar jag valt som verkat provocerande och annorlunda, men som varit så betydelsefulla i mitt liv.
   En resa som påminde mig om att jag existerar i relation till något mycket större.
   En hel värld.
   Och att jag ständigt är i rörelse, även när det känns som stiltje.  

Så jag fortsätter följa med när livet kallar.
      Och när det känns obekvämt och oroligt, så får det helt enkelt vara det ett tag.
   För jag vet att jag är på väg, alltid på väg.