(1 Mos 4:3 - 7)
Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.
(Jak 1:12 - 15)
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”
(Matt 16:21 - 23)
Gud säger klart och tydligt till Kain:
”Om du handlar rätt vågar du lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren.
Dig ska den åtrå, men du ska råda över den.”
Du ska råda över den!
Som om det var så lätt.
Och det är det ju inte för Kain.
Kanske vet ni vad som hände sen?
Kain tog med sig Abel ut på fälten och slog ihjäl honom.
Så nej, han kunde inte råda över den.
Det är väl problemet när den redan fått fäste.
Och då menar jag inte bara synden.
Jag tror egentligen inte att det är synden som är det största problemet, jag tror det är skammen.
Skammen som gör att vi inte vill lyfta blicken.
Som gör att vi gömmer oss.
När vi vet att vi borde gjort annorlunda.
Att vi kanske inte ansträngt oss så mycket som vi kunnat.
När vi gjort något fel.
Antingen möter vi den andre med blicken och tar ansvar för vad vi gjort.
Eller så sänker vi blicken och känner oss dömda.
Kanske orättvist behandlade.
Vi gömmer oss bakom orsaker och bortförklaringar.
Men innerst inne VET vi.
Och det tär på oss och förgiftar oss.
Jag tror ju inte att Gud någonsin har velat ha något offer av människan.
Jag tror inte att det blev ett skifte när Jesus kom och dog som något slags slutgiltigt offer.
För jag tror inte att Jesus behövde dö som ett offer heller.
Gud behöver helt enkelt inte offer, och har aldrig behövt det.
För då fungerar inte nåden.
Nåden som säger att det inte spelar någon roll vad du gör eller gjort eller inte gjort.
Du är alltid lika älskad av Gud ändå.
Du behöver inte förtjäna den kärleken.
Människan däremot, har behov av att på något sätt försöka kontrollera sin tillvaro.
Om Gud går att blidka med offer, är jag inte bara utelämnad åt livets nycker.
Så varför är då den här texten fortfarande intressant?
Jo, för den visar på hur just vi människor fungerar.
Hur vi reagerar på vad som händer i våra liv.
På våra upplevda orättvisor, på vår egen bristfällighet.
Och den visar på vilka konsekvenser det får.
Det är därför Jesus är så hård mot Petrus.
För att han måste.
För han har inget val.
Han VET vilken väg han måste gå, vad han kommer att behöva utstå.
Och när hans vän då frestar honom med en enklare utväg, då måste han stå stark och säga ifrån.
För faller han för frestelsen, så är det över.
För oss behöver det ju varken vara så dramatiskt som för Kain eller Jesus.
Men riskerna är desamma.
När man väl börjat undvika den där blicken.
När man börjat gömma sig.
När man börjat försöka förtränga den där gnagande känslan där inne att man borde gjort på något annat sätt.
Eller att man drabbats av orättvisa.
Då är det så mycket svårare att vända tillbaka.
När man inte direkt erkänner sin känsla av sorg och besvikelse, börjar den transformeras till något annat.
Till ilska, bitterhet och hat.
Och dessa känslor förtär oss sakta inifrån.
De gör att vi inte känner oss värdiga som människor.
De distanserar oss från andra.
Kapslar in oss i en kylig ensamhet.
Påbörjar en destruktiv spiral som är svår att bryta.
Och ingen av oss är ju helt fri, ingen av oss är helt ren.
För det vore omänskligt att förvänta oss det av oss själva och varandra.
Det är helt enkelt inte så lätt.
Kain klarade det inte och vi klarar det inte.
Oftast.
Har du någonsin känt dig prövad och frestad, då vet du.
Hur svårt det är att stå emot och hur befriande det känns om man klarar av det.
Förmodligen förenat med andra känslor också.
För det är ju inte så kul att alltid välja den ”rätta” vägen, den kloka vägen, den goda vägen.
Det kan snarare vara ganska obekvämt ibland och det kan skapa konflikter med andra.
Det kan göra att man förlorar i status, inte blir lika populär, ses som ganska tråkig och besvärlig.
Men det ger en frid i hjärtat.
Gud är inte den som frestar oss, prövar oss, ser om vi håller måttet.
Det behövs faktiskt inte.
Livet har nog av prövningar.
En helt vanlig vardag har nog av prövningar utan att Gud skulle behöva slänga in några till.
Har jag fallit för frestelsen att köpa de där billigare kläderna jag tycker så mycket om, fastän jag vet att de människor som syr dem inte får en ordentlig lön för sitt arbete.
Ja!
Har jag fallit för frestelsen att köpa det där goda köttet, fastän jag vet att djuret som köttet suttit på förmodligen plågats under sin väg till min tallrik?
Japp!
Slänger jag ibland in en liten vit lögn för att framstå som lite bättre än jag är?
Absolut!
Önskar jag att jag kunde göra annorlunda?
Ja, faktiskt.
Och det är kanske den riktigt stora prövningen.
För vägen dit innebär att rannsaka mig själv och verkligen se i alla fall mig själv i ögonen och försöka rensa bort de skydd och filter jag satt upp för att slippa känna allt det som jag kapslat in.
Gud är inte den som prövar.
Gud är den som står bredvid oss och säger:
"Du behöver inte sänka blicken."
”Du behöver inte kapsla in dig och gömma dig.”
"Du behöver inte låta synden styra över dig, du kan bestämma själv."
För visst lever vi i nåden, men också av vår egen viljekraft.
Och vilka val vi gör påverkar inte vårt värde eller hur älskade vi är.
Men det påverkar våra liv, vår upplevelse av oss själva och våra relationer med andra människor.
Och det är faktiskt aldrig kört.
Det går bra att vända upp blicken till och med efter att i åratal ha vandrat runt med den nedslagen.
Det är inte lätt, men det går.
Och framförallt går det lättare när man väl har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar