Me, myself and I.

Idag umgås jag med två av mina delpersonligheter.
En av dem är väldigt välkänd för mig, även om jag nog inte sett henne så tydligt tidigare.
Den andra är ganska ny.
Ny för mig.
Själv har hon nog alltid funnits där.

Hon är tålmodigt väntande.
Väntande på att någon ska se henne.
Att jag ska se henne.
Nu när jag oväntat gjort det så märker jag att hon växer.
Växer upp lite grann, inte längre en flicka utan en tonåring.
Hon närmar sig försiktigt och är lyhörd för hur jag reagerar.
Vill inte tränga sig på.
Hon är nog också lite avvaktande för att hon inte riktigt litar på mig.
Hon är den som är rädd för att inte kunna älskas bara för den hon är.

När vi gick bredvid varandra smög hon försiktigt in sin hand i min.
Och jag kände en spirande glädje.

Jag har frågat vem hon är, men nog inte riktigt vågat lyssna till svaret än.
Man får gå försiktigt fram i utforskandet av sitt inre.

Den andra vet jag vem hon är.
Hon är hjälparen.
De var lika gamla.
Kanske blev det en split och hon tog över medan den andra försvann.

Hon är trött, innerligt trött.

Om den andra är en sval blå färg är hon en blekt rostfärgad.
Jag förstår att hon en gång var ljust rosa.
Stilla rent brinnande.
Men att hon med tiden blivit ganska sliten.

Jag tror till och med att hon fått nog av att alltid behöva jobba så hårt för hon gör sin röst hörd oftare och oftare.
STOPP! säger hon väldigt tydligt.

Och jag övar mig i att lyssna.

Jag väntar på att få höra vad den andra vill.
Och hoppas att jag kommer kunna lyssna.

Att säga Ja!

Idag har vi vandrat i Jesu fotspår från Olivberget. 

   Via Getsemane. 

   Längs Via Dolorosa.

   Till Gravkyrkan. 

Under dagen växte min irritation och frustration och jag kände mig rätt less! 

   

Less på trängseln och hysterin. 

   Less på vakter inne i kyrkor som skrek "tystnad" till turisterna. 

   Less på att skuffas runt som boskap. 

   Less på att inte känna någon helighet eller andlighet. 

Allt kulminerade i Gravkyrkan där jag så snart jag kommit in funderade på att gå ut igen. 

   Istället satte jag mig på en bänk i ett mörkt hörn. 

Jag övar mig i att lyssna till kroppens och själens signaler och att inte så snabbt värdera det jag känner. 

   Jag försöker låta bli att tänka att jag är på dåligt humör, utan istället försöka identifiera vad mitt inre vill mig. 

   Så jag accepterade mina känslor och det tydliga budskap av obehag jag fick och bad till Gud att visa mig vad jag kunde göra av det.

Jag satt där i kyrkan och samtalade med en kollega om vad det var vi upplevde. 

   Om hur allt bara kändes som tvärt emot vad Jesus försökte visa på. 

   Hur det inte är sakerna eller formerna som är heliga. 

   Hur gnuggandet av en sten som Jesus kan ha legat på, antyder att den är lite heligare.

   Som när en kursare jag var med i Rom var så förtjust för att han fått påvens välsignelse och jag undrade om det ändå inte var Guds välsignelse han fått och att den väl är lika fin oavsett vem som förmedlar den.

   

Hur det inte handlar om att hålla så stelt på traditionerna att det i själva verket hamnar mellan oss människor och oss och Gud. 

 

Hur människovärdet borde vara det vi helgar i mötet med varandra. 

På Svenska teologiska institutet fick vi fira en enkel mässa med varandra. 

   Det predikades om hur Jesus hjälper en blind människa att se, hur han spottar på hans ögon och frågar vad han ser. 

   Människor som ser ut som träd som kan röra sig, var mannens svar. 

   Så gör han det igen och då ser mannen klart. 

   Hur att se människor klart är så mycket mer än att se bara vandrande träd. 

   

Jag som känt mig gråtfärdig i flera timmar började närma mig nån gräns. 

   Så sjöng vi tillsammans, Guds kärlek är som stranden och som gräset och när vi kom till strofen "att säga Ja till Gud och säga Nej", så klack det till i mig och tårarna rann över kanten. 

   Jag har ju sagt Ja till Gud. 

   Jag har sagt Ja till att leva och verka utifrån den teologi som jag upplever så sann. 

   Jag sa Ja när jag insåg att jag var tvungen att sluta på mitt tidigare jobb för att det inte längre fanns något alternativ. 

   För att jag vet att det här är livsviktigt för mig. 

   För att jag inte längre kan verka för det som inte känns sant. 

Jag höll visst på att glömma. Tack Jerusalem för att du påminde mig!     

Palestina

Idag är en sån dag då jag saknar ord.
   Men vill säga så mycket.
   Bilder saknar jag däremot inte och vet snarare inte hur jag ska kunna välja bland dagens fyrahundra tagna...

Efter en natt då böneutroparen med sin vackra stämma flöt in och ut ur min sömn och jag tyckte det var så konstigt att han sjöng på ett språk som jag förstod, inledde vi en mycket intensiv dag.
 
Vi började vid Västra muren och tempelplatsen med Klippdomen, bland troende och turister.

Där fanns säkerhetskontroller och sköldar, mammor som fick stå på stolar vid en vägg för att se sina söner som konfirmerades på männens sida.
 
Min reflektion blev att jag fortfarande inte kände något.
   Ingen helighet, inget som berörde min själ.
   Det var vackert och intressant, men inget mer.

Så tog vi vanliga linjebussen från en mur till en annan.

Vi vandrade genom chekpointen in i Palestina och färdades vidare med en taxichaufför som glatt berättade om livet i Betlehem.
   Om hur muslimer och kristna lever sida vid sida, hur muslimer är välkomna in i kyrkor och kristna in i moskéer, långt ifrån det vi hittills upplevt i Jerusalem!
 
Vi fick lyssna till en präst som höll föredrag om hur Israel mer och mer tar över palestinsk mark på ett mycket utstuderat sätt.
   Jag måste erkänna att jag inte hade en aning.
   Jag har hört och sett, men inte förstått.
 
Hur de mycket medvetet skär av palestinier från mark att odla, hur de tränger in hus med höga murar på tre sidor, hur de bygger nya vägar som bara israeler får köra på, hur de tålmodigt väntar på att palestinierna ska ge upp och lämna sin mark, så att de efter tre år har rätt att ta över den.

Hur de här om dagen skövlade femtonhundra fruktträd från Tent of Nations, en liten bit mark där volontärer från hela världen tillsammans med palestinier tålmodigt vägrar att bli fiender.

   Och så vidare, och så vidare...

I Betlehem gick vi in i födelsekyrkan och jag insåg återigen att jag inte kände någonting.
   Några präster mässade, en vakt hyssjade de som pratade, massvis med turister köade för att titta på en sten.
   Jag fotade byggställningarna och plåttaket som finns där på grund av renoveringarna, skippade att köa för att se på stenen och gick ut.

För första gången sen vi kom hit promenerade jag iväg på egen hand.
   Först till Betlehem Peace Centre där jag köpte mig en vacker stola, broderad av muslimska kvinnor och några kort.
   Ett av dem på en tavla av Maria ammandes Jesusbarnet, hennes bröst är bart och han möter betraktarens blick.


När jag kom ut valde jag att gå åt ett håll, men ändrade mig sen och vände.
   Äntligen öppen och lyhörd vek jag in på en väg bredvid födelsekyrkan, vandrade upp längs en gata, förbi små butiker, så kom jag till en skylt som pekade in till höger, till Milk Grotto Church, den där tavlan av den ammande Maria hänger.


Så jag gick in och äntligen kände jag något, under de vita valven i källaren smekte jag de skrovliga väggarna och tog in atmosfären.
   Och jag började äntligen le ett leende ända från själen.

Vi avslutade besöket i Betlehem med att äta på en palestinsk restaurang som murats in och skärmats av.
   De autentiska små rätterna smakade gudomligt och när vi skulle gå passade jag på att hacka loss en bit av muren, en sten i taget ska den ner!
   Bussen tog oss genom checkpointen där vi fick visa våra pass för vakter med maskingevär som vandrade igenom bussen, på skyltarna vid gränsen står varnande skyltar om faran för israeler som korsar gränsen på egen risk.

Tillbaka på hotellet delade vi kring dagens upplevelser och bad sen, blandat med böneutropen som ekade över de muslimska kvarteren där vi bor, Fader vår och om Guds välsignelse. En underbar symfoni.

Jerusalem

Klockan ringde klockan fyra i morse och sen bar det av mot Jerusalem. Vi åker tillsammans ett gäng kollegor och förtroendevalda. Vi är på studieresa och ganska snabbt fick vi känna på den verklighet vi vill ta del av.

Redan på Arlanda tappade vi en medresenär som hade ett pass som gick ut tio dagar innan vad som var tillåtet för att komma in i Israel. När vi väl landat togs en av oss in på förhör. Hon är född i Marocco och ansågs visst som någon slags säkerhetsrisk.

Vår buss hade motorkrångel och var försenad och vi satt i över en timme och väntade på vår vän. Tack och lov fick hon komma in, men det visade på hur det fungerar här. En upplevelse som satte spår.

Jag har varit i Israel förut. För ungefär femton år sen var jag här med dåvarande sambon och vi började vår resa i Tel Aviv hos hans syster som bott där några år och hennes vän.
   Jag förundrades över konservativa judar som kastade sten på bilar som körde på fel dag och fick höra om bomber som exploderat på linjebussar de brukade åka med. En verklighet jag hört om, men nu fick möta lite närmare.

Vi reste runt i Israel, upp till Genesarets sjö där jag gick i Jesu fotspår medan de andra låtsades vara smurfar, för så små måste man ju varit om man varit femtusen som blivit mätta på några få fiskar och bröd. Vi reste ner till Sinai-halvön och snorklade och samtalade om kvinnlig omskärelse med unga muslimska killar.

Så till sist åkte vi till Jerusalem. Staden jag sett fram emot, som jag tänkte var hjärtat i alla dessa stora religioner. Det jag upplevde var vad som kändes som hjärtat av hat. Jag insåg att de spänningar och motsättningar jag mött kom härifrån. Jag gick med spänningshuvudvärk och försökte förstå.

Mycket av det jag upplevde var också fantastiskt. Otroligt fina möten med människor och heliga platser. Men jag påminns om min upplevelse av de starka motsättningarna, av obehaget och förvåningen över avsaknaden av möten över gränserna.

Nu sitter jag här i mörkret på vår takterass och ser ut över stadens enstaka ljus och lyssnar till musiken som förs fram med vinden. Inväntar nya äventyr och upplevelser. Anar att jag kommer bli berörd på sätt jag inte förväntat mig.

 

Gungfly

Det är lite hela havet stormar nu. 

Det är död och sorg och liv och förändring.

Det är bokkontrakt och begravningar och mängder av tulpaner.

Det är vitmålat i sovrummet och en nedsågad tall som blottar himlen och skapar rymd.
 
Det är nya fönster och nyasfalterat.

Det är i mig och runt mig och ringar på vattnet.

Det är trötthet, en enorm trötthet.

Det är nyfikenhet och omvandling.

Det är ett accepterat krackelerande.

Det är att låta mig bäras, omfamnas, ledas.

Det är överallt och ingenting.
 
Det är att släppa taget.



Det är vackert och det är skört och det är nytt och välbekant.

Det är omsorg och värnande och att hitta gränser som inte fanns.

Det är smärta och oundvikligt och vägen framåt.

Det är innerligt och distanserat, vilsamt och intensivt.

Det är nästan fullmåne.

Det är pånyttfödelse.

Det är kärlek.