Andra söndagen i advent

Bibelns texter har skrivits ner av människor som velat föra vidare något de själva hört och sett eller fått återberättat för sig. Tanken har varit att föra vidare något som känns viktigt och det har skrivits i det språk och med de symboler som talade till den tiden. 

   Idag har jag därför försökt tolka in evangelietexten i vår nutid och omformat den en del. För den som vill läsa den ursprungliga texten, finns den i Lukasevangeliet kapitel 21, verserna 25-36.

Tecken skall visa sig i solen, som bara synts tre timmar under hela november månad och månen som ibland skymtar fram mellan molnen och stjärnorna som för världens astrologer skvallrar om ömsom tråkiga och roliga och turbulenta dagar. 

   Och på jorden skall politikerna gripas av ångest och rådlöshet vid hatets och budgetarnas dån. Väljarna och julhandlarna skall förgås av skräck i väntan på vilka ekonomiska förutsättningar som skall komma över världen, ty marknadens makter skall skakas. Och människorna riskerar att överbelastas av tankar och oro och stress.

Då kan man för sitt inre öga se Jesus komma fridfullt med en annorlunda slags makt och stor, stor härlighet. Totalt orädd och opåverkad av de händelser som härjat världen ända från begynnelsen, möter han oss där i lugnet djupt inne i oss själva. 

   När allt detta nu börjat, så räta på er, bli inte rädda och göm er, fall inte in i sensationslystnad och skuldbeläggande, gå inte in i ångesten och hata inte hatarna, sprid inte den negativa energin och bidra inte till kaoset, smittas inte av stressen och hetsen, utan lyft era huvuden, andas djupt, ty er befrielse närmar sig. 

   Oberoende av om du blir färdig med allt du planerat innan julafton, oberoende av om du tycker om julklapparna du får eller inte, oberoende av hur väl du lyckats med förra årets nyårslöften. För befrielsen ligger i att förstå att inget av det egentligen spelar någon roll.

Se på julgranen och alla andra träd. När de börjar knoppas, eller i granens fall slå skott, då förstår ni av er själva att nu är både påsken och nyvalet nära och det är dags att slänga ut granen. 

   På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. För granens ljusgröna skott visar på livets fortsättning och en pånyttfödelse som inte kan hindras av våra käbblande politiker. Livet är mycket större än så. 

Sannerligen, varken politiker, väljare eller soffliggare skall förgå förrän allt detta händer. Men himmel och jord kan mycket väl förgå av miljöförstöring, övergödning och freoner i atmosfären, om visheten inte får bestå. 

   Var uppmärksamma och närvarande, så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och girighet, av dryckenskap och julbordsfrosseri, av ren trötthet och livets bekymmer, annars överraskas ni av morgondagen som av en dubbelbokad kalender, för den skall komma över alla som bor på jorden. 

   Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det kaos som väntar och istället medvetet och själfullt kan möta livet, och stå upprätta, uppfyllda av friden.

För Guds rike är nära, det är faktiskt alldeles precis här, och allt vi behöver göra är att välja det istället för vår rädsla. Välja friden, glädjen, lekfullheten, ljuset och kärleken, och låta det strömma från oss och ut över hela världen. 

   Glöm inte att befrielsen är nära, och den befrielsen är inte på bekostnad av någon annan, utan befriar också dem omkring dig. 

Den är som kärleken, den växer när vi delar den.

Att följa energin

Så närmar jag mig åter igen en valsituation.
   Jag börjar lära mig hur jag ska tyda signalerna.
   De alternativ det finns energi kring, som jag känner engagemang för, är de jag ska välja.
   Känns det dött ska jag inte gå dit.
   Då vill varken Gud eller jag det.
   Eller är det kanske samma sak.

Engagemang innebär inte alltid att det känns lätt, eller roligt, eller gott.
   Ibland känner jag motstånd, det är jobbigt, krävande, jag inser att jag kommer möta motstånd.
   Men laddningen visar mig ändå att det är vägen framåt.

Jag vet inte än vart jag ska gå.
   Vilar i tomrummet återigen.
   Nu har kroppen också tvingat mig till vila med en förkylning som aldrig verkar vilja gå över.
   Kanske att jag måste samla kraft inför det som ska komma.

Funderar över prioriteringar i livet.
   Att bryta mot mönster, normer och tabun.
   Inte ta de enkla vägarna.
   Tro att det finns viktigare vägar.

Funderar också över att ha glädjen som vägvisare.
   Påminns i min grupp för själen om att det handlar om att "Jag får ta mig själv på allvar!" och "Vi gör det så lekfullt!".
   Allvaret och leken.
   Den seriösa glädjen.

Vem bestämde att seriöst är kostymer och stillsamt och välordnat?
   Vilka är vi som upprätthåller det vi förmodligen inte ens funderar över?
   Ja, det är ju vi allihop.
   Men när kom vi överens om det?
   Jag minns inte.
   Men jag börjar minnas något annat, som fanns där innan.  

Jag längtar efter att vandra igen.
   Att släppa taget och falla in i Gud igen.
   Att fälla ut vingarna och flyga.

Efter valet...

Några av er har säkert tränat med en personlig tränare.
   Jag har aldrig gjort det, men jag har förstått att de som har det ofta både älskar och hatar dem.
   Hatar dem för att det är så fruktansvärt jobbigt och älskar dem, för att det ger resultat.

Jag hörde en liknelse för några år sen, jag minns inte från vem.
   När du möter människor och situationer i ditt liv som prövar dig, som gör dig arg, ledsen, irriterad, frustrerad, hatisk eller rädd, se dem som dina personliga känslotränare.

Tränare som låter dig öva på att vara kärleksfull och tålmodig, som övar dig i att stå stabilt eller att släppa taget, som tränar dig i att lyssna inåt, till att se bortom rädslan och hatet även när det är så svårt.

Så jag tar emot gåvan i tacksamhet. 

Tack för att du visar mig din rädsla, så att jag kan få öva mig i att inte falla in i min.

Tack för att du vågar vara sårbar och blotta din smärta, så att jag kan få jobba på att stärka min kärlek till min medmänniska.

Tack för att du visar din ilska och frustration, så att jag kan förstå att livet kan vara så annorlunda.

Tack för att du försöker nå mig och förklara hur du känner, när jag inte ser och förstår.

Tack för att du blottar min egen arrogans och ger mig en möjlighet att växa.

Tack för att du påminner mig om friheten som jag vill värna.

Tack för att du påminner mig om hur stort livet är och hur viktigt det är att älska. 

Följ mig!

När jag har arbetat med predikan den här gången så har jag faktiskt hunnit bli lite provocerad och lite förbannad. Och jag har känt att den där Jesus, vem tror han att han är? Som kan säga vilka som är friska och vilka som är sjuka. Som gärna möter de utstötta, men inte har mycket till övers för skriftlärda som tror sig veta bättre. Som tycker det är väldigt enkelt att se de som ingen annan ser, tycka om de som ingen annan tycker om. 
   Det är ju alltid mycket enklare att stå på de svagas sida, det gör en ju till en verkligt fin kille. Ja, kanske inte i maktens ögon, men i våra ögon, eller hur?!     

Såhär går dagens evangelietext: 

Jesus gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ”Äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Är de skriftlärda rättfärdiga? Är det så att de är friska och inte behöver läkas? Fast de verkar ju ofta inte förstå vad Jesus pratar om. Och de får ju sällan vara med. Det är inte så vanligt med bibeltexter där Jesus har en mysig måltid med ett gäng skriftlärda fariséer. Är det för att de inte behöver frälsas, eller för att han faktiskt struntar i dem? Är det för att de redan är friska eller för att de är bortom räddning? Ibland får jag känslan av att han liksom avfärdar dem och helt enkelt inte är intresserad av att få dem att förstå. 

Igår kväll ringde återigen kyrkklockor för att överrösta nazister, på Gotland den här gången. Jag tycker det är bra att kyrkan står upp för kärlek och tolerans och markerar mot hat, men jag gillar faktiskt inte när de gör det på det här sättet. 

   Om du var nazist och hörde klockorna ringa för att överrösta dig, för att markera att det du försöker föra fram är fel, hur skulle du känna? Skulle du känna dig älskad? 

   

De säger att klockorna ringer för att varna för fara. Jag tror att många nazister talar för att varna för fara. Det de upplever är fara. Ur rädsla. Jag önskar att kyrkan inte skulle agera ur rädsla utan skulle agera ur kärlek. Vill man ringa med klockorna för att betona mångfald kan man visst göra det, men gör man det samtidigt som människor talar, så agerar man emot dem. Jag har citerat Moder Theresa förr, och jag gillar det hon säger: ”Jag kommer inte att delta i en demonstration mot krig, men gärna en för fred.”

                      

Jesus talar ofta om det här, att agera ur kärlek, vända andra kinden till, om styrkan i att stå fast i kärleken, även när vi provoceras att agera på annat sätt. 

   Om nazisterna vill utesluta vissa, göra skillnad på människor, hata, se ner på, så ska vi inte göra samma sak. Vi ska bjuda in istället, möta med kärlek.

Jag tror att alla människor får samma uppmaning av Jesus ”Följ mig!”. Jag tror att Jesus kallar de skriftlärda också, och nazisterna så klart. Jag tror det finns något hos skriftlärda och hos nazister som finns i oss alla. Det här behovet av en identitet, av att få luta sig mot en absolut sanning ibland, att tro på något, där det är viktigt med rätt och fel. Och jag tror att det finns en orsak till att man behöver hålla fast vid det. Att man behöver rollen för att man innerst inne inte tror att man får vara med annars. Att man inte är värd något annars. Att man desperat känner att man försöker så mycket man bara kan, att tolka rätt, att göra rätt, göra rätt för sig.

Jag tänker på hur vi människor formas. Destruktiva mönster som ärvs ner genom generationerna, upplevelser i vår barndom som formar vilka vi blir. Så mycket vi inte ens är medvetna om. Hur så mycket grundar sig i kärlek, även när det blir så fel och hur mycket som grundar sig i rädsla. För att inte få höra till, vara med, lämnas utanför.

”Följ mig!”, säger Jesus och jag undrar om han förstår hur otroligt svårt det är ibland. För att det innebär att vända allt det välbekanta ryggen, för att det innebär att hoppa ut i ett intet ibland, för att det innebär att vara besvärlig och obekväm, både för sig själv och andra. 

   Jävla Jesus, tänker jag ibland. För det är inte alltid så kul det där att följa. Men så tänker jag mig att han ler. För han vet precis hur det är och han vet att jag också vet. Innerst inne. Att hur jävligt det än känns, så finns det något så otroligt befriande i att släppa taget om det som stänger in och trycker ner. Hur läskigt det än kan vara.

Och så tänker jag på ordet igen, rättfärdig. Att vara rätt och färdig. Jesus kallar oss inte som rätt och färdiga utan som syndare. För att vi är ofärdiga och osäkra. Tullindrivare som skriftlärda som nazister. 

   När vi tror att vi är rätt och färdiga så stänger det till om oss, då är vi inte mottagliga. "Jag vet minsann bäst!" Och jag tänker på Levi och jag tänker på de tvivlande skriftlärda och jag tänker att vi alla är likadana. Vi brottas med samma rädslor. Och vi har allt det här i oss. 

   Men det är syndaren i oss som är mottaglig. Och Jesus säger till oss: Följ mig och dela måltid med mig, var med! Och det är syndaren som vill dela måltiden, som behöver den, behöver delaktigheten, mötet. Och som är öppen för det. 

Och syndaren i oss vågar vi bara släppa fram och blotta när vi vet att vi är älskade som vi är. När vi inte möts av fördömanden utan av en öppen famn. När kyrkklockorna kallar oss till gemenskap och inte ringer ut rädsla och avståndstagande.

"Följ mig!" säger Jesus och han kallar oss alla med en oändlig kärlek! 

begravning och liv

Igår kväll gick jag ut för att söka månen. Den var stor och lysande, men skymdes av trädtopparna utanför mitt fönster. 
   
Jag gick genom svepande ängar ner mot vattnet. 
   
