Delpersoner

En stor del av min vandring sker i mitt inre.
   Jag skojar ibland om att jag är lite av en utvecklings-junkie.
   Jag kan inte riktigt sluta försöka förstå mer om mig själv och hur människan fungerar.

I terapin utforskar vi mina olika delpersoner.
   Vissa har varit lätta att hitta.
   Jag har en stark Hjälpare som gör att jag mer än gärna kliver in och försöker hjälpa andra människor, både yrkesmässigt och privat.
   Jag har en Analytiker som hela tiden är sysselsatt med att analysera, sortera och förstå vad som pågår.
   Ja, och så finns det ett ganska stort antal andra där inne.

Ju mer jag lär känna dem, desto mer bekant blir jag med både deras negativa och positiva sidor och desto mer kan jag medvetet låta dem verka i mitt liv på ett balanserat sätt.

Men vissa är svåra.
   De döljer sår och rädslor.
   Skyddar och bevarar, även när det inte riktigt blir så bra för mig.
   Döljer delar av mitt inre som jag inte bedöms redo att få se.

Ibland behöver jag låta dem få färg och form för att bättre förstå dem.
 
Nu senast är det den Kloka jag börjat ana.
   Stabil och kontrollerad, vettig, med koll och djup, enormt kunnig.
   En gruppledare över flera andra delpersoner, där i bakgrunden utan att jag riktigt sett den.
   Som ett stort blått paraply, som växer ut till hela universum.

Den Kloka skyddar och jag visste först inte riktigt vad.
   Både skyddar och skyddar mot.
 
Skyddar mot den Irrationella, som blir ett verktyg som banar väg för det jag nästan aldrig släpper fram.
   Själva Livskraften, som är som solen.
   När jag håller tillbaka och kontrollerar, måste den Irrationella istället braka på och ofta förstöra på vägen.
 
Och skyddar.
   Skyddar den Sårbara och sköra insåg jag tillslut.
   Den Sårbara som är en hel blommande sommaräng.

Jag förstår dem bättre när jag får måla dem.
   Den Kloka som skyddar sommarängen, men också hindrar det livgivande regnet från att nå det.
   Skyddar och riskerar att döda det under tiden.
   Balans, balans, balans.

Den Sårbara sommarängen som skulle kunna elimineras av en lie på ingen tid alls.
   Men ändå står den där med sina vackra blommor, eller kanske just därför.
   I nuet, riskerandes allt.
   Men också med förmågan att ta sig tillbaka, när regnet och den livgivande solen ger den näring kan den växa upp igen, oavsett hur svårt den drabbats.

Och så solen, Livskraften, som är större och mer kraftfull än jag nog kan förstå.
   Som skapade mitt liv och håller mig levande.
   Som hållit mig levande genom kriser, kroppsliga och själsliga.
   Som är själva livet som kommer fortsätta stråla även när min kropp inte längre orkar.
   Evig är den.    
 
Men den kan också bränna, bränna, bränna obönhörligt.
   Var för sig och tillsammans, men utan medvetenhet, kan de flesta av mina delpersoner ta död på mig.

Balans, balans, balans.
   En helig treenighet får de bli.
   Den Kloka, Livskraften och den Sårbara.