Följ mig!

När jag har arbetat med predikan den här gången så har jag faktiskt hunnit bli lite provocerad och lite förbannad. Och jag har känt att den där Jesus, vem tror han att han är? Som kan säga vilka som är friska och vilka som är sjuka. Som gärna möter de utstötta, men inte har mycket till övers för skriftlärda som tror sig veta bättre. Som tycker det är väldigt enkelt att se de som ingen annan ser, tycka om de som ingen annan tycker om. 
   Det är ju alltid mycket enklare att stå på de svagas sida, det gör en ju till en verkligt fin kille. Ja, kanske inte i maktens ögon, men i våra ögon, eller hur?!     

Såhär går dagens evangelietext: 

Jesus gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ”Äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Är de skriftlärda rättfärdiga? Är det så att de är friska och inte behöver läkas? Fast de verkar ju ofta inte förstå vad Jesus pratar om. Och de får ju sällan vara med. Det är inte så vanligt med bibeltexter där Jesus har en mysig måltid med ett gäng skriftlärda fariséer. Är det för att de inte behöver frälsas, eller för att han faktiskt struntar i dem? Är det för att de redan är friska eller för att de är bortom räddning? Ibland får jag känslan av att han liksom avfärdar dem och helt enkelt inte är intresserad av att få dem att förstå. 

Igår kväll ringde återigen kyrkklockor för att överrösta nazister, på Gotland den här gången. Jag tycker det är bra att kyrkan står upp för kärlek och tolerans och markerar mot hat, men jag gillar faktiskt inte när de gör det på det här sättet. 

   Om du var nazist och hörde klockorna ringa för att överrösta dig, för att markera att det du försöker föra fram är fel, hur skulle du känna? Skulle du känna dig älskad? 

   

De säger att klockorna ringer för att varna för fara. Jag tror att många nazister talar för att varna för fara. Det de upplever är fara. Ur rädsla. Jag önskar att kyrkan inte skulle agera ur rädsla utan skulle agera ur kärlek. Vill man ringa med klockorna för att betona mångfald kan man visst göra det, men gör man det samtidigt som människor talar, så agerar man emot dem. Jag har citerat Moder Theresa förr, och jag gillar det hon säger: ”Jag kommer inte att delta i en demonstration mot krig, men gärna en för fred.”

                      

Jesus talar ofta om det här, att agera ur kärlek, vända andra kinden till, om styrkan i att stå fast i kärleken, även när vi provoceras att agera på annat sätt. 

   Om nazisterna vill utesluta vissa, göra skillnad på människor, hata, se ner på, så ska vi inte göra samma sak. Vi ska bjuda in istället, möta med kärlek.

Jag tror att alla människor får samma uppmaning av Jesus ”Följ mig!”. Jag tror att Jesus kallar de skriftlärda också, och nazisterna så klart. Jag tror det finns något hos skriftlärda och hos nazister som finns i oss alla. Det här behovet av en identitet, av att få luta sig mot en absolut sanning ibland, att tro på något, där det är viktigt med rätt och fel. Och jag tror att det finns en orsak till att man behöver hålla fast vid det. Att man behöver rollen för att man innerst inne inte tror att man får vara med annars. Att man inte är värd något annars. Att man desperat känner att man försöker så mycket man bara kan, att tolka rätt, att göra rätt, göra rätt för sig.

Jag tänker på hur vi människor formas. Destruktiva mönster som ärvs ner genom generationerna, upplevelser i vår barndom som formar vilka vi blir. Så mycket vi inte ens är medvetna om. Hur så mycket grundar sig i kärlek, även när det blir så fel och hur mycket som grundar sig i rädsla. För att inte få höra till, vara med, lämnas utanför.

”Följ mig!”, säger Jesus och jag undrar om han förstår hur otroligt svårt det är ibland. För att det innebär att vända allt det välbekanta ryggen, för att det innebär att hoppa ut i ett intet ibland, för att det innebär att vara besvärlig och obekväm, både för sig själv och andra. 

   Jävla Jesus, tänker jag ibland. För det är inte alltid så kul det där att följa. Men så tänker jag mig att han ler. För han vet precis hur det är och han vet att jag också vet. Innerst inne. Att hur jävligt det än känns, så finns det något så otroligt befriande i att släppa taget om det som stänger in och trycker ner. Hur läskigt det än kan vara.

Och så tänker jag på ordet igen, rättfärdig. Att vara rätt och färdig. Jesus kallar oss inte som rätt och färdiga utan som syndare. För att vi är ofärdiga och osäkra. Tullindrivare som skriftlärda som nazister. 

   När vi tror att vi är rätt och färdiga så stänger det till om oss, då är vi inte mottagliga. "Jag vet minsann bäst!" Och jag tänker på Levi och jag tänker på de tvivlande skriftlärda och jag tänker att vi alla är likadana. Vi brottas med samma rädslor. Och vi har allt det här i oss. 

   Men det är syndaren i oss som är mottaglig. Och Jesus säger till oss: Följ mig och dela måltid med mig, var med! Och det är syndaren som vill dela måltiden, som behöver den, behöver delaktigheten, mötet. Och som är öppen för det. 

Och syndaren i oss vågar vi bara släppa fram och blotta när vi vet att vi är älskade som vi är. När vi inte möts av fördömanden utan av en öppen famn. När kyrkklockorna kallar oss till gemenskap och inte ringer ut rädsla och avståndstagande.

"Följ mig!" säger Jesus och han kallar oss alla med en oändlig kärlek!