Idag ska min morbror begravas och jag har fått ett armband han brukade ha på sig och på det hängde ett litet ankare som fastnade i precis allt. I mina tröjor, i min filt i soffan, i folks hår när jag kramade dem. Så jag hängde av det. 
   
På vägen ut tog jag med mig det. 
   



Jag gick ner och satte mig på en brygga vid vattnet, månen rakt framför mig, ovanför vad som såg ut som Golgata med sneda kors. En slalombacke är det egentligen. 
   
Tänkte på ankaret, på döden och att släppa taget om det jordiska. 
   Min morbror älskade att segla så jag gav ankaret en begravning till sjöss. 
   
Slängde ut det i vattnet och det landade strax bredvid månens spegelbild i det mörka vattnet. Utan rep som binder fast... 

Sen satte jag mig och gungade och ett par moppar kom körande i mörkret. Tre ungdomar kom fram till gungorna och frågade om de störde, de ville gunga och satte sig på gungorna bredvid min. 
   "Här sitter du och är djup i mörkret vid vattnet!" 
   "Under en fullmåne dessutom!", svarade jag. 
   "Bor du här?", "Kommer du härifrån?", "Jobbar du här?", "Vad jobbar du med?" kom i snar följd. 
   När jag svarade präst, sa ena tjejen "Coolt! Jag gillar sånt.". 
   Hon hade nyligen konfirmerats och funderade på att bli konfaledare. Nu hade de precis gått ut nian och skulle börja på samma gymnasium där jag gått "Då är du ju riktig Lidingöbo!". 
   "Brukar du sitta här och gunga ofta, brukar det komma ungdomar då?"
   "Ja, det gör jag, men ni är de första."
   "Det kanske är fullmånen. Nu ska vi inte störa längre."
   "Ni störde inte."
   "Jag ser upp till såna som er, präster!", sa hon när de gick.

Jag vandrade hemåt med ett stort leende. 

Döden och livet och alltid är det ändå mest liv. 

Pingstdagen

Det är skolavslutnings- och studenttider och det är en särskild känsla som infinner sig hos mig, lite som när jag var yngre och fick sommarlov, som att ha kommit i mål, som att jag kan andas ut lite, även om det inte är dags för semester än på ett tag. 

   Men det har varit en intensiv vår för mig. Jag har börjat på ett nytt jobb och försökt komma in i allt nytt, jobbat ganska mycket och samtidigt försökt hålla kvar i de insikter jag fått under mina pilgrimsvandringar.

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er”, säger Jesus. Och ibland, så tänker jag att var sjutton är den där friden då? Men sen vet jag ju att den finns där och jag påminns om Predikarens ord, ur Bibeln, ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster”. 

   Ofta är det ju vi själva som trasslar till livet för oss. Och gör det mer komplicerat än det skulle behöva vara.

Jesus pratar om friden han lämnar och om Hjälparen, den heliga Anden som ska lära oss allt och påminna oss om vad Jesus sagt. Och när han pratar om friden så säger han också att ”jag ger er inte det som världen ger”. Världen ger visst annat än frid. 

   Jag upplever att det blir tydligare och tydligare hur det finns en uppdelning mellan det världsliga och det gudomliga, mellan det väldigt mänskliga och det andliga, mellan egot och själen. Och det är inte alltid så lätt att hålla balansen mellan dem.

Om vi tänker att det finns en helig Ande. Om vi tänker att det finns en Hjälpare. En gudomlig kraft som verkar i våra liv. För kallas man Hjälpare så måste man ju också kunna göra något. Hur låter vi den verka? Hur låter jag Hjälparen verka i mitt liv?

   Om Hjälparen och Världen är två olika krafter, så är det inte konstigt om det är svårt för oss att höra Hjälparen. För Världens röst är väldigt högljudd och påträngande. Vem är du om du inte är duktig på ditt jobb, om du inte är världens bästa mamma, om du inte ställer upp för alla hela tiden, om du inte är ett offer, om du inte är sådär arg på allt och alla, om du inte… 

   Säkert har du också något särskilt som du identifierar dig med. Någon kraft i dig som är så stark och som måste upprätthållas. En identitet som är så självklar att du kanske inte ens ser den. Men det är bara för världen som de här sakerna är viktiga, och för det i dig som är av världen, ditt ego. 

   Den del av dig som behöver en identitet som separerar dig från andra, som behöver det så mycket att det inte spelar så stor roll om det är en identitet som är bra för dig eller inte. Men själen, den vet att du är värd något bara för att du är. Och inget mer. Så enkelt och så otroligt svårt.

”Känn ingen oro och tappa inte modet”, säger Jesus för att uppmuntra oss. För det är inte lätt det här. Det är inte lätt att låta friden finnas, att inte dras med av Världens krafter, att inte låta egot få vara drivande. ”Men oroa er inte”, tänker jag mig att han säger, ”själen är starkare än så”.

Jag har som sagt haft en intensiv vår, men på senaste tiden är det som om jag har pressats fram till någon slags gräns där jag har fått kapitulera inför att jag inte orkar mer. Jag tror det är min själ som inte tillåter mig att vara lika vårdslös med mig själv längre. 

   Det blir tydligt att själen inte riktigt haft mest att säga till om innan. Men nu, av någon anledning, så får den ta mer plats och har också mer att säga till om. Och den säger Stopp och den säger Nej och den säger ett innerligt Ja till det som är liv och frid och glädje och kärlek och varande. 

   Och i den här inre maktkampen som jag upplever, så blir jag mer och mer klar över att själens varande är ett helt annat Jag än de identiteter jag varit van vid. Det presterande jaget, det prestigefulla jaget, det skamfulla jaget, offerjaget. Det finns ett helt annat jag där inne som sprudlar och jublar över att äntligen få finnas lite mer.

Och jag tror att det har börjat få ta plats lite mer, när jag också börjat lita lite mer på den här Hjälparen. Att den gör precis det, hjälper mig. Att Gud gör det. Hjälper mig. Också genom en massa människor som finns omkring mig, om jag låter dem. 

   Att jag inte behöver göra allt själv och att jag inte försvinner bara för att några av mina gamla identiteter gör det. 

”Känn ingen oro och tappa inte modet”, säger Jesus, ”Min frid ger jag er!”.

Utan att ge...

Vad händer när jag inte orkar ge?

När jag är så innerligt trött att det inte finns något kvar att ta av.

Det finns en rädsla där som gör mig yr.

Ett avgrundsdjup som ger mig svindel.

Vem är jag om jag inte har något att ge?

Och hur kan det vara så läskigt att ta emot?

Att inte vara den som ger.

Att vara den som tar emot.

Jag förstår att det någonstans handlar om värde.

Min upplevelse av värde.

Jag förtjänar, först när jag bidrar.

Annars förtjänar jag inte.

Och nu när jag släpper taget på fler och fler områden.

Och jag bara får mer och mer kärlek.

Det är nästan outhärdligt.

Men jag vet att jag måste fortsätta.

Fortsätta släppa.

Fortsätta stå kvar i det som är svårt.

Fastän det tar emot.

Fastän jag kan bli fysiskt illamående.

För det är enda vägen framåt.

Och jag vill dit!

För jag tror.

Jag tror att det är så.

Något i mig tror att det är så.

Att jag förtjänar.

Att man aldrig inte kan förtjäna.

Att jag aldrig inte kan förtjäna.

Och jag börjar lära mig att den jag som vet det, ÄR jag.

De andra rösterna talar inte sanning.

Och jag behövde bli så innerligt trött för att förstå det.

Vilken gåva! 

Inte längre orka hålla upp försvaren.

Drivas ända dit och puttas över kanten.

Död och uppståndelse.

Om och om igen.

Me, myself and I.

Idag umgås jag med två av mina delpersonligheter.
En av dem är väldigt välkänd för mig, även om jag nog inte sett henne så tydligt tidigare.
Den andra är ganska ny.
Ny för mig.
Själv har hon nog alltid funnits där.

Hon är tålmodigt väntande.
Väntande på att någon ska se henne.
Att jag ska se henne.
Nu när jag oväntat gjort det så märker jag att hon växer.
Växer upp lite grann, inte längre en flicka utan en tonåring.
Hon närmar sig försiktigt och är lyhörd för hur jag reagerar.
Vill inte tränga sig på.
Hon är nog också lite avvaktande för att hon inte riktigt litar på mig.
Hon är den som är rädd för att inte kunna älskas bara för den hon är.

När vi gick bredvid varandra smög hon försiktigt in sin hand i min.
Och jag kände en spirande glädje.

Jag har frågat vem hon är, men nog inte riktigt vågat lyssna till svaret än.
Man får gå försiktigt fram i utforskandet av sitt inre.

Den andra vet jag vem hon är.
Hon är hjälparen.
De var lika gamla.
Kanske blev det en split och hon tog över medan den andra försvann.

Hon är trött, innerligt trött.

Om den andra är en sval blå färg är hon en blekt rostfärgad.
Jag förstår att hon en gång var ljust rosa.
Stilla rent brinnande.
Men att hon med tiden blivit ganska sliten.

Jag tror till och med att hon fått nog av att alltid behöva jobba så hårt för hon gör sin röst hörd oftare och oftare.
STOPP! säger hon väldigt tydligt.

Och jag övar mig i att lyssna.

Jag väntar på att få höra vad den andra vill.
Och hoppas att jag kommer kunna lyssna.

Att säga Ja!

Idag har vi vandrat i Jesu fotspår från Olivberget. 

   Via Getsemane. 

   Längs Via Dolorosa.

   Till Gravkyrkan. 

Under dagen växte min irritation och frustration och jag kände mig rätt less! 

   

Less på trängseln och hysterin. 

   Less på vakter inne i kyrkor som skrek "tystnad" till turisterna. 

   Less på att skuffas runt som boskap. 

   Less på att inte känna någon helighet eller andlighet. 

Allt kulminerade i Gravkyrkan där jag så snart jag kommit in funderade på att gå ut igen. 

   Istället satte jag mig på en bänk i ett mörkt hörn. 

Jag övar mig i att lyssna till kroppens och själens signaler och att inte så snabbt värdera det jag känner. 

   Jag försöker låta bli att tänka att jag är på dåligt humör, utan istället försöka identifiera vad mitt inre vill mig. 

   Så jag accepterade mina känslor och det tydliga budskap av obehag jag fick och bad till Gud att visa mig vad jag kunde göra av det.

Jag satt där i kyrkan och samtalade med en kollega om vad det var vi upplevde. 

   Om hur allt bara kändes som tvärt emot vad Jesus försökte visa på. 

   Hur det inte är sakerna eller formerna som är heliga. 

   Hur gnuggandet av en sten som Jesus kan ha legat på, antyder att den är lite heligare.

   Som när en kursare jag var med i Rom var så förtjust för att han fått påvens välsignelse och jag undrade om det ändå inte var Guds välsignelse han fått och att den väl är lika fin oavsett vem som förmedlar den.

   

Hur det inte handlar om att hålla så stelt på traditionerna att det i själva verket hamnar mellan oss människor och oss och Gud. 

 

Hur människovärdet borde vara det vi helgar i mötet med varandra. 

På Svenska teologiska institutet fick vi fira en enkel mässa med varandra. 

   Det predikades om hur Jesus hjälper en blind människa att se, hur han spottar på hans ögon och frågar vad han ser. 

   Människor som ser ut som träd som kan röra sig, var mannens svar. 

   Så gör han det igen och då ser mannen klart. 

   Hur att se människor klart är så mycket mer än att se bara vandrande träd. 

   

Jag som känt mig gråtfärdig i flera timmar började närma mig nån gräns. 

   Så sjöng vi tillsammans, Guds kärlek är som stranden och som gräset och när vi kom till strofen "att säga Ja till Gud och säga Nej", så klack det till i mig och tårarna rann över kanten. 

   Jag har ju sagt Ja till Gud. 

   Jag har sagt Ja till att leva och verka utifrån den teologi som jag upplever så sann. 

   Jag sa Ja när jag insåg att jag var tvungen att sluta på mitt tidigare jobb för att det inte längre fanns något alternativ. 

   För att jag vet att det här är livsviktigt för mig. 

   För att jag inte längre kan verka för det som inte känns sant. 

Jag höll visst på att glömma. Tack Jerusalem för att du påminde mig